Femte
kapitlet
Att sova under en cykel i Albuquerque
”Kathy",
I said,
As we
boarded a Greyhound in Pittsburgh,
Michigan
seems like a dream to me now.
It took me
four days
To
hitch-hike from Saginaw.
"I've
come to look for America.”
Paul Simon
Bakom mig på bussen till Amarillo, där jag
ska byta till en annan buss för att åka vidare till Albuquerque, sitter två män
i 40-årsåldern och diskuterar sina knarkaffärer, vapenhandel och
fängelsevistelser. Jag har blivit varnad för att många kriminella åker
Greyhound och jag har tidigare noterat medresenärer med fängelsetatueringar.
Själv tycker jag att de kriminella
medresenärerna är det lilla problemet med Greyhound. När vi kommer fram till
Amarillo en timme försenade mitt i natten skulle egentligen bussen till
Albuquerque redan ha gått enligt tidtabellen, men det finns ingen information
att få. Det är massor av resenärer på busstationen, men ingen får veta något om
något. De som försöker fråga i biljettdisken blir bara tillsagda att sitta ner
och vara tysta. Det känns som när jag var i Moskva år 1975.
Märkligt nog finns här en restaurang som
är öppen mitt i natten, men den ser så sunkig ut att jag hellre är hungrig än
testar den. Den påminner också om Moskva 1975.
Efter en timmes väntan ställer sig en
anställd vid Greyhound i biljettluckan och skriker ut några instruktioner rakt
in i plexiglasväggen. Ingen verkar höra riktigt vad han skriker, men vi antar
att det är dags att gå ut till en buss. Så är det. Jag är snabbt på bussen, som
jag har kollat att den går till Albuquerque. Det är ganska fullt på bussen Lyckligtvis
hittar jag en fönsterplats nästan längst bak i bussen nära toaletten och hoppas
att ingen ska sätta sig bredvid så att jag ska kunna lägga mig och sova några
timmar.
Istället kommer en man i 180 kilos-klassen
och kilar in sig på ytterplatsen. Jag får panik och frågar om vi inte kan byta
plats. Jag hänvisar sanningsenligt till att jag på grund av problem med
blodcirkulationen i ett ben behöver resa mig röra på mig då och då. Han
beklagar, men på grund av sin stora kroppshydda kan han inte ta sig in till
fönsterplatsen.
För att hålla paniken borta börjar jag
konversera med den store mannen, som heter Martin. Jag undrar om Albuquerque är
hans slutstation. Ja och nej. Han ska stanna där en dag och vila och sedan åka
vidare till Las Vegas för att spela på något av alla casinon där. Jag berättar
att jag ska till Las Vegas och vila om några dagar, men absolut inte spela. Det
roar mig inte, Jag har aldrig förstått tjusningen med att spela om pengar eller
pengars värde och frågar Martin vad som är tjusningen.
Tjusningen är möjligheten att bli lite
rikare än du kan genom ditt jobb, säger han. Du har nog aldrig varit fattig, tror
han, och det har han rätt i. Jag berättar för honom om snåla smålänningar som
vill ha något säkert och konkret för sina pengar, även om de egentligen har råd
att slösa och spela lite. Han fattar poängen och säger sig att ha fått en
tankeställare. Han berättar att han har sparat ihop 2 000 dollar, som han
hoppas ska bli minst det dubbla, helst femdubbla, innan han lämnar Las Vegas.
Ämnet spel och dobbel verkar uttömt. Jag
funderar på ett nytt ämne för att hålla igång samtalet. Egentligen vill jag
fråga om hans övervikt, men kan inte komma på något taktfullt sätt att komma in
på det. Det visar sig att jag inte behöver det. Martin frågar om jag förstår
vilket handikapp det är att väga så mycket som han gör.
Jag säger att jag inte tror att någon helt
kan föreställa sig hur en annan människa har det, men det är ju tydligt att
Martin är begränsad av sin vikt. Han berättar att han har jättesvårt att ta sig
ur sitt matmissbruk, att det är som att missbruka tobak, alkohol eller droger.
Nästan all vaken tid tänker han på nästa måltid. Han har testat viktväktarna
och alla möjliga metoder för att ta sig ut sitt matmissbruk, men förgäves.
Nu har han bestämt sig för att han vill
göra en operation som stryper åt magen så att det blir omöjligt att äta för
mycket. Problemet är att han har förstått att en sådan operation kostar över
10 000 dollar och så mycket pengar kommer han aldrig kunna spara ihop.
Under de senast två åren har han lyckats spara ihop de pengar som han nu ska
försöka mångdubbla i Las Vegas.
Jag frågar Martin vad han skulle göra om han
istället förlorar de pengar han har jobbat ihop.
Han darrar på rösten när han berättar att
i så fall skjuter han skallen av sig.
Oj, finns det inga alternativ?
Vad skulle du själv göra? undrar Martin.
Jag berättar att för mig är det inte
aktuellt, dels eftersom jag inte är särskilt överviktig och dels därför att i
Sverige är sjukvård nästan gratis. Martin får genast idén att använda pengarna
till att åka till Sverige och bli opererad. Nu blir jag glädjedödaren, som måste
göra honom besviken genom att förklara att det bara gäller för dem som bor i
Sverige. Då blir Martin sugen på att flytta till Sverige.
De återstående timmarna till Albuquerque
får jag ägna mig åt att berätta allt om hur det är att bo i Sverige. Martin frågar
om vi kan bli vänner på facebook, så att han kan kontakta mig om han bestämmer
sig för att försöka flytta. Självklart!
Vi skils åt på den vackra kombinerade
buss- och järnvägsstationen i Albuquerque ganska tidigt på morgonen. Jag
uppmanar Martin att höra av sig till mig innan han gör något dumt. Han lovar
att göra det.
Även om min hyresvärd här bor centralt och
har erbjudit mig att checka in redan på morgonen, så vill jag inte gå dit och
väcka honom. Istället lämnar jag väskan hos Greyhounds expedition mot åtta
dollar i ersättning och drar omkring på de tomma gatorna denna söndagsmorgon. Jag
vill få en känsla för staden som är störst i New Mexico, men inte huvudstad.
Det är den betydligt mindre staden Santa Fe, ungefär fem mil bort.
Inte ens Albuquerque verkar vara någon
storstad. Om jag inte hade vetat att den har över en halv miljon invånare, så
hade jag gissat på 100 000. Den känns stor som Jönköping, lite större än
Växjö, och klart större än Kalmar. Staden delas av järnvägen precis som de
småländska städerna.
Något som gör staden trivsam är alla
muralmålningarna på byggnaderna i centrum. Jag letar efter något som gör att
staden känns mexikansk och när jag går rätt långt rätt långt västerut kommer
jag till den gamla stan som känns ganska mexikansk, men ännu mer turistisk. När
jag går lika långt österut längs Central Avenue kommer jag till universitet och
det stora campusområdet, där jag slinker in på Einstein Café, dricker kaffe och
äter en bagel med gräddost. Jag skulle vilja att även svenska studenter kunde
ha Einstein som förebild. Eller det kanske de har? Vad vet jag.
Tillbaka i centrum söker jag upp min
hyresvärd, som är oerhört vänlig. Det är presidentval i övermorgon och jag
frågar honom om han vet var det demokratiska partiet har sin valvaka. Han
berättar att den är på ett hotell i centrum, men påpekar att om jag är
intresserad så skulle det säkert bli mycket uppskattat om jag ställer upp som
volontär de sista dagarna före valet. Han anser att allt måste göras för att
hindra Donald Trump att bli vald till president.
New Mexico är i och för sig ett ganska
säkert demokratiskt fäste, men jag har under min resa träffat många människor
som har sagt att de inte tänker rösta, eftersom båda kandidaterna är värdelösa.
Det betyder att det kan gå hur som helst i valet. Jag bestämmer mig i alla fall
för att söka upp det demokratiska partiets kampanjhögkvarter för att erbjuda
mina tjänster. Jag inser att jag inte är insatt i den amerikanska politiken
till hundra procent, men jag kanske kan bära tunga saker eller köra bil med
valmaterial för att bidra till att USA inte får en rasist och kvinnoförnedrare
till president.
Morgonen efter tar jag en lång promenad
till det demokratiska partiets kampanjhögkvarter nästan ute vid flygplatsen.
Jag får ett varmt välkomnande och först föreslår kampanjgeneralen att jag ska
sätta mig och ringa runt till folk för att övertala dem att gå och rösta.
Ljudnivån i telefonrummet är hög och jag tvekar. Kommer jag höra vad folk säger
i telefonen? Dessutom är jag rädd för att även lokalsamtal inom Albuquerque kan
bli dyra när jag ringer via Telia i Sverige.
Då dyker det upp en ny uppgift. En kvinna
som ska ut och knacka dörr behöver en assistent eller kompanjon eller livvakt.
Det nappar jag genast på och presenteras för Megan, som bor i bergen lite
utanför stan och ska knacka dörr i en grannförort. Vi förses med listor på
gator och gatunummer. Vi har också med oss diverse flygblad både för Hillary
Clinton och för lokala demokrater som förhoppningsvis ska väljas till bland
annat domare och ordförande i Albuquerques skolstyrelse.
Under de 20 minuter som det tar att köra till
rätt förort kommer vi på att vi båda är rätt nyblivna och nyfikna pensionärer.
Båda söker vi efter hur vi ska leva våra liv som gamlingar. Megan har varit
lärare nästan hela sitt vuxna liv och har nu satsat hårt både på sociala verksamheter
och på att miljöanpassa sitt liv. Bland annat har hon lagt solceller över hela
sitt tak för att klara uppvärmningen de få vintermånaderna när hon inte orkar hugga
ved längre.
Snart är vi framme i förorten, som
utstrålar medelklass. Vi börjar knacka och ringa på dörrarna, men det är få som
öppnar. De flesta är antagligen på jobbet. Däremot är det hundar hemma i nästan
alla hus. Där inga tvåbenta är hemma lägger vi flygbladen mellan gallerdörren
och den vanliga dörren.
De flesta av det fåtal som öppnar säger
sig redan ha röstat på Hillary. Några säger att de inte har tid att rösta. En
enda, en ung kvinna, säger att hela familjen redan röstat på Donald Trump för
att han inte är någon politiker.
Megan säger att även om hon själv är helt emot
allt vad Trump står för, så tycker hon att det är bra att familjen har röstat. Lågt
valdeltagande är verkligen ett hot mot demokratin, precis som Trump. Det
märkliga amerikanska valsystemet gör också att det inte är självklart att den
som får flest röster blir president.
Efter ett par timmar börjar vi bli
hungriga, men i den här förorten finns inte ens ett hamburgerställe. Snacka om
sovstad! Vi bestämmer oss för att knacka vidare och försöka glömma hungern. För
att få upp träffsäkerheten koncentrerar vi oss på husen, där det står två bilar
på garageuppfarten. Där är sannolikheten störst för att det ska vara någon
hemma.
Ändå är det många som inte är hemma och vi
hinner prata mycket med varandra om livet som pensionär. Vi är överens om att
det är meningslöst att försöka samla pengar på hög eftersom vi inte kommer att
ha någon glädje av dem i likkistan. Megan säger att eftersom hon varken har
barn eller barnbarn, så vill hon göra något för alla barn i New Mexico.
Om du skulle göra något för dig själv, vad
skulle det bli då? undrar jag.
Megan säger att hon vill att i alla fall
någon har ett ljust minne av henne 25 år efter hennes död.
När det börjar mörkna åker vi tillbaka in
till centrum och jag blir avsläppt ett kvarter från mitt Air bnb.
I kväll ska jag gå till en bar som min
värd har rekommenderat. Där händer det märkliga att jag träffar den förste
svensken på hela resan. Det är en vinthundliknande man som heter Owe och också
är över 70 år gammal. Han är ute på en cykeltur tvärs över USA. Han började i
New York och målet är San Fransisco. Just nu följer han route 66, som passerar
genom Albuquerque.
Owe har varit på väg genom USA betydligt
längre än jag och han lever betydligt mer primitivt. För att ha råd att vara
borta så länge och för att ha pengar till en öl på kvällen lever han annars
mycket enkelt. Han sover i en sovsäck på ett liggunderlägg de flesta nätter.
Han har en liten presenning som han lägger över cykeln och sig själv för att få
en antydan till privat sfär. Någon gång i veckan tar han in på ett billigt
motell för att duscha och vila.
Jag undrar om han inte tycker att det är
obekvämt att leva så i vår ålder och berättar att jag oftast bor på något Air
bnb. Innan jag drabbades av mina prostataproblem hade jag också funderat på att
cykla från Nashville till Memphis och New Orleans.
Owe tycker att det går att vänja sig vid
allt. Och han känner sig inte ett dugg gammal. Han har lagt en del pengar på en
bra cykel och avverkar mellan 10 och 20 mil varje dag. Hans kondition är som en
40-årings har en läkare sagt till honom. Närmaste vägen är inget för Owe. Hans
mål är att se så mycket som möjligt, så han cyklar kors och tvärs.
När han cyklar känner han sig som att alla
bekymmer är bortblåsta. Han sålde allt han ägde och gav sig ut i världen när
han gick i pension. Eftersom han inte har haft någon familj sedan hans
föräldrar dog för 40 år sedan finns inget som lockar honom tillbaka. Han har inga
planer på att leva något annat liv än det på vägarna. När han har cyklat
färdigt genom USA är hans plan att följa Mellan- och Sydamerikas västkust ända
ner till Eldslandet.
Han säger själv att han inte träffar så
mycket folk, eftersom han är blyg. Det finns undantag. Owe berättar att han
bodde två veckor hos en kvinna, som blev lite förälskad i honom, men sedan
började han känna sig instängd. En gång i Nashville käkade han lunch med en
trevlig kvinna som sedan gav honom en biljett till hennes konsert samma kväll.
Hon hette Emmylou Harris. Owe hade ingen aning om hur känd hon var förrän han
kom till Ryman Auditorium och bänkgrannen delade med sig om historier om
Emmylou. Under några dagar i Texas fick han följa med en cowboy ut och rida för
att inspektera en buffelhjord.
Owe är helt osentimental när det gäller
sin egen person. Han har självklart tänkt tanken att en annars frisk gamling
som han snabbt skulle kunna bli svårt sjuk. Då tänker han lägga sig under ett
träd och invänta sitt sista andetag.
Han tar en dag i taget.
Jag bjuder Owe på en extra öl när jag
själv är sugen på att ta en öl till utan att tänka på mina urinbestyr. Det
straffar sig snabbt. Jag känner att jag måste skynda de få kvarteren tillbaka
till mitt hyresrum och mina engångskatetrar.
Owe sitter kvar. Utanför ser jag hans
cykel lutad mot ett träd. Hans tillhörigheter ligger i svarta plastsäckar i en
cykelkärra. Jag hoppas att ingen får för sig att stjäla någon av säckarna, men
Owe vet nog vad han gör.
När jag är på väg hem kommer jag på att
jag inte frågade Owe om facebook. Men jag tror inte att han har en smart
mobiltelefon ens en gång och ännu mindre en dator.
Tidigt nästa förmiddag är jag åter på
Hillarys kampanjhögkvarter. Megan kommer inte idag eftersom hon ska förbereda
en valvaka i den förort, där hon bor. Istället får jag sällskap med Natalie. Hon
ser ut att vara en tjusig 50-åring, men överraskar mig med att berätta att hon
är 69 år. En noga uttänkt diet, mycket motion och en duktig frisör som färgar
hennes hår är hemligheten, som hon gärna avslöjar.
Idag ska vi knacka dörr i en lite enklare
förort närmare centrum. Här bor också medelklass, men villorna är mindre och
äldre än där vi var igår.
Natalie känner sig hemma här. Hon bor inte
så långt härifrån och hon är glad över att vi fick det här området och inte ett
mer mexikanskt område med hyreshus, där hon inte känner sig lika hemma. Hon
berättar att hennes spanska är för dålig för att diskutera politik.
Här är det fler som öppnar sin dörr än i
området, där vi knackade dörr igår. Många av dem vi träffar säger att de inte
ska rösta. Idag träffar vi inte någon som erkänner att de har röstat eller ska
rösta på Trump.
Medan vi ringer på dörrarna som ingen
öppnar har vi gott om tid att fråga varandra om våra liv.
Natalie berättar öppet om sina problem.
Hon har haft svårt att hålla fast vid nära relationer. Hennes egen teori är att
hon drar till sig fel sorts män, eftersom hon är för vacker. Männen fastnar för
hennes yttre istället för hennes inre. Genom åren har hon bott på många olika
ställen runt om i USA, men tröttnat på män och jobb och dragit vidare. Hon har
inte lyckats spara några pengar för ålderdomen. Så hon fortsätter arbeta som
sjuksköterska så länge hon kan. Hon funderar mycket på vad hon vill göra med
den lediga tid hon har redan nu och ännu mer på vad hon ska göra när hon av
någon anledning inte kan arbeta längre. Redan nu håller hon på med socialt
arbete på fritiden och det ska hon nog fortsätta med.
Om det mot förmodan skulle bli så att
Donald Trump vinner valet ikväll, så vill hon också vara med och kämpa i
rörelser mot alla stolligheter som han kommer att ställa till med. Hennes mål
är att han ska ställas inför riksrätt. Hon är helt övertygad om att han kommer
att göra något som motiverar det om han skulle vinna valet.
Fast hon är lika övertygad om att Trump
kommer förlora. I morse bad hon länge till Gud och berättade om vilken dålig
människa Trump är och vad han troligen kommer ställa till med, som kommer att
drabba de mest utsatta människorna hårdast.
Jag tycker att hon är modig som sätter sin
tro på ett så hårt prov. Det är så många som har sagt att de inte ska rösta, så
oavsett Natalies samtal med Gud finns det en risk att USA kan få en rasist,
kvinnoförnedrare och klimatförnekare som president. Personligen skulle jag se
en seger för Trump som ett bevis för att det inte finns någon gud, i varje fall
ingen allsmäktig gud.
Hon frågar om jag har barn och barnbarn.
Det är vad hon har saknat mest i livet och nu är det med god marginal för sent
att åtgärda det, men hon försöker kompensera det genom att jobba som volontär
med barn i utsatta familjer.
Natalie ska inte gå på kvällens valvaka.
Jag förstår inte riktigt varför. Hon finns inte på facebook heller så vi tar
farväl, troligen för alltid, när vi har delat ut alla flygblad. Om några dagar
kommer det att visa sig att hon har gått med på facebook och vi blir snabbt
vänner där också.
Vid 19-tiden på kvällen infinner jag mig
på det centrala hotell där valvakan hålls. Där finns en bar utanför den stora
konferenssalen där demokraterna samlas. Jag köper ett glas rödvin, men det
finns inte ens en påse jordnötter att stilla den värsta hungern med. Jag hade
räknat med att det skulle serveras någon god mexikansk mat som det gjorde på
kampanjkontoret, men nej, här finns bara flytande näring.
Jag kommer i samspråk med Ole, en pensionerad
brottsmålsadvokat, med norska rötter. Han hävdar att Donald Trump är mer galen
än de mest stolliga brottslingar Ole har försvarat genom åren. Det visar sig
att han funderar på att flytta till Kanada, om Trump vinner valet. Ibland får
han en ingivelse att flytta tillbaka till Norge, där hans föräldrar föddes. Han
undrar om jag vet något om politiken i Norge.
Ole blir väldigt besviken när jag berättar
det högernationalistiska Fremskrittspartiet är med i den norska regeringen. Det
hade han ingen aning om. Då får det nog bli Kanada om Trump vinner, vilket
plötslig börjar verka troligt.
Det samlas några människor omkring Ole och
mig. Alla är tysta och besvikna. De undrar om vi ska ge upp och gå hem. Jag
tycker att det ändå är så jämnt att vi borde vara kvar ett tag till.
Då ringer min mobiltelefon. Det är en
gammal kompis från den korta tid, då jag gick på journalisthögskolan. Han har
sett på facebook att jag är på valvaka och vill veta mer om hur stämningen är.
Jag går undan och berättar. Efter 15
minuters telefonsamtal går jag tillbaka in i kongressalen. Då visar det sig att
mer än hälften av demokraterna redan har gett upp och gått hem. Stämningen är
minst sagt avslagen. Jag kollar CNN:s rapporter och inser att det sannolikt är
kört för Hillary Clinton.
När jag går hem måste jag gå genom en tunnel,
där utslagna ungdomar brukar hänga. Jag går förbi två grabbar som sitter på
asfalten och hjälper varandra att injicera någon drog. Jag beklagar dem, men
inser att de är lyckligt omedvetna om hur det har gått i valet och vad som
väntar dem och alla andra stackare som kommer att få Donald Trump som president.
Min hyresvärd sitter och ser på TV i
vardagsrummet när jag är tillbaka och jag slår mig ner och pratar en kort stund
med honom om det som hänt. Sedan hoppas jag att somna ifrån eländet.
Efter att ha lyckats tömma åtta deciliter
ur blåsan försöker jag sova, men det går inte. Med Donald Trump känns det som
om vi är flyttade tillbaka till 1930-talet, en tidsresa som jag verkligen hade
kunnat vara utan.
Under kvällen har det hänt något
irriterande. Min smarta telefon säger när jag försöker fotografera att den är
full. Trots att jag slänger några gamla bilder fortsätter kameran att tjata om
att den är full.
Jag ligger och pillar på kameran långt in
på natten utan att kunna lösa problemet. Det är ändå en världslig sak jämfört
med valet av Trump.
Ur
Kurt Anderssons facebook
Megan Reeves, Albuquerque
Hi Kurt! What
did you do after the night of the election? I would understand if the left the
United States and headed home to Sweden to get as far away from Donald Trump as
possible.
I wish I
could come to your country too – at least the next four years. Do you need teachers
in Sweden?
Mary Jackson, Dallas
Peoples of
the world! Can you forgive the people of the United States for electing Donald
Trump as our new president? Maybe you shouldn’t! A people who is voting for
such an idiot does not deserve forgiveness.
Mia Turner, New Orleans
Kurt! We
are all in chock after the election. What have we done to deserve Donald Trump
as our leader? I read that you were canvassing for Hillary in Albuquerque and
that she won in New Mexico. The Democrats would have needed you in more states.
Tina says
hello to you too.
Sonny Smith, Memphis
Today I
have written a new song, that I called “Just like Donald Trump’s Blues”. It is
about the people of the United Stated digging their own graves. Tom and Jerry
have helped me with the music and we plan to write more songs about a country that
is given away to the Russians, about a country that is turning time back at
least 100 years and about black people voting for a white racist as their
president. Maybe we could make a record about living in Trump-land.
Gisela Wagner, Berlin
Heute bin ich
wieder in Berlin. Verweht gutes, zuhause am besten. Es ist verrückt was in USA
passiert ist. Ich fahre nicht zurück weil Donald Trump Präsident ist.
Fakta
om Albuquerque
• Albuquerque ligger i delstaten New
Mexico. Den är störst i delstaten, men huvudstaden heter Santa Fe.
• Albuquerque hade 556 495 invånare 2013.
•
University of New Mexico har 27 000 studenter.
•
Den kritikerrosade TV-serien Breaking Bad utspelar sig i Albuquerque och
skildrar kemiläraren Walter White, som när han blir cancersjuk slår sig på
tillverkning av droger.
•
Viktiga industrier i Albuquerque tillverkar solceller, delar för flyg och
rymdfarkoster, nanoteknik och halvledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar