Första kapitlet

Att tömma blåsan på en Greyhoundbuss

I crossed the ocean for a heart of gold.

I've been in my mind,

It's such a fine line

That keeps me searching for a heart of gold.

And I'm getting old

Neil Young

Greyhoundbussen från Washington till Nashville mullrar fram genom den svarta sydstadsnatten. Klockan är 23 och jag inser att det är dags för det jag har bävat för – att tömma blåsan på bussen. Det är mer dramatiskt än det låter. På grund av problem med prostatan måste jag två gånger varje dygn tömma blåsan med hjälp av en engångskateter.

Under några dagar i Washington har jag haft en rutin att ordna det klockan 9.00 och 23.00. Jag har tidigare funderat på att välja bussar som går dagtid för att slippa att utföra denna rutin på bussen, men på denna ganska långa resa genom USA finns det mycket tid att spara genom att åka på natten. Från Washington till Nashville tar det 16 timmar, så det var frestande att chansa på busstoaletten och raka fina vägar. Dessutom sparar jag in kostnaden för en natt på hotell eller Air bnb genom att sova på bussen.

Jag går på den både prydliga och sunkiga toaletten längst bak i bussen. Den är ren men sliten. Någon verkar nyligen ha rökt marijuana här av lukten att döma. Kan det möjligen vara den väl spacklade och målade damen i 60-årsåldern som var här för en knapp halvtimme sedan?

Glöm det och koncentrera dig på det du ska göra!

Bussen går stabilt, så det kan nog funka. Jag öppnar toppen på kateterns plastförpackning och fyller den med ljummet bussvatten för maximal böjlighet och minimalt motstånd. När katetern har legat en minut i vattenbad sticker jag in den i urinrörets mynning och känner den vanliga svedan i urinröret efter några centimeter och sedan en lätt vällust när katetern stöter emot blåsans nedre slutmuskel. Den öppnar sig snabbt och det börjar rinna.

I vanlig ordning kommer det ut ungefär en halv liter urin innan jag kan dra ut katetern och slänga den papperskorgen. Precis när jag ska slänga katetern i papperskorgen tvärnitar bussen. Vilken tur jag hade att det inte var för en halv minut sedan!

Nu visar det sig att papperskorgen är proppfull, så jag får inte ner katetern där.  Toaletten saknar fönster, så jag kan inte kasta ut den. Jag vill inte ta med katetern till min plats, så jag lägger den helt enkelt på golvet bredvid toaletten. Efteråt skäms jag lite.

Min urinterapeut har uppmanat mig att skriva en urindagbok, där jag uppger volymen urin jag tappar ut med katetern, hur mycket jag kissar på naturligt sätt och hur det känns. När jag är tillbaka på min sittplats tar jag fram datorn och fyller pliktskyldigast i urindagboken. Ärligt talat har jag slängt mätglaset jag fick av urinterapeuten, så volymerna blir uppskattningar.

Första månaden med prostata- och urinvägsinfektion gick jag omkring med en fast kateter och en urinpåse på benet. När personalen på sjukhuset började tala om att jag själv skulle sätta två katetrar per dygn såg jag det som ett hot om tortyr. Efter ytterligare en vecka då den fasta katetern skavde sönder insidan av urinblåsan och påsen på benet fylldes med blod accepterade jag engångskatetrarna och det är jag glad över nu. Det kan ta ett halvår innan jag får tid för att operera prostatan och det gäller alltså att minimera smärtan och försöka leva så normalt som möjligt en lång period framåt – trots funktionshindret.

Jag minns minen hos den förvånade tulltjänstemannen på flygplatsen i Washington. Den kraftigt överviktige ynglingen i sin jättestora uniform undrade vad det var för konstiga slangar jag hade i handbagaget. Jag förklarade hur engångskatetrar funkar och erbjöd honom att få en för att testa.

Han fick ett lite ångestfyllt uttryck i ansiktet och släppte igenom mig direkt. Nej, han ville verkligen inte testa.

Jag stannade tre dagar i Washington för att se Vita huset, kongressen, restaurangen där John och Jackie Kennedy förlovade sig, några museer och platsen där Martin Luther King höll sitt berömda tal – ”I have dream”.

Nu fortsätter jag för att lyssna på countrymusik i Nashville, se Elvis grav i Memphis, uppleva jazzen i New Orleans och se gatan där Kennedy blev mördad i Dallas.

Huvudskälet till denna resa är att kartlägga alla tänkbara aspekter på åldrandet. Under en resa i Argentina och Chile häromåret träffade jag en rad pigga pensionärer från USA i samband med vingårdsbesök i både Mendoza och Santiago. Vi hade så givande diskussioner om vad vi ville göra med resten av livet att vi nästan glömde att känna efter hur vinet smakade. Fast ju mer vin vi drack desto mer osäkra var vi på vad som är det optimala sättet att åldras.

Jag har slarvat bort visitkorten jag fick från de vinkompisar jag mötte i Sydamerika, men jag känner mig säker på att kunna träffa andra människor med både kloka och dumma idéer om åldrande här i USA också. Min rutt för att träffa dem ska gå via Memphis, New Orleans, Dallas, Albuquerque, Las Vegas, Joshua Tree, Los Angeles, San Fransisco, Portland, Seattle, Billings, Denver, Chicago och Detroit. Resan är också något av en ”bucket list”, amerikanska städer jag vill uppleva ”before I kick the bucket”, tar ner skylten, kilar runt hörnet. Några favoritstäder från förr har jag också bokat in på resan.

Jag inser att jag är verkligt åldrad mentalt eftersom jag avstår från att boka flera delsträckor i taget på bussarna och flera boenden i förväg. Skälet är att jag tänker att jag kan dö när som helst och det vore lite snopet för arvingarna om jag hade betalat för resor och övernattningar som jag sedan inte kunde utnyttja på grund av hastigt påkommen död.

Mitt nästa stora mål är en dröm jag har haft sedan den 16 april 1969. Det var då jag hörde Neil Young första gången i radio. Låten som spelades var Round & Round från albumet Everybody knows this is nowhere. Radioprataren Kjell Alinge sa så här under tiden som låten tonades ner: ”Det var Round & Round med Neil Young. Det är trist att behöva tona ner en låt som inte alls har bråttom, men världens gamla klockor har sin gång. Nu är klockan 16.00 och här kommer nyheterna.”

Jag gick genast och köpte skivan. Sedan har jag köpt alla skivor med Neil Young. Nästan varje gång han har kommit till Sverige har jag stått i publiken. Vid ett tillfälle har jag åkt till Mountainview söder om San Francisco för att se honom spela på hemmaplan.

Under många, många år har jag drömt om att få träffa honom. Nu hoppas jag att den drömmen ska bli verklighet. Jag ska försöka få intervjua honom i San Francisco, något som jag vet är svårt även för en journalist och troligen ännu svårare för en skogsarbetare som jag. Förutsättningen är att intervjun ska handla om hur det är att åldras som rockstjärna och att jag ska skriva om det i den här boken.

En annan av min ungdoms rockidoler är Ray Davies i the Kinks. På You Tube-klippen från senare år har han sett märkligt stelopererad ut i ansiktet. Han står inför en jättepublik på festivalen i Glastonbury. Alla sjunger med i hans gamla låtar. Han ler och rör på läpparna, men ansiktet ser stelt ut. Har han råkat ut för en neurologisk sjukdom eller har han genomgått ett kirurgiskt försök att bli yngre?

Med Neil Young är det tvärtom. I många år har han blivit alltmer gråhårig och hårfästet kryper långsamt uppåt. Ansiktet har blivit mer och mer fårat och hakorna fler. Midjemåttet tycks öka. Det verkar inte bekymra honom.

Ända sedan första gången jag såg honom har han verkat mycket mer intresserad av sin musik än sitt utseende. Han har visserligen allt oftare hatt när han spelar. Jag vet inte om han fryser eller om han vill dölja flinten.

På youtube-klippen från den senaste turnén ser jag att han har låtit gitarristen i det unga band han spelat med de senaste åren spela flera gitarrsolon. Prestigelöshet är i mitt tycke ett sunt ålderstecken?

Samtidigt verkar han full av idéer, nu som förr. Han brinner för miljöfrågor och kämpar emot genmodifierad mat. När andra som också kämpar mot matjätten Monsanto får ont om pengar donerar han en lämplig summa.

Därför vill jag intervjua honom nu mer än någonsin, både om miljö och ålderdom. Fast innan jag tänker mer på det ska jag klara av ytterligare en blåstömning med kateterhjälp innan bussen är framme i Nashville. Innan jag är framme i Kalifornien ska jag sätta kanske 50 katetrar till. Det hade säkert varit mycket roligare att komma till San Fransisco för 50 år sedan och uppleva ”the summer of love” än att komma hit som gammal gubbe med katetrar istället för kondomer i packningen.

Det är mycket annat som ska klaras av innan jag kommer till Kalifornien, men det här med katetrarna uppfyller mitt medvetande mer än något annat.

Jag heter Kurt Andersson och är 72 år gammal. När jag vid 65 års ålder började drabbas av en rad olika åkommor blev det en chock för mig. Plötsligt insåg jag att jag inte är odödlig och, ännu värre, att jag är gammal. Som någorlunda normalbegåvad borde jag ha fattat det tidigare, men det var inget jag ville tänka på då.

Under större delen av mitt liv har jag försörjt mig som bonde. När jag var ung och studerade vid journalisthögskolan fick jag tillfälle att köpa en släktgård i Småland till ett bra pris. Till gården hörde stora skogar. Tidigt slutade jag med kor och grisar och satsade huvuddelen av min tid och min energi på att utveckla mina skogar. Jag hade ett stort gäng får som fick beta för att hålla landskapet öppet.

Även om jag ändå alltid har haft långa arbetsveckor har satsningen på skogen haft den fördelen att träden inte behöver skötas både varje morgon och kväll som korna. Jag trivs med att vara ute i friska luften. Det känner en större frihet i skogen än bland kossorna och grisarna. Dessutom är skogen bättre för klimatet än korna. Under de senaste åren har jag av klimatskäl till och med slutat att äta kött av ko, gris, lamm och kyckling.

Successivt har jag släppt arbetet i skogen och hyrt in personal, som har varit större specialister på det som behöver göras än jag. Jag har också tvingats inse att de är mycket yngre och starkare än jag. Ofta har de kommit från Polen.

De senaste åren har jag lockats lite av att engagera mig i politiken, bland annat för att få utlopp för mitt miljöengagemang. Jag har dock haft svårt att hitta något parti att kanalisera mina åsikter i. Centern är för mycket fossilkramare och Miljöpartiet har lagt sig för platt för betongsossarna, så jag har istället arbetat en del för det ideella föreningslivet. Jag är med i föreningar som Röda korset, Folkets bio, Naturskyddsföreningen och en rad till. Sammanlagt 14 föreningar, tror jag.

Att min fru inte är med på den här USA-resan beror på att hon fortfarande arbetar. Hon har inte fyllt 67 ännu och trivs med sitt jobb som läkare, så hon fortsätter så länge hon får och kan. Jag ha lovat att varje dag skicka henne en tämligen detaljerad rapport från min resa. Alla mina vänner får kortare rapporter via facebook.

Bredvid mig på Greyhoundbussen sitter en mörkhyad kvinna med rött hår och grå hårbotten. Det är svårt att bedöma hennes ålder, men min gissning är att hon är mellan 55 och 60 år gammal. Hon har massor av handbagage med sig, mat för en lång resa, en filt för att mildra effekten av bussens luftkonditionering och en bunt modemagasin, som hon bläddrar i när hon inte talar i sin åldriga mobiltelefon.

Hon tittar storögt när jag facebookar på min MacBookAir och hon ser nyfiket på bilderna på mina barnbarn och undrar just om det är mina barnbarn. Jag berättar om de små gullungarna och att de säkert redan är vakna eftersom klockan i Sverige är sex timmar före, eller kanske sju timmar före nu när vi närmar oss Nashville. Det hade varit lite kul att skypa med någon av dem här på bussen, men jag är rädd att de skulle störa de som sover framför och bakom. Bussens wifi är inte heller så stabilt så det skulle kunna bli ett mycket kort samtal.

Jag anar att det skulle kunna bli väldigt fel om jag skulle börja prata med min bussgranne om utseendeaspekter på åldrande. Istället frågar jag om hon har några barnbarn. Ja, det har hon, fem barnbarn i olika stater i södra USA. De barn som bor närmast får mycket hjälp av kvinnan, som heter Aretha.

Hon frågar vad jag gör här i USA och jag berättar att jag nyligen har slutat arbeta helt och är ute för att hitta meningen med livet som gamling. Aretha verkar inte riktigt förstå det där med livets mening som gammal. För henne handlar det om överlevnad. Att sluta arbeta skulle kunna innebära detsamma som att svälta.

Själv tänker jag att en meningsfull uppgift för mig som gamling skulle kunna vara att kämpa för att sådana som Aretha skulle kunna få en mer dräglig ålderdom utan oro för att få mat för dagen.

Ju mer jag talar med Aretha desto mer priviligierad känner jag mig. Hon verkar jobba hårt, men få väldigt lite ut av sitt slit. Jag frågar henne vad hon jobbar med och hon berättar att hon inte har något fast jobb. Det har hon aldrig haft. Hon hoppar in på städjobb i familjer, diskjobb på restauranger och det händer att hon kör buss.  Nu är hon på väg till Nashville för att under två veckor arbeta på ett privat vårdhem. Vad hon ska göra vet hon inte riktigt, men hon tror att det handlar om mattransporter.

Hur länge tror du att du orkar hålla på så här, undrar jag. Hon svarar att det inte är något att välja på. Det är bara att jobba på till hon stupar.

Jag frågar om Aretha finns på facebook. Det gör hon inte. Hon säger att hon har fullt upp med att klara av verkligheten. Jag invänder att Facebook är en del av verkligheten, men Aretha är misstrogen. Vi lever i olika verkligheter.

Om du skulle ha någorlunda gott om pengar, vad skulle du göra då? undrar jag lite korkat. Det visar sig vara så långt från Arethas verklighet att hon nästan aldrig har funderat i de banorna. Hennes drömmar gäller mer barnen och barnbarnen. Hon vill att de ska kunna leva bekymmerslösa liv. Hon själv är så van vid bekymmer att hon själv tror att det skulle kännas konstigt att leva bekymmersfritt, nästan så att hon skulle tro att hon vore död om hon en morgon skulle vakna utan bekymmer.

När jag stiger av bussen tycker jag först att Nashville verkar vara en konstig stad. Greyhoundstationen ligger ganska centralt, men ändå på något vis isolerat. Snart inser jag att det beror på att det byggs för fullt runt omkring. När jag lämnat in min gamla slita resväska i förvaringen går jag mot centrum och kommer snabbt till Country Music Hall of Fame, som jag genast går in i. Här finns mycket kul att se, men också en del konstigt. Här finns en bil som har tillhört en för mig okänd musiker. Alla handtag och spakar har bytts mot pistoler. Vilken knäppskalle!

Här finns kläder som har tillhört musiker, bland annat Gram Parsons dress med broderade marijuanablad.

En rad musikinstrument, som tillhört stjärnorna, är nog det roligaste att se.

När klockan är mitt på eftermiddagen drar jag mig tillbaka till Greyhounds station och hämtar upp min resväska som jag sedan bär förbi en stor kyrkogård och genom ett stort villaområde innan jag genomsvettig kommer fram till mitt Air bnb, en elegant villa som dessutom är riktigt trivsam. Jag frågar min värd om det finns någon restaurang i närheten och han pekar ut ett riktning där det finns en bar och ett matställe, bara två kvarter bort.

Det visar sig inte vara något höjdarställe. Den vegetariska bönburgaren är slut, så jag får nöja mig med ostbågar och öl. Värst är att de övriga gästerna är gubbar i min ålder som sitter och kedjeröker och hånar Hillary Clinton.

Jag skyndar mig hem och somnar snart i den bekväma sängen, mycket bekvämare än förra nattens stol på bussen. Jag glömmer att tömma blåsan.

Dagen efter sitter jag på en Honky Tonk, en bar med levande musik, på Lower Broadway, hjärtat i Nashville. Bredvid mig sitter en man som verkligen lever ett bekymmerslöst liv, enligt hans egen utsago. Vi börjar tala med varandra när musikerna har kisspaus och fortsätter prata när det är dags att byta band på scenen. Han har kört de 90 milen från Kansas City till Nashville för att gå på en konsert med sångaren och gitarristen Gabriel Kelley, som jag har sett på det svenska TV-programmet Jills veranda. Grannen i baren passade på att ta några extra dagar för att hänga på Nashvilles hjärta, musikställena på Lower Broadway.

Idag har han precis som jag valt Whisky Bent Saloon, där två tjocka och skäggiga bröder med var sin akustisk gitarr spelar lunchpasset. De låter mer som rocktrubadurer än som den dansbandsliknande musik som många svenskar tänker på när jag nämner ordet country. Jag gillar deras berättande sätt att både sjunga och spela gitarrsolon. Jag får lite lust att köpa en av deras cd-skivor som finns till försäljning i baren, men jag avstår. Resväskan ska inte bli tyngre och jag ska inte konsumera mer. Jag får leta upp dem på spotify.

Min granne i baren heter Robert och han pensionerade sig i somras från jobbet som rektor på ett gymnasium, en high school. Hans fru jobbar vidare några år till och Robert ägnar sig mest åt att resa runt i USA och gå på konserter. Det visar sig att vi har ungefär samma musiksmak. Robert ska åka till Los Angeles om någon vecka och besöka festivalen Dessert trip med Rolling Stones, Bob Dylan, Neil Young, Paul McCartney, Roger Waters och the Who. Han inser att om några år är många av dem döda – och kanske han själv också. Så han tycker att det är värt resan och den dyra biljetten att få se och lyssna på de här gubbarna, kanske en sista gång.

När han hör om hur jag tänker fortsätta min resa med att lyssna på blues i Memphis, jazz i New Orleans och Motown-musik i Detroit blir han intresserad av att åka omkring i Europa och upptäcka ny musik. Vad kan jag rekommendera?

Det är Inte helt enkelt, konstaterar jag.

Jag föreslår att han börjar med att gå på en konsert med Christiano de André i Italien. I Schweiz skulle han kunna leta upp en punkjoddlare som jag har glömt namnet på, men jag erbjuder mig att ta reda på det. I Österrike kan det vara lite spännande att gå på konsert med Conchita Wurst, som vann melodifestivalen häromåret. I Tyskland rekommenderar jag Peter Fox, Seeed och Einstürzenden Neubauten. I Sverige föreslår jag Thåström, Håkan Hellström, Peps Persson, Annika Norlin och Owe Thörnqvist.

I Finland kommer jag inte på någon mer än MA Numminen och i Norge inte någon artist som är värd att ta sig dit för.

Robert antecknar flitigt.

Jag föreslår att han väntar till våren med sin europeiska musikresa om han inte är asketiskt lagd och gillar kyla.

Utan att jag säger ett ord om det kommer Robert in på åldrande och Neil Young är den artist han tycker har åldrats med mest värdighet. Han lär ha spelat flera nya låtar på några konserter i sommar och höst och det går rykten om en ny skiva innan nyår.

Hur menar du att Neil Young åldras med mest värdighet? undrar jag. Vi får väl erkänna att hans gitarrsolon är sig ganska lika, liksom hans pendlande mellan akustisk countryinfluerad musik och slamrig elektrisk rock.

Det håller Robert med om. Men han tycker att Neil Youngs nya låtar nästan alltid har nya budskap, även om de numera oftast håller sig inom miljöområdet.

Häromåret såg både Robert och jag på TV Roger Daltry i the Who sjunga ”My Generation” hos David Letterman. Versraden ”Hope I die before get old” klingar lite konstig när den sjungs av en man i 70-årsåldern. Robert tycker att det snackas för mycket om gubbrock i bemärkelsen gubbar som sjunger och spelar. Han skulle tycka att det vore intressant om gubbarna skrev och sjöng låtar som handlar om vår generation idag och våra problem med att vara gamla gubbar.

Hur kul skulle det inte vara om Mick Jagger gjorde en låt om hur det är att vara småbarnsfarsa som 70-plussare. Vi skulle tycka att det vore spännande om Roger Waters gjorde en sång, där han drömmer om att slippa prostataproblem med medföljande urinvägsinfektioner.

Det vore intressant att se en konsert, där Pete Townshend demonstrerar hur han övar för att kunna veva med gitarrarmen, trots sin artros.

Eller tänk om Bob Dylan skulle skriva en surrealistisk text om sina svårigheter att få erektion som 75-åring och längtan tillbaka till livet då det stod groupies på kö efter konserterna. En sådan låt skulle kanske kunna utmynna i att livet som gubbe trots allt kan vara värdigare.

Den här diskussionen börjar bli rätt gubbig, märker vi. Det finns ju också kvinnliga rockhjältar som blivit gamla. Vi fantiserar om en video, där Grace Slick från Jefferson Airplane demonstrerar hur hon blev god vän med sin käpp. Vi vill gärna se en intervju med Tina Turner, där hon berättar att livet är kan vara mer än uthärdligt som gråhårig och överviktig, snart 80- årig tant. Madonna skulle kunna göra en låt om längtan efter barnbarn.

Den tanken får Robert och mig att börja längta efter våra barnbarn. I vår ålder är de små gullungarna mycket viktigare än rock’n roll.

Innan vi går vidare åt var sitt håll utbyter vi telefonnummer och bestämmer att vi ska bli vänner på facebook.

Nu gillar jag verkligen Nashville. Till skillnad från hur det var i Washington ser jag inga tiggare och inga uteliggare. Orsaken är inte att det är förbjudet att tigga, utan att folk här inte behöver det. Någon berättar för mig att det knappast finns någon arbetslöshet här. Folk har jobb. Det byggs massor av bostäder i olika storlekar, så bostadsbristen har nog nästan byggts bort.

Staden domineras väldigt mycket av musiken. Här finns hur många Honky Tonks som helst, där vi kan dricka öl och lyssna på musik, som Whisky Bent Saloon, där jag träffade Robert. Dessutom finns det en hel stadsdel, Music Row, med inspelningsstudior, musikadvokater, musikvillor, musikhotell, musikkyrkor, ja allt som har med musik att göra.

Jag upptäcker att konserten med Gabriel Kelley som min nye vän Robert har talat om äger rum på en liten källarklubb, the Basement, nära där jag bor. När jag kommer dit en halvtimme innan konserten ska börja står Gabriel Kelly och plockar sina instrument ur bilen. Jag går fram och pratar lite med honom och det visar sig snabbt att han talar flytande svenska. Skälet är att han har studerat ett år i Göteborg. Det var inget som kom fram på Jills veranda.

Inte mer än 30 personer har kommit till den lilla klubben för att lyssna på Gabriel och hans band. När jag kommer in spelar ett förband med både unga och gamla musiker renodlad country. Den unge sångaren har en röst som även om den är mycket mörkare på något sätt påminner mig om Klara Söderberg i First Aid Kit. Deras röster låter på något vis elastiska.

När Gabriel Kelley har spelat några låtar tillsammans med sitt elektriska band får han en ingivelse. Han skickar sitt band av scenen och lockar upp sångaren i förbandet. Sedan spelar de två tillsammans en rad låtar med var sin akustisk gitarr.

Det blir en lyckad kväll i the Basement. I en paus stöter jag ihop med Robert och vi kommer in på ämnet att hålla sig frisk med hjälp av motion. Vi känner båda att varje dag utan motion är en förlorad dag, men erkänner att periodvis så blir det rätt många förlorade dagar. Särskilt när vi är ute och resor. Hemma försöker vi hålla ålderdomskrämporna borta genom att ta långa promenader, långa cykelturer och att gå på gym.

Dagen efter åker jag iväg från Nashville, men jag vill komma tillbaka. Här finns hur många band som helst som jag ännu inte har hört.

Ur Kurt Anderssons facebook

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt! The show with Gabriel Kelley was great. I am staying in Nashville two more days.

How is life in Memphis?

I am really looking forward to coming to Europe next spring.

Fakta om Nashville

• Nashville är huvudstad i delstaten Tennessee.

• Staden hade 678 889 invånare 2015.

• Det stora universitetet heter Vanderbilt University, som har bortåt 13 000 studenter. Belmont University har bortåt 8 000 studenter. Tennessee State University har över 9 000 studenter.

• Nashville har också varit en TV-serie i 21 avsnitt som utspelar sig i musikindustrin.

• Hälsovård påstås vara stadens största industri. Musikindustrin präglar staden i högre grad.

Läs mer på www.nashville.com