Sjätte kapitlet

Att leva som snål smålänning i Las Vegas

Well I can’t stop workin’ cause I like to

work when nothing else is goin’ on

Well it’s bad for the body but it’s good

for the soul – might even keep you

breathin’ when you lose control

Neil Young

En bottenlöst besviken kvinna på andra sidan tågets mittgång avslöjar att nu är hennes enda hopp att någon galning ska skjuta Trump. Helst innan han hinner tillträda som president. Jag blir riktigt arg och frågar hur i helvete hon kan se våld som lösningen på demokratiska problem. Hon försvarar sig med att hon inte har några planer på att skjuta själv.

Kvinnan som är i 60-årsåldern håller hela tiden på att spy ut sitt hat mot Donald Trump och alla idioter som har röstat på honom. Jag håller med henne om det mesta hon säger, men inte förhoppningen att Trump ska mördas.

Den arga kvinnan arbetar som kvinnoläkare och har lagt mycket tid på att övertyga sina patienter och alla andra om att de inte ska rösta på Donald Trump.

Jag blir jättetrött på henne och sluter ögonen för att hon ska tro att jag har somnat. Nu ska jag göra en ny plan för resten av resan. Jag ska sluta prata med gamlingar och försöka få mer kontakt med ungdomar för att upptäcka nya infallsvinklar på tillvaron.

Framför allt vill jag vara tyst, lyssna på mig själv och försöka tänka i nya banor, inspirerad av det jag ser och upplever. Risken är kanske att om jag lyssnar på mig själv blir det inte nya banor, men jag vill i alla fall ta chansen att försöka tänka annorlunda utan att prata med alla gamlingar jag ser.

Otroligt trött på Greyhound har jag tagit tåget större delen av vägen från Albuquerque till Las Vegas. Jag får byta till anslutningsbuss någonstans i västra Arizona. Amtraks anslutningsbussar fungerar mycket bättre än Greyhounds, så det känns inte som något stort problem med några timmar på bussen.

Efter mer än ett halvt dygns resa ringer jag på porten hos det Air bnb i Las Vegas, där jag har bokat ett rum. Värdparet är väldigt välkomnande och jag visas runt i deras stora vita villa. Här finns en swimmingpool, som jag får använda om jag vill. Jag bryr mig inte om att berätta att jag är tveksam till att bada på grund av mina urinvägsbesvär. Däremot är jag lite sugen på att testa på deras gym lite lätt. Det får bli i morgon.

Här finns smarta TV-apparater i vart och vartannat rum, men jag är mer bekväm med att se på CNN och SVT play på min dator i lugn och ro på mitt eget rum, som är stort och har ett eget badrum. Värdparet visar att det i kylskåpet finns en karaff fylld med våffelsmet. Jag är välkommen att grädda våfflor till frukost. De bjuder också på sylt och vispgrädde till våfflorna och dessutom kaffepulver.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många jordklot som skulle behövas om alla levde som mitt värdpar i Las Vegas. Samtidigt inser jag att de kanske håller sig på hemmaplan och undviker att resa till andra världsdelar. Allt är inte som det verkar vid en första anblick.

För allt som erbjuds i villan betalar jag drygt 30 dollar per natt. Jag har hört att mycket i Las Vegas är billigt, eftersom hotellen tjänar så mycket på spel och dobbel. Att det är billigt tilltalar mig, som allt oftare känner mig som en snål smålänning.

När jag känner mig installerad går jag ut och vandrar några kilometer förbi flotta villor till en gata som är kantad av casinon, skrattretande i alla sina överdrifter i form och färg. Jag misstänker att ljusreklamen sannolikt behöver ett helt kärnkraftverk för att hållas igång. Mitt intryck är att Las Vegas inte är USA:s grönaste stad.

Som snål smålänning är jag lite upprörd över slöseriet.

Sedan kommer jag att tänka på att jag också har varit en slösare, även om jag har varit det på ett lite sparsamt sätt. Under många år har jag kört omkring med onödigt stora stadsjeepar, även om jag har försökt välja ganska bränslesnåla modeller och skylla på att jag behöver fyrhjulsdriften i skogen. Så mina stadsjeepar har egentligen varit skogsjeepar. Jag har hämningslöst flugit kors och tvärs på jordklotet. Som många män har jag bytt stereo onödigt ofta och köpt fler skivor än jag hunnit lyssna på. Det har hänt att jag kommit hem med en ny skiva bara för att upptäcka att den redan stod i hyllan. Nu har jag slutat att köpa skivor och lyssnar på ny musik på spotify.

Ett mindre manligt intresse som jag har odlat är designmöbler. Till min gård hör ett onödigt stort boningshus och det har jag omvandlat till något av ett möbelmuseum, även om jag ännu så länge inte har tagit emot betalande besökare.

Sedan jag blev vuxen, när jag var i 60-årsåldern, har jag försökt att dra ner på all konsumtion, men inte lyckats jättebra. Visst, sådant som jag är ointresserad av, typ kläder och skor, lägger jag väldigt lite pengar på. Jag går omkring i mina enkla kläder och skor till de går sönder.

Jag går in på ett casino för att studera människorna som spelar och för att ta några förhoppningsvis billiga drinkar i baren. Eftersom jag aldrig har roats av någon form av spel om pengar, så förstår jag inte riktigt vad spelarna håller på med.

Visst fattar jag att det flödar av pengar här. Hur många är här för att de har onödigt mycket pengar och inte bryr sig så mycket om pengarna de förlorar? Och hur många är här för att de är fattiga och ser det här som den enda vägen ut ur eländet? Det är svårt att bedöma. Alla ser prydligt klädda ut och jag kan inte bedöma vilka kläder som är dyra märkeskläder och vilka som kommer från H & M eller någon liknande lågpriskedja.

Inte så många människor ser särskilt lyckliga ut. De flesta verkar anstränga sig för att visa upp någon slags pokeransikte. Männen som spelar är många fler än kvinnorna. Är kvinnorna kvar på hotellrummet och passar barnen?

Det visar sig att en del kvinnor sitter i baren. De ser inte så moderliga ut, lite påminner de om de kvinnor som hängde på restaurangerna i det socialistiska Europa före murens fall. Där kallade de sig ofta för ekonomistuderande. Här är flera jag talar med uttråkade hemmafruar, eller kanske snarare lyxhustrur, med smak för alkohol. De intresserar mig inte, så jag försöker koncentrerar mig på min mojito. När jag snabbt sugit i mig den beställer jag först en daiquiri och därefter en coconut rum. Sedan får det räcka.

På väg ut från casinot möter jag en kostymklädd kraftig man, som utan att tveka kramar mig. Det tar någon bråkdel av en sekund innan jag förstår att det är Martin, som jag träffade på Greyhoundbussen till Albuquerque.

Jag vänder och går tillbaka till baren i sällskap med Martin och där beställer jag var sin irish coffee, vilket verkligen inte är den lågkalorikost som han egentligen behöver. Det var väldigt dumt och obetänksamt av mig.

Martin berättar att han har ägnat några dagar till att studera hur det går till här och försökt tala med några som synbarligen har vunnit. Han har ännu inte lyckats tänka ut någon bra strategi för hur han ska kunna vinna så mycket som möjligt så säkert som möjligt. Det låter som en motsägelse tycker jag. Han säger att han ska studera en dag till innan han tar itu med spelandet. Han bor gratis hemma hos en gammal kompis som arbetar som ordningsvakt på ett annat casino, så han kan ta det lugnt.

Martin vill gärna att vi träffas igen om någon dag. Jag blir lite osäker på hur många nätter jag har beställt här, om det är två eller tre. Jag vet i alla fall att jag motvilligt har tänkt åka vidare med Greyhound till Joshua Tree, men jag har ännu inte bokat någon biljett. Vi bestämmer att hålla kontakten via facebook och komma överens om något.

Nu kallar kvällens kateter.

Det känns tryggt att promenera tillbaka i mörkret, som inte är så mörkt. Det andra jag gör när jag är tillbaka på mitt rum är att kolla busstiderna till Joshua Tree. Det visar sig inte gå någon Greyhound dit, så jag får tänka om. Antingen får jag hoppa över Joshua Tree eller hyra en bil och köra genom Mojave National Preserve, totalt 30 mil bara. Med kollektivtrafik skulle det ta 20 timmar och innebära en stor omväg, så hyrbilsalternativet verkar lockande. Tre dagar med en hyrbil som jag hyr här och lämnar tillbaka i Los Angeles skulle nog fungera bra.

Nu när jag lagt mig kan jag inte somna, även om sängen är fantastiskt bekväm.

Jag funderar på vad dagens tankar om konsumtion och hållbarhet ska få för konsekvenser för resten av mitt liv som gammal gubbe. Att resa med flyg och bil så mycket som jag gjort hittills i mitt liv är inte försvarbart med hänsyn till klimatet och mina barnbarns framtid. Den tanken flaxar ofta omkring i mitt huvud.

Jag vill verkligen inte att barnbarnen ska komma ihåg mig som gubben som förstörde klimatet genom att resa ohämmat.

Samtidigt är resorna nästan det roligaste jag vet. Vill jag fortsätta att leva utan att resa? Om jag lämnar jordelivet snarast går ”my carbon footprint”, mina koldioxidutsläpp, ner till noll när jag har kremerats. Att ta livet av sig vore kanske ett sätt att ta ansvar för framtiden.

Jag påminner mig om John Entwhistle, basisten i det brittiska bandet the Who. Hans ”carbon footprints” upphörde helt på ett hotellrum här Las Vegas. Han vaknade aldrig efter en kväll med en prostituerad och alldeles för mycket kokain. Jag tror att han levde i rockmyten, inte att han medvetet satte stopp för sina koldioxidutsläpp.

Fast ett bättre sätt vore kanske att hålla mig någorlunda på hemmaplan och kämpa för att fler ska förstå att de måste ta ett personligt ansvar för framtiden. Det går ju att resa på hemmaplan också både genom internets hjälp och genom att gå på restauranger som serverar mat från andra länder.

Samtidigt är jag lite irriterad över alla som störs på andras miljöförstöring, men inte sin egen. Den som äter biff skäller på dem som flyger och tvärtom. Ägare till bilar som drivs med fossilbränslen kan klaga på den som köper besprutad mat. Hundägare kan irriteras på stadsjeepsägare trots att det finns forskning som säger att hundar har lika mycket miljöpåverkan som en stadsjeep.  Jag har ännu inte hört någon ägare till en stadsjeep som skäller på hundägare, men det kommer säkert.

Det påminner mig faktiskt om ett bibelcitat: ”Hur kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”

När jag ligger här och grubblar i Nevadanatten tänker jag på hur mycket jag har gillat alla möten på den här resan. Att resa är också ett sätt att vidga sina perspektiv och att lära sig mer än om världen utanför den lilla håla där jag bor.

Jag kollar på tripadvisor.se som håller koll på var i världen jag har varit. Enligt deras statistik har jag varit i 57 procent av världen. Det är rätt många spännande platser som återstår med andra ord. Kan och vill jag besöka de övriga 43 procenten?

Det finns kanske sätt att kompensera resorna. Klimatkompensation känns lite som avlatsbrev, men det kanske finns andra sätt.

En annan sjuk idé dyker upp i mitt förvirrade huvud. Jag kanske ska bli självmordsbombare och åka till Damaskus och spränga al-Assad i luften. Inte för att jag tror att jag kommer till himlen utan för att få bort en tyrann från jordens yta. Samtidigt skulle jag få bort en miljöförstörare, jag själv.

Jag börjar bli riktigt trött och känner att kampen mellan min goda och onda sida inte kommer avgöras i natt.

Sex timmar senare vaknar jag ur en dröm, där jag är ute och reser jorden runt med bussar, båtar och tåg. Mellan Hanoi och Saigon uppstår tumult, när jag kräver att få ta över lokförarens jobb. Det löser sig, när jag går med på att köra tåget utan lön.

När jag har hunnit skaka av mig drömmen slår jag upp datorn och kollar vilka sevärdheter jag inte bör missa i Las Vegas. Bortsett från en rad casinon finns de flesta sevärdheterna utanför staden. Många turer verkar gå med helikopter till Grand Canyon, men jag är mest sugen på en dagstur med buss till Grand Canyon och Hoover Dam. Bussturen kostar dessutom bara en fjärdedel av vad det kostar att flyga helikopter.

Efter en stund i gymmet och ett par våfflor ger jag mig gående ut i Las Vegas för att ordna med en biljett till en utflykt imorgon och en hyrbil till i övermorgon. Dessutom vill jag se kapellet, där det de som vill vigs av en Elviskopia.

Att besöka Elviskapellet och köpa biljett till bussturen är enkelt ordnat. Att hyra en bil är lite krångligare. De enda tillgängliga bilarna är en elbil och en Mustang cabriolet. En elbil är ett bra alternativ för klimatet, men att få slut på el mitt ute i öknen verkar inte så lockande. Så om två dagar bär det av med en bensindriven bil utan tak genom öknen.  

Jag går till Caesars Palace för att kolla in vilka artister som framträder där den närmaste tiden och ser reklam för Elton John och Celine Dion. Nej, det lockar inte. Däremot vore det roligt att någon gång i livet se en konsert med Van Morrison som framträder här i januari nästa år. En gång för länge sedan när jag var i San Fransisco sjöng han på en liten klubb som jag passerade. Dörren stod öppen så jag såg honom på nära håll, men var så nyfiken på att upptäcka mer av stan så jag gick vidare. Oj, vad jag har ångrat det. Dagen efter låg staden kvar, men Van Morrison var borta.

Det är ändå en bagatell jämfört med alla andra misstag jag har gjort i livet. Alla de jordens resurser som jag har slösat bort, de som jag nu ska försöka gottgöra innan jag dör.

Jag driver omkring lite håglöst och inser att Las Vegas inte är min grej. När det börjar mörkna skickar jag ett sms till Martin och frågar om jag får bjuda honom på middag. Ja, det får jag. Han säger att han har en nyhet som han vill berätta för mig vid middagen.

Vi bestämmer oss för att äta i kopian av Eifel-tornet, där det visar sig vara svindyrt. Martin ser lite pinsamt berörd ut när han ser priserna, men jag uppmanar honom att välja det han vill ha. Jag har råd att betala.

Martin beställer en måltid som jag snabbt begriper är väldigt kalorisnål och dessutom innehåller mycket nyttigheter som broccoli och brysselkål. Jag har bestämt att för en kväll släppa det här med att vara snål smålänning. Så jag börjar med en skaldjurstallrik för 69 dollar som förrätt. Till min glädje upptäcker jag två helt vegetariska rätter på menyn. Dessutom är de ganska prisvärda, men det är inte därför jag väljer dem.

När vi har gjort våra val är jag väldigt nyfiken på Martins nyhet. Han drar ut på det som om det vore en prisutdelning på en idrottsgala. När vi har avslutat huvudrätten och väntar på en kopp kaffe och ett glas rom berättar Martin sin nyhet.

Han har bestämt sig för att inte spela för att föröka sina pengar. Det är en följd av att han också har bestämt sig för att inte göra någon operation av magen. Istället har han bestämt sig för att lägga sina sparpengar på att börja gå på gym samtidigt som han ska börja äta mycket nyttigare och mer kalorisnålt. Hans kompis ordningsvakten har gått igenom den resan och har många goda råd att ge.

Jag gratulerar Martin till vad jag tror är ett klokt beslut. Hur har han kommit fram till det?

Plötsligt hade han börjat tycka att det var tråkigt med spel och dobbel. Det visade sig vara roligare att försök hitta alternativ. Han hade googlat på att bli svensk, men också på olika metoder att gå ner i vikt. Det hade slutat med att han hade kommit fram till att det sundaste sättet att bli av med övervikten är att ändra sin livsstil.

Han lovar att om vi träffas igen om jag kommer tillbaka till nästa presidentval om fyra år, så ska han kunna sitta på fönsterplatsen om vi hamnar på samma buss igen. Det ser jag fram emot.

Vilka är dina närmaste planer? frågar jag.

Martin berättar att redan imorgon bitti ska han ta bussen hem. Det visar sig att hem för honom inte är Amarillo, som jag hade trott, utan betydligt längre bort. Han lämnar Las Vegas imorgon eftermiddag och är hemma i Atlanta i delstaten Georgia nästan två dygn senare. Han måste vara tillbaka på sitt arbete som lärare på en skola i ett fattigt område senast nästa vecka. Han har själv ordnat med en kompis som vikarierar medan han gjort den här utflykten.

Vi tar farväl. Han säger att han kanske kommer till Sverige innan jag kommer till USA om fyra år. Jag avslöjar samtidigt en dröm som jag kanske kan förverkliga om fyra år. Att åka med en lastbåt från Hamburg till Savannah och sedan fortsätta till Atlanta och sedan vidare i Alabama, Sweet home Alabama.

På väg hem till mitt hyresrum ringer mobiltelefonen. Det är min fru som berättar att det stormar i Sverige och att det har blåst omkull nästan 50 träd på vår gård. Några av träden har hamnat tvärs över några bilvägar, men min fru vet hur hon ska hantera en motorsåg, så hon har själv varit ute och sågat av dem och befriat vägarna från hinder.

Däremot kommer hon inte ha tid att ta hand om alla träden som nu behöver sågas upp. Ska jag komma hem och ta hand om dem eller ska hon hyra in någon som tar hand om förödelsen?

Jag funderar snabbt, och bestämmer att jag inte vill åka hem ännu. Det finns så mycket mer att se och uppleva på den här resan.

Så jag ber min fru att hyra in någon av de polacker som brukar ta hand om de göromål, som jag inte hinner eller orkar med – eller inte har någon lust.

Min fru låter lite sur, men lovar att ta tag i frågan för att få problemet löst. Hon säger att det är lite tyst och ensamt på gården när jag är borta. Jag får lite dåligt samvete, men försöker slå det ifrån mig. Och jag lyckas.

Idag har jag varit ute och åkt buss och sett på storslagna sevärdheter. Bussen är halvfull med gamlingar från olika länder, mest i Europa. På andra sidan gången sitter en kvinna från Zürich i Schweiz. Hon är ute och reser med ett gäng väninnor. De är på en gruppresa som under två veckor tar dem till de mest förväntade sevärdheterna i USA. Hon är lite uttråkad och hade gärna rest på mitt sätt istället.

I luften över Grand Canyon surrar helikoptrarna. Det förstör naturupplevelsen.

På vägen tillbaka talar jag med ett äldre par från Stoke i England. De trivs med att åka på gruppresa och slippa alla tankar på det praktiska.

Det visar sig att de har röstat för att England ska lämna EU för att de tycker att det är för många invandrare från andra kontinenter i England. De störs av att det luktar curry när de går förbi den indiska restaurangen på gatan där de bor.

De tror att Donald Trump kommer att vara en bra president för den vita medelklassen och det är dem de bryr sig om. Jag gitter inte försöka övertyga dem om att de har fel. De ser ut som om de snart kommer att dö ändå.

Ur Kurt Anderssons facebook  

Megan Reeves, Albuquerque

Kurt! What are you doing in Las Vegas? I did not expect a good person like you to go to a place like that. I hope you are not gambling. Where are you going next? If you are going to San Fransisco I have a friend who is running an Air bnb there. She is a journalist and is called Angela. I think you would really like her. If you are interested I could send you her mail address and phone number. Of coarse you could find her at the Air bnb website. Her house is in a really nice part of San Francisco called North Beach.

Paul Jones, Dallas

Hi! It has been great fun following your travels on facebook. I followed you backwards, so now I have read about you being in Washington DC. But I have question. Why do you not write in English? You speak so good English, so that would not be a great problem. Of coarse I could understand most what you write with the translate function, but it would be faster for most of us to read in our own language.

Mia Turner, New Orleans

Hi Kurt!

I have a small message from Tina:

Yesterday she had a Swedish customer in her taxi. It was a young man who told her he would have voted for Trump if he were American. The customer told her that he is a politician in a right wing nationalistic party in Sweden. They talked a little more and Tina realized that she had a racist who despised black people in her car. Then she pulled over and asked him to leave the car. He had to take a long walk.

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt, I read about you canvassing for the democrats. I have to tell you that I am a republican, but I didn’t vote for Trump. For the first time in my life as a grown up I did not vote at all. I do not trust Hillary Clinton and I don’t trust Donald Trump. It is embarrassing for everyone in the United States that such an important election is turned to a big joke.

Fakta om Las Vegas

• Las Vegas ligger i delstaten Nevada. Huvudstaden i Nevada heter Carson City. 

• Las Vegas hade 603 488 invånare 2013.

• University of Nevada i Las Vegas har cirka 28 000 studenter. 

• I Las Vegas finns kopior av Eiffeltornet, pyramiderna och Venedigs kanaler.

• Vid sidan av turist- och spelindustrin finns bland annat försvars- och jordbruksindustri i Las Vegas.

Läs mer på www.lasvegas.com