Nionde kapitlet

Att leta efter Neil Young i San Fransisco

We got department stores and toilet paper

Got styrofoam boxes for the ozone layer

Got a man of the people, says keep hope alive

Got fuel to burn, got roads to drive.

Keep on rockin' in the free world,

Neil Young

Klockan är kväll och den dystra bussen rullar in i San Fransisco. Greyhounds station ligger strax norr om bron som leder över bukten till Oakland och strax söder om finansdistriktet. Det får bli en kort taxitur till North Beach, där jag har bokat ett rum hos en kompis till Megan i Albuquerque. Kompisen är inte hemma när jag kommer till det gulmålade vackra trähuset, men hon har meddelat mig koden till det elektriska låset.

Jag hittar lätt mitt vackra rum, tvättar av mig och är jättehungrig. Efter att ha snabbt ha kollat i datorn att jag inte har fått någon kontakt med Neil Young bestämmer jag mig för att ta en rask promenad till restaurangen the Stinkin’ Rose på Columbus Avenue. Specialiteten här är vitlök och det passar bra till de fisk- och skaldjursrätter jag lockas av. Lokalen är djup och jag hamnar nästan längst in. Det hindrar inte att servicen är blixtsnabb. Så snabb att jag får notan innan jag har hunnit beställa en vitlöksspäckad dessert.

Istället tar jag en promenad in i Chinatown, bara för att uppleva stämningen. Istället för vitlöksdesserten tar jag en öl på en Café Trieste, ett annat favoritställe i närheten, där personalen brukar sjunga under lördagseftermiddagarna.

När jag kommer tillbaka till mitt hyresrum för att tömma blåsan har Megans kompis kommit hem. Hon heter Angela och bjuder mig på ett glas vin från Transsylvanien och en pratstund.

Hon överraskar mig tidigt med att kommentera världsläget med ett citat av Neil Young:

”It's gonna take a lotta love

To change the way things are.”

Det visar sig att Megan har berättat för Angela om mitt stora intresse för Neil Young och hans musik. Så Angela har läst på och lyssnat lite inför min ankomst. Chansen är liten, men jag kan inte låta bli att fråga Angela om hon möjligen känner någon som känner någon som känner Neil Young. Nej, det tror hon inte.

Vi sitter uppe till tre på natten och dricker vin och löser världsproblemen. Angela är journalist och jobbar från klockan 12 till 21 den här veckan. Vi kommer överens om att fortsätta att lösa alla typer av problem sent imorgon kväll. Angela är i 60-årsåldern och skulle nog kunna ha kloka tankar om åldrandet. Jag lovar att köpa ett par flaskor vin i morgon.

När jag har gått och lagt mig funderar jag vidare på min relation till Neil Young. Vad är det som har gjort att jag i så många år har varit så fixerad vid honom och hans musik?

Jag är i grunden omusikalisk, kan varken sjunga eller spela. Om jag kunde spela gitarr, så skulle jag vilja spela som Neil Young. Det förklarar inte alla böcker jag har läst om honom och alla timmar jag har lagt att surfa på alla webbplatser relaterade till honom. Kritiska människor i min omgivning hävdar att jag har en lite religiös relation till Neil Young, att jag dyrkar honom som en avgud. Det håller jag inte riktigt med om.

Kan det bara vara så att jag gillar hans musik? Nej, det är något mer som jag har svårt att definiera.

Självklart gillar jag som bonde att han har drivit jordbruk i många år.

Jag gillar också hans sätt att göra skivor, snabbt, effektivt med känslan främst. Andra musiker kan hålla på och fila på ljudet i åratal innan de släpper sin skiva. Neil Young går in i studion han har hemma på gården tillsammans med sina musikervänner och spelar varje låt några gånger. Sedan frågar han vännerna vilken gång som kändes bäst. Därpå väljer han den med mest känsla till skivan, som ofta kommer ut snabbt.

Neil Young har också sidor som jag kan vara kritisk till. Även om han inte har injicerat, så har hans drogbruk varit omfattande. Han har lyckats hålla det på en nivå, där jobbet inte har tagit skada och jag har förstått att han stördes av Crosbys och Stills mer omfattande missbruk när de turnerade tillsammans. Häromåret aviserade Neil Young att han skulle sluta med droger på uppmaning av sin läkare. Det var nog ett klokt beslut. Såvitt jag kan se på hans senaste skivor har det inte heller påverkat kreativiteten i någon riktning. Men jag har också läst i en intervju att han har börjat röka på igen. Det verkar inte vara något klokt beslut. När han blir paranoid av drogen tuggar han på svartpeppar för att bota obehagen. En enkel bonde som jag tycker att det vore bättre att avstå både från drogen och svartpepparn.

En annan sida jag inte alltid har gillat är hans extrema intresse för bilar. Ett tag lär han ha haft 75 gamla bilar i en lada, men sedan gjorde han något bra. Han valde ut ett gammalt bränsleslukande monster av märket Lincoln, engagerade experter runt om i världen och lät med ny teknik bygga om den till mycket mer bränslesnål bil. Det kostade honom miljoner, men han tycker att miljön är värd uppoffringar.

Det vore i alla fall spännande att få tala med honom om hans syn på åldrande och då särskilt om åldrande rockstjärnor. John Lennon sa en gång i början av Beatles storhetstid att han aldrig skulle spela rock n’ roll efter det att han fyllt 30.

Morgonen därpå funderar jag på var jag skulle kunna hitta Neil Young. Han har tidigare i många år bott på en bondgård några mil söder om San Francisco. Jag har förstått att han gärna drack sitt morgonkaffe på ett kafé i närheten. Innan jag åkte iväg hemifrån hade jag en idé att hänga på kaféerna i de trakterna och hoppas på att han skulle dyka upp.

Under resan har jag dock läst att han efter skilsmässan för ett par år sedan har överlåtit gården till sin förra fru. Jag har ingen aning om var han kan dricka sitt morgonkaffe idag.  Jo, en sak vet jag. Han går inte på Starbucks, eftersom de använder genmodifierade produkter. Jag får driva omkring i de trevligaste delarna av San Fransisco med en fåfäng förhoppning att stöta ihop med honom på något fik.

På en nöjestidnings webbplats hittade jag just en artikel om att han köpt flickvännen Daryl Hannahs ekologiska hus i Malibu, så jag kanske ska driva omkring där imorgon. Nej, det ska jag inte. Det ligger ju inte utanför San Fransisco utan bara tre mil från Los Angeles. Synd och snopet att jag inte hade läst artikeln när jag var där.

Nu ska jag ta en promenad ner till Golden Gate-bron, över den och tillbaka. Medan jag går i den riktningen tänker jag på Neil Young och ålderdomen. Kommer han fortfarande att spela rock n’ roll när han är 75? När han är 80? Kanske ända till 85?

Kommer jag själv kunna fortsätta göra långresor på egen hand när jag är 75? När jag är 85?

Det är viktigt att skilja det fysiska åldrandet från det mentala. Det är fullt möjligt att vara svårt sjuk och ändå göra roliga och meningsfulla saker, men det kräver mer vilja än det gjorde förr. Några av mina vänner är nästan fysiskt friska högt upp i åldern, men fastnar ändå i gnäll och självömkan.

När det gäller Neil Young får jag intrycket att han tidigt bestämt sig för att inte vara äldre än nödvändigt. Hans inställning till åldrandet verkar avslappnat. Att han numera bor med en yngre kvinna verkar inte vara ett utslag av gubbsjuka utan mer ett resultat av ett gemensamt miljöintresse. Och eftersom hon är filmstjärna kan det också vara ett gemensamt filmintresse som fått dem att fastna för varandra. Neil Young har ju bott ihop med, och har en son med en annan filmstjärna, den numera döda Carrie Snodgress som han sjungit om.

”I was watching

a movie with a friend.

I fell in love with the actress.

She was playing a part

that I could understand.”

Nu är jag ute på promenad över Golden Gate-bron. Det blåser hårt och dimmor kommer in och blåser förbi. San Francisco är en så vacker och trivsam stad. De gånger jag har varit här tidigare har jag åkt härifrån med en känsla av att här skulle jag kunna tänka mig att bo på ålderdomen. Samtidigt vet jag att det har baksidor att bo i USA. Här finns inte den välfärd som är en fördel med Sverige inte minst för riktigt gamla människor, om jag nu mot min egen förmodan skulle kunna bli riktigt gammal.

Nu när jag går över bron funderar jag över bullret. Hur många decibel skulle jag kunna mäta här? Blåsten viner i vajrarna som håller uppe bron. De många stadsjeeparna som kör förbi med sina mullrande V8-motorer låter i alla fall värre än blåsten. Varför tutar de så förbannat här på bron?

Nej, nu börjar jag låta som en grinig gammal gubbe igen. Hur ska jag som åldring kunna hålla mig borta från gnälligheten när ålderdomskrämporna kombineras med förtretliga små motgångar i tillvaron?

Det gäller att bestämma sig. Det är inte alls synd om mig bara för att jag är gammal. Jag måste kämpa på till jag stupar. ”It’s better to burn out than to fade away”. Jag själv tjänar på att hela tiden försöka se livet från den ljusa sidan och att leva till så många procent som är möjligt. Vinden från havet gör just nu att jag känner mig väldigt levande.

Efter att ha gått fram och tillbaka över bron fortsätter jag med att gå ner till Fisherman’s Wharf och äta krabbsoppa ur en urholkad fralla till lunch. Jag funderar på om det är sälar eller sjölejon som ligger och vilar på bryggorna. En gång såg jag sjöelefanter på kustvägen mellan San Francisco och Los Angeles. Det var mäktigt.

Rätt mätt och nöjd råkar jag passera en cykeluthyrningsfirma något kvarter från bukten. Ska jag hyra en cykel ett dygn för att ta mig längre? Just cykel känns tveksamt med tanke på prostatan, men jag har verkligen saknat att cykla. Äh, va fan. Det är bättre att brinna än att tyna bort. Nu bestämmer jag mig och hyr en hybridcykel med 27 växlar och hydrauliska skivbromsar i tre timmar och tar en rejäl cykeltur. Jag cyklar över Golden Gate-bron till den lilla exklusiva orten Sausalito, där husen är väldigt dyra, men där jag inte skulle vilja bo. Jag cyklar vidare förbi San Quentin-fängelset som ser skrämmande stort och sorgligt ut. Där skulle jag verkligen inte vilja bo. Att slippa att sitta där på livstid är i alla fall något att glädja sig åt på ålderns höst. Även om jag är starkt mot dödsstraff så skulle jag nog för min personliga del hellre försöka hänga mig i cellen än att sitta mer än ett halvt liv eller mer här.

Jag undrar om Neil Young cyklar. Han har i alla fall mig veterligen inte sjungit något om cykelturer, men det är ju inte för sent.

När jag har lämnat tillbaka cykeln går jag uppför Columbus Avenue och hittar the Italian Homemade Company, som bland annat serverar en ljuvlig vegetarisk ravioli. Vid bordet bredvid mitt sitter en man i 70-årsåldern med en stor hatt. En mindre fanatisk Neil Young-fan skulle kunna tro att det är han, men jag är helt säker på att det här är en dubbelgångare.

Jag köper med mig ett par flaskor rött vin från Sicilien och går till mitt hyresrum för en stund vid datorn innan Angela kommer hem.  

Jag hinner skypa med ett barnbarn också. Hon blir väldigt imponerad när jag riktar kameran mot husen på anda sidan gatan och bukten lite längre bort. Hon frågar om inte han kan få följa med nästa gång jag ska åka hit. Jag lovar inget. I min ålder kan jag inte vara säker på att det blir en nästa gång, även om jag gillar den här staden väldigt mycket.

Sedan dyker Angela upp och berättar först att hon frågat nöjesredaktören om han har en aning om var Neil Young håller hus just nu. Det visade sig att kollegan är välinformerad och avslöjar att Neil Young just nu är på Hawaii och badar. Han lär inte vara tillbaka den närmaste veckan. Jag får väl läsa på de intervjuer som finns och fundera vidare på egen hand.

Vi lämnar ämnet Neil Young och fortsätter istället att berätta för varandra om våra egna förväntningar på ålderdomen. Angelas stora sorg är att hon lever ensam. Hon har visserligen många vänner, men ingen nära vän som hon kan visa sig för i sin skröplighet. Inte för att hon är skröpligare än andra, men för att vi alla blir allt skröpliga med stigande ålder.

Den stora sorgen överskuggas med god marginal av alla glädjeämnen. Hon njuter av livets goda. Hon har ganska gott om pengar, så hon kan äta och dricka gott. Det finns inte många i denna världen som bor så fint som hon i ett härligt gammalt trähus med utsikt över bukten. Runt om finns många musikställen, teatrar och gallerier. Angela avslöjar att hon då och då hittar en sexpartner för natten, och hon hoppas att kunna fortsätta med det många år till.

Något hon ser fram emot när hon slutar att arbeta är att börja resa. Hon har hittills inte sett mycket av världen och har fantastiskt mycket roligt framför sig.

Lite sorgligt tycker hon att det är att hon inte kommer att få ett evigt liv genom att hennes gener och minnen sprids vidare av barn och barnbarn. Jag försöker trösta henne med att jag visserligen kommer ihåg mina far- och morföräldrar, men att jag knappast sprider mina minnen av dem till mina barn och barnbarn. Det är lätt att överdriva både minnenas betydelse och deras förmåga att överleva. Det är väl viktigare att vi objektivt sett har gjort goda gärningar än att vi blir ihågkomna.

Angela instämmer.

Sedan hämtar hon en liten ask i en bokhylla. Asken visar sig innehålla joints, marijuanacigaretter. Angela frågar om jag vill ha en. Jag tackar artigt nej. Jag vill inte utsätta min gamla hjärna för sinnesförändrande substanser. Dessutom kan jag inte röka. Jag försökte röka tobak i min ungdom, men kunde aldrig lära mig. Jag bara hostade och hostade.

Angela undrar om jag störs om hon röker lite. Nej, det är upp till henne om hon vill förgifta sina sinnen. Hon drar några bloss och fimpar sedan. Jag märker ingen skillnad på hennes sätt att tänka eller tala. Jag tar ett glas rödvin till, och känner mig inte heller påverkad, men det är i alla fall riktigt gott.

Innan vi går och lägger oss ser Angela ut som hon kommit på något. Vad är det? Hon vädjar till mig att jag i utvärderingen till Air bnb inte ska nämna att hon försökt bjuda mig droger. Jag lovar att hålla tyst om det.

Dagen därpå börjar jag med att boka en tågbiljett till Portland dagen efter. Jag börjar leta efter ett centralt och billigt rum, vilket inte är enkelt. Först tycker jag att det som är någorlunda centralt är riktigt dyrt. Sedan hittar jag ett prisvärt rum nära centrum och nära universitetet. Jag bokar direkt.

Jag säger hejdå till Angela som även idag jobbar till klockan 21 och vi enas om att ta ett glas vin eller två tillsammans ikväll också.

Idag har jag planerat att ströva runt i området the Mission. Tidigare när jag har varit här har det varit rejält slummigt, men de senaste dryga tio åren har det gentrifierats på ett sätt som fått konstnärerna, som tidigare hade billiga ateljéer här, att protestera. Nu har både konstnärerna och knarkarna ersatts av flotta konstgallerier, lyxiga restauranger och kombinerade fik och bokaffärer.

Det är bara att erkänna. Jag gillar det bättre nu.

Jag börjar i vackra Dolores Park, där jag hittar ett fik som utlovar gudomliga vegetariska smörgåsar. Trots att jag inte tror på någon gud faller jag för det och blir inte besviken.

Sedan driver jag omkring och upptäcker muralmålning av vitt skilda kvalitéer. The Mission är också känt för butiker med begagnade möbler och kläder. Jag går in i några för att se om jag kan hitta några skjortor som ser ut att ha burits av Johnny Cash, alltså svarta med broderier på. De jag hittar är dyra och måste kemtvättas, så det blir inget köp. Det kan vara bra att inte bara sluta köpa nya kläder utan också köpa färre begagnade kläder också. Jag som är så gammal kanske aldrig mer behöver köpa några kläder, varken nya eller begagnade.

Nu kom tankarna in på ålderdom och död igen. Det vill jag inte. Jag kanske ska mana fram lite hunger istället. Här i the Mission är det många mexikanska restauranger, men jag blir plötsligt sugen på etiopisk mat. Jag tar en kopp kaffe och letar med hjälp av fikets wifi fram en etiopisk restaurang som heter Tadu och ligger lite väster om Union Square. Jag går dit. Det tar 45 minuter och jag blir verkligen inte besviken på den stark kryddade grytan som serveras på några lite sura pannkakor, injera, som också används istället för kniv och gaffel.

När jag går från Tadu i riktning mot North Beach tänker jag på att jag känner igen en hel del miljöer här – inte bara från tidigare besök här utan även från gamla filmer som Bullit och filmerna om Dirty Harry. Stadens kullar ger de traditionella biljakterna lite extra kryddor.

Nu kommer jag på en fördel med att bli gammal. Förr tyckte jag att det var kul med biljakter på film. Numera ser jag det bara som ett fånigt sätt att förstöra miljön. Det är skönt att i alla fall bli lite klokare med åldern.

En annan fördel med att bli gammal är att det ger en chans att göra upp med sina gamla fördomar.

Nära the Mission ligger the Castro, gatan och området, som traditionellt har varit hemvist för homosexuella och andra hbtq-personer. Jag minns första gången jag var här i staden. På bussen in från flygplatsen satt jag bakom två killar som satt och kysstes nästan hela tiden. Jag blev lite förvånad, men inte upprörd. Tiderna förändras. Nu förstår jag inte riktigt varför jag blev så förvånad. Och varför skulle jag bli upprörd?

Jag tänker på hur till och med min farsa när han kommit upp i hög ålder vande sig vid att människor kan älska varandra på olika sätt. Han var stolt över att ha gjort upp med sina fördomar i så hög ålder.

En orsak till att jag älskar San Francisco är att det är kärlekens stad. En höst när jag var här fick jag rådet att uppsöka Castro Street för att delta i Halloween-firandet. Jag var lite skeptisk till Halloween som företeelse men följde ändå rådet. Det blev den bästa kvällen den resan. Det var så otroligt roligt med alla fantastiskt fantasifullt utklädda människor, bra artister och framför allt en vänligare stämning än jag någonsin tidigare hade upplevt i en storstad. Här möttes också alla åldrar.

I denna stad finns en generositet och gästfrihet jag knappast har upplevt någon annanstans.

Vi som har sett filmerna om Dirty Harry har också sett en den onda sidan av San Francisco, men det är ju påhittat.

Hemma hos Angela har jag med mig ytterligare två flaskor vin och hoppas att hon ikväll ska välja ett extra glas rödvin istället för droger.

Det gör hon. Ikväll pratar vi om vad jag tycker att hon ska se när hon åker till Europa. Jag berättar om vackra städer som Barcelona, Sarajevo och Siena, roliga städer som Berlin, Rom och Dublin, härliga öar som Cypern, Mallorca och Sicilien, förtjusande landskap som Toscana, Alsace och Öland. Angela säger att hon blir sugen på att åka till Europa redan innan hon går i pension. Jag bjuder henne att besöka Småland.

På förmiddagen dagen efter får jag en hård lång kram av Angela innan hon ger sig av till jobbet. Någon ny gäst kommer inte idag, så jag kan stanna kvar i lägenheten en stund på eftermiddagen och njuta av utsikten.

Mitt tåg går inte förrän ikväll för att vara i Portland imorgon eftermiddag, men tågstationen ligger en bra bit utanför stan. Sedan det blir en natt sittande på tåget och två katetertömningar på tågets toalett. Det känns inte som något stort bekymmer längre. Det går att vänja sig vid det mesta.

Ur Kurt Anderssons facebook  

Megan Reeves, Albuquerque

Kurt! I am glad you met my friend Angela in San Francisco. She says it have been very interesting talking to you. Sorry you did not get a chance to meet Neil Young, but I am sure you will survive. Maybe you could meet him when you come back for the elections in four years or when he is playing in Europe next time.

Natalie Miles, Albuquerque

Hi Kurt! Now I have talked to two of my friends in Portland, Bruce and Emma. Both of the would like to have a coffee or a lunch with you. I will text you their phone number so that you could contact them when you get there. Have a good time in Portland. If you have any questions about what to see in Portland you could always text me.

Mary Jackson, Dallas

Hi! What are Swedish newspapers writing about the American election and Donald Trump now that some time has past?

I have met some people who admit that they voted for Trump, but now they regret that they did not stay at home on Election Day.

I do not think so many people will actually move to Canada or Europe the first year with Trump, but maybe in a year or two you could expect a new kind of refugees to Sweden.

Paul Jones, Dallas

Kurt! I understand that most of your friends on facebook speak Swedish. I realize that I am learning some Swedish by reading about your travels. But I guess you would be laughing out loud if you would hear me pronouncing the words. Jag tror att du skulle skratta högt om du hörde mitt svenska uttal.

Mia Turner, New Orleans

Hi Kurt! Tina and I are curious. What will be your next long journey when you come home from the United States? You said you had a bad conscience for flying so much that it is threatening the future of the world. But we have an idea. You said you want to go to Japan. We have found out that you could go there without flying. First you take a train from St Petersburg to Moscow. Then you take the Trans Siberian railway to Vladivostok. From there you could take a ferry to Japan. May Tina and I come too?

Sonny Smith, Memphis

Now I have got contact with one more of my children. She wrote on facebook that she is planning to go to Memphis and visit her father within the next month. I am so happy.

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt, you told me that you are going to Seattle. When you get there you should visit a place called Café Racer. It is home to the Obama and the Racer sessions. In this case Obama stands for Official Bad Art Museum of Art. They have jazz every Sunday and rock and punk every Thursday to Saturday. I think you would like that.

Gisela Wagner, Berlin

Heute habe ich beschlossen. Im nächsten Wahlen hier in Deutschland, wähle ich Angela Merkel zum ersten Mal. Es ist wichtig, gegen die ausländerfeindliche einzurichten.

Fakta om San Fransisco

• San Fransisco ligger i delstaten Kalifornien. Huvudstaden i Kalifornien heter Sacramento. 

• San Fransisco hade 837 442 invånare 2013. San Fransisco Bay Area, som omfattar bland annat Oakland, San José och Berkeley, hade 7.65 miljoner invånare.

• University of San Fransisco har ungefär 10 000 studenter. University of California i Berkeley har ungefär 38 000 studenter. Stanford University, lite söder om San Fransisco har cirka 16 000 studenter.

• Silicon Valley vid San Fransisco Bay är ett centrum för världens it-industri med bland annat giganter som Apple.

Läs mer på www.sanfransisco.com

Åttonde kapitlet

Att inte bli religiös i Los Angeles

Oh, God said to Abraham, "Kill me a son"

Abe said, "Man, you must be puttin' me on"

God said, "No" Abe say, "What?"

God say, "You can do what you want, Abe, but

The next time you see me comin', you better run"

Well, Abe said, "Where d'you want this killin' done?"

God said, "Out on Highway 61"

Bob Dylan

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Det stämmer inte på mig. Jag har mycket länge varit religionsallergiker, och märker inga tecken på att jag skulle tvivla på min ateism nu när jag har blivit gammal.

Jag sitter i bilen på väg från Joshua Tree till Laguna Beach och minns en tid då jag kände vad jag trodde var en närmast religiös känsla när jag körde över 200 kilometer i timmen med bilen. Med åldern har jag blivit klokare och har ingen som helst lust att uppleva någon religiös känsla på något sätt. Nu håller jag hastighetsbegränsningarna nästan löjligt noggrant. Ändå tar det inte mer än två timmar att komma från öknen till Stilla havet.

Vädret är vackert och stränderna är inbjudande även så här på senhösten, men skulle jag verkligen vilja tillbringa min ålderdom här? Jag fäller upp Mustangens sufflett och tar en promenad. Förutom stränderna lär det finnas restauranger i världsklass här enligt turistinformationen. Eftersom jag hoppade över frukosten i morse är jag tidigt hungrig och letar upp Las Brisas, som serverar skaldjur med mexikanskt stuk.  Jag frågar servitören vad jag inte ska missa i Laguna och han föreslår provning av lokala viner, valkryssning eller ett besök på konstmuseet. Valkryssning gäller stora däggdjur i havet, inte Donald Trump.

När jag avnjutit en skaldjurstallrik och en öl och fortsatt min promenad börjar jag bli rastlös och trött på Laguna Beach. Jag funderar på vilket hotell Albert Carlson, huvudpersonen i Din stund på jorden bodde. Möjligen Laguna Hotel, som ser småtrevligt ut, men jag är inte alls säker på att det är rätt. 

Jag tänker på ett citat från Albert Carlson:

”Resorna verkade på mig som narkotiska medel på en smärta: Det lindrade symptomen, men förmådde ingenting mot orsaken.”

Det ska jag tänka på när jag ska sätta katetern ikväll.

En stund senare tar jag Mustangen och styr norrut mot Venice Beach. Det börjar bli dags att lämna in bilen på ett uthyrningsställe i Santa Monica.

På vägen vandrar tankarna åter till religionen. Ett skäl till att jag ogillar alla religioner är att det är så osannolikt att det skulle kunna finnas någon gud. Istället luras människorna att agera irrationellt på grund av något som inte finns. Det skulle ju kunna vara bra om de gör goda gärningar, men som jag ser det går det att göra gott utan att blanda in obefintliga gudar i det.

Sedan finns det ju också många exempel på onda gärningar i religionens namn eller av gudsmän. Allt ifrån massmord till att ge små barn dåligt samvete för att de inte tror på gud eller beter sig ”syndigt”.

Hur gammal än denne jävla Kurt Andersson blir så kommer han aldrig att bli religiös.

Samtidigt måste jag erkänna att jag känner många goda människor både inom den kristna kyrkan och islam.

Det känns också befriande att inte tro på något liv efter detta. Det enda jag nu behöver tänka på inför min död, när den än inträffar, är att uppföra mig på ett så bra sätt att mina barnbarn kan minnas mig med stolthet.

Tycker ni att jag tjatar? Ja, men jag tänker mycket på detta.

Nu är det kväll och jag har lämnat tillbaka hyrbilen och checkat in på mitt lilla rum i Venice. Jag är hungrig och söker upp en restaurang som jag åt på när jag var i Los Angeles för några år sedan, en kinesisk restaurang som heter Mao’s Kitchen. Jag äter en sagolikt god rätt med hemgjorda nudlar och närodlade grönsaker.

Namnet på restaurangen stör mig lite. Ordförande Mao såg ju rund och glad ut, men var egentligen en elak djävul, som är skyldig till många, många människors död. Den personkult som byggdes upp runt om honom påminde också om att kommunismen i Kina hade religiösa drag.

Många människor dödades i den heliga kommunismens namn.

Idag dödas många i guds namn av IS och andra konstiga religiösa extremister. Katolska präster runt om i världen förgriper sig på barn. Under min över 70-åriga livstid har religiösa grupper krigat mot varandra på Irland, på Balkan, i Mellanöstern och i Indien och på fler ställen. Det är lätt att konstatera att fotbollskrig inte alls är lika vanliga som religionskrig.

Javisst, jag vet att många säger att religionskrigen egentligen orsakas av kamp om makt och pengar, men samtidigt har jag ett intryck av att krigsherrarna hade haft svårare att få med sig folk om de inte lurat i folk att de krigar för någon slags högre syfte.

Samtidigt som jag känner avsmak för all ondska som sker i religionens namn, så måste jag påminna mig om att det också sker goda saker i religionens namn. I dagens Sverige är nog Svenska kyrkan den organisation som starkast står upp för humanism i flyktingmottagningen och mot rasism.

Faktum kvarstår dock. Det har aldrig funnits någon gud.

Jag har inte klart för mig vilken religion som är den förhärskande här i Los Angeles. Det är lätt att få uppfattningen att det är pengar och strävan efter en vacker yta som styr människornas själar här. Men för att återigen citera Neil Young:

”There’s more to the picture than meets the eye.”

Jag är sugen på att försöka leta efter lite mer än yta här. I den mån det går utan bil. Imorgon ska jag i alla fall försöka ta en buss till förintelsemuseet. Om jag hinner vill jag också försöka se Paul Getty museum, där alldeles för mycket pengar har förvandlats till odödlig konst, om jag förstått det hela rätt.

Innan jag somnar bläddrar jag rastlöst i min nerladdade e-bok av Vilhelm Moberg, Din stund på jorden. Även om jag har läst den flera gånger förut, så har jag glömt en hel del. Men jag gillar den verkligen fortfarande.

Året är 1962. När boken börjar är det sommar Det visar sig att huvudpersonen Albert Carlson bodde i rum 20 på Eden Hotel på Cleo Street alldeles vid havet. Han gläder sig åt att höra ljuden från vågorna. Han inser att han har en kort tid kvar att leva och tänker inte mycket framåt utan försöker och lyckas i någon mån att förlika med det som varit. Framför allt tänker han på sin bror Sigfrid som dog ung. Han vårdar det ljusa minnet av när bröderna var ute och fiskade i hembygden. 

Albert är skild från två fruar och har två söner som sällan hör av sig. Han går och väntar på att det ska komma fysiska brev från sönerna. Tempot är ett annat än idag. Under över 40 år i USA har han besökt hembygden bara tre gånger.

Hösten kommer.

Albert Karlson är påtagligt ensam, tror inte på Gud, kan inte sova riktigt så han äter sömntabletter. Ändå tycker han att han har förlikat sig med både livet och döden.

Jag bestämmer mig för att läsa boken om Albert fler gånger.

Här i Venice är det kväll igen. Nu har jag gått till en italiensk restaurang nära där jag bor. På Barrique som den heter är det inte billigt, men jag är beredd att betala 36 dollar för vildsvinskotlett med hallonsås.

Idag har jag varit på förintelsemuseet som var så intressant att jag inte ens brydde mig om att ta reda på hur jag kunde ta mig med buss till Paul Getty’s konstmuseum. Jag tog så mycket tid på mig att det inte fanns utrymme för ännu ett museum.

Däremot har jag tagit reda på att det är ganska bra förbindelser med buss från Los Angeles till Tijuana. Det tar ungefär fyra timmar, och skulle kunna funka att stanna sex eftermiddagstimmar i Mexiko.

Ett problem är att det är tre mil, en halvtimme med taxi, från Venice till Greyhounds station i centrala Los Angeles. Den här staden är, som någon uttryckte det, som Tranås på Smålands yta. De flesta husen är två-tre våningar höga och staden breder ut sig mil efter mil.

Det visar sig också att uppehållet i San Diego bara är tio minuter. Jag skulle vilja se mer av den staden, där det lär gå att köra bil utan tak året runt.

Jag kollar och inser att det finns en liten biluthyrningsfirma i Marina del Rey bara en kilometer från mitt lilla hyresrum. När jag har kollat att jag får köra hyrbilen över gränsen, så jag bestämmer mig för att köra bil till San Diego och Tijuana och tillbaka hit imorgon. Jag lyckas boka en liten billig bil via telefonen medan jag väntar på kaffe och ett litet glas strega. Den söta stregan smakar utsökt till det goda kaffet.

Den söta lukten av marijuana, som följer mig hela vägen hem till mitt boende, är inte alls god.

Efter två timmars bilkörning längs en väg som inte är riktigt lika vacker som highway 1,mellan Los Angeles och San Francisco, är jag framme i San Diego.  Jag kör runt lite rastlös kors och tvärs och gillar det jag ser, men får ingen lust att parkera och gå runt så jag svänger ut på highway 5 igen och en halvtimme senare är jag i Tijuana och kan bete mig som en idiot genom att pricka av Mexiko på min världskarta.

Vad ska jag göra i Tijuana?

Jag har hittat en lista på tio aktiviteter som inte innefattar att dricka tequila. Stadens kulturcentrum, Cecut, blir mitt första val. Jag skippar stranden, eftersom jag inte tror att det är så bra för prostatan. En rundtur med buss ger mig en överblick. Marknader är inte min grej, men jag kan inte låta bli att göra ett besök på påvens marknad, där jag faktiskt får anstränga mig för att inte köpa lokala hantverk. För att följa upp mitt religiösa tema går jag också in i Catedral de Nuestra Señora de Guadalupe utan att bli på något vis berörd.

Jag inser att jag borde övernatta här i Tijuana för här finns mer att se, men när det börjar mörkna kör jag tillbaka till Venice och parkerar hyrbilen vid uthyrningsfirman kontor och går resten av vägen.

Nu känner jag mig lite som en amerikansk eller japansk turist som försöker se Europa på en vecka.

Frågan är om jag ska stanna här en natt till eller om jag ska skynda vidare till San Francisco. Jag har inte tänkt så mycket på att försöka få tag på någon representant för Neil Young så jag bestämmer mig för att stanna här även imorgon för att organisera resan vidare.

Förmiddagen därpå vandrar jag barfota längs stranden från Venice till Santa Monica. Innan jag gick iväg hann jag skriva till några adresser som skulle kunna sätta mig i kontakt med Neil Young. Jag har bokat en bussbiljett för imorgon och jag har dessutom kontaktat Megans kompis i San Fransisco och bokat några nätter i hennes stora lägenhet i North Beach.

Det är inte alls självklart att det skulle vara så här varmt ens i södra Kalifornien så här sent på året men jag har tur. Nu njuter jag av att känna den mjuka sanden mot mina fotsulor, av ljudet från vågorna och av att hämningslöst kunna vara lite gubbsjuk och i skydd av solglasögonen kunna titta på de många vackra kvinnor som också är ute och går lättklädda längs stranden.

Tankarna går åter till religionen. Finns det någon religion med en sund syn på sex? Som barn fick jag lära mig att nakna tanter var väldigt syndigt. Islam verkar flera snäpp värre när männen kräver att kvinnorna ska dölja sig nästan helt för att de inte ska bli upphetsade. Hur IS-galningarna får ihop den med att hålla unga tjejer som sexslavar är ännu mer obegripligt. Nyligen läste jag att även den judiska församlingen i Stockholm diskuterar hur de ska kunna skilja männen och kvinnorna i synagogan. Buddismen lär predika att sex inte ska missbrukas och hålla det lite öppet vad som är missbruk.

Många religioner verkar märkligt intresserade av hur folk har sex. Av någon anledning fördömer många profeter att män ligger med män och, något minde ofta, att kvinnor ligger med kvinnor. Det tycker jag är ett osunt intresse för andra människors sexliv.

I min höga ålder kan religionernas negativa syn på kärlek och sex nästan kvitta, men ändå bidrar det till min negativa inställning till religioner.

Efter en rejäl långpromenad är jag tillbaka i mitt lilla rum i Venice och kollar om någon av Neil Youngs anställda har hört av sig. Nej, inte ännu.

Jag googlar och hittar Larry’s gastropub nära mitt lilla rum. Där satsar jag på pizza med vild svamp och hinner pröva flera sorters lokalt öl. En plantering med krukväxter som jag tror kallas för svärmors tunga pryder lokalen på ett lite tveksamt sätt. Växterna misspryder lokalen rent ut sagt.

Jag sitter i baren, men ingen gör något försök att tala med mig. Vad har hänt? Nu skyndar jag hem till min dator istället.

Ur Kurt Anderssons facebook

Martin Franklin, Atlanta

Now I am back home and have spent five days taking long walks and eating much less. So far I feel fine. I am sometimes very hungry, but I try to think of something else, take a short extra walk or go to a movie or a concert. I am very optimistic about my new life and I will report all progress and failures here at facebook.

Mary Jackson, Dallas

Hi Kurt! I am glad that you found the Holocaust museum interesting. It is sad but important to keep those memories alive.

You did not write very much about what you saw in San Diego and Tijuana. Did you find it boring or were you out of inspiration?

Sonny Smith, Memphis

Now I am back from New York and I feel like a new life started. I guess it will be more difficult to sing the blues now that I feel so happy. Tom and Jerry are joking and telling me that maybe we should change style and name. What do you think about being the Country Siblings. I am not sure that the bar owners on Beale Street would like that. Maybe we could move to Nashville and perform at Lower Broadway. I am joking.

But now as we have got a contract with a record company as the Blues Siblings I guess we would have to forget all about singing country music,

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt, now I have tried to discover some Swedish music at You tube. I really liked that guy Thastrom and also Hakan Hellstrom. And I found someone you did not tell me about: Laleh. She is fantastic singer with a great charisma. Have you heard of her? What can you tell me about her?

Fakta om Los Angeles

• Los Angeles ligger i delstaten Kalifornen. Huvudstaden i Kalifornien heter Sacramento. 

• Los Angeles hade 3 884 miljoner invånare 2013.

• University of California i Los Angeles har cirka 45 000 studenter. 

• Film- och TV-industrin är stor i Los Angeles. Här finns bland annat Universal Studios.  Det finns också en högteknologisk industri, som bland annat arbetar som underleverantörer till IT-industrin. Här tillverkas också livsmedel och möbler.

• I Los Angeles finns världens första Disneyland.

Läs mer på www.losangeles.com