Tredje kapitlet

Att leva med litteratur i en stor stadsjeep

The Mississippi Delta was shining

Like a National guitar

I am following the river

Down the highway

Through the cradle of the civil war

Paul Simon

Tidigt på morgonen sitter jag på ett Amtrak-tåg från Memphis till New Orleans. Taxin till stationen kom i god tid. Tåget är väsentligt bekvämare än Greyhounds bussar och dessutom billigare. Vagnarna verkar vara inredda för basketspelare. Jag har svårt att nå fram och fälla ut bordet från ryggstödet på stolen framför mig, men det gör inget.   

En stor del av färden går genom staten Mississippi och jag ser jättestora bomullsfält. De flesta är redan skördade, men några fält lyser mörkvita av blommor som ser ut att börja vissna. Jag undrar om de någonsin kommer att skördas.

Lantarbetarnas bostäder är väldigt enkla, små hus av trä som kan gå på hjul, men ofta står många år på samma plats. Fattigdomen verkar här i Mississippi värre än jag kunde ha anat.

En strof ur en gammal Neil Young-låt, Southern Man, dyker upp i skallen:

”I saw cotton

and I saw black

Tall white mansions

and little shacks.

Southern man

when will you

pay them back?”

Här är gott om ”little shacks”, små skjul på hjul, men jag ser inte några ”tall white mansions” inte några stora vita herrgårdar. Fattigdom, men ingen rikedom. Så annorlunda jämfört med Nashville. Var finns ägarna till de stora plantagerna? Bor de i Nashville, Memphis, New Orleans eller kanske i Kalifornien?

När jag kommer till Union Station i New Orleans är det eftermiddag och jag ska ta en taxi till det Air bnb, där jag har bokat. Det ligger på St Roch Avenue, ungefär fem kilometer nordost om stationen. Först i kön av taxibilar står en jättestor svart stadsjeep av märket Lincoln. Den körs av en mörkhyad, gråhårig dam i stort sett utan tänder.

Hon verkar förvånad över att jag ska till ett så sunkigt område, jag som för tillfället är nästan prydligt klädd med grå kavaj och vit skjorta i värmen. Där finns väl inget hotell där, protesterar hon, men jag säger att jag ska till en privat adress.

Till slut accepterar hon och kör mig dit jag ska. Innan hon släpper av mig säger hon åt mig att i de här kvarteren ska jag inte gå ute ensam efter mörkrets inbrott. Hon ger mig ett visitkort så att jag kan ringa till henne när jag behöver ta mig härifrån och hit på kvällarna.

Sedan kollar jag med min värdinna om det är säkert att gå hit från de franska kvarteren på kvällstid och hon instämmer med taxichauffören. Även om området håller på att gentrifieras, så rekommenderar hon att jag tar taxi när det är mörkt.

Jag får väl lyssna på hennes råd, även om jag inte brukar låta mig skrämmas av kriminalitet. Förr har jag tänkt ut hur jag ska hantera rånare utan att ge dem något, men nu tänker jag att jag med ålderns rätt kan vara lite mer försiktig. Eller inte.

På kvällen knallar jag ner till en gammal saluhall i närheten, St Roch Market. Den har förvandlats till en food court där det luktar gott av starka skaldjursgrytor. Jag beställer en traditionell gumbo, gryta, baserad på skaldjur. Hur gott som helst.

När jag kommer hem och går in i badrummet för att tömma blåsan står där en naken kvinna, lång, smal, troligen i 50-årsåldern. Det visar sig att det är två uthyrningsrum som delar badrum, vilket hon också var omedveten om. Generad drar jag mig raskt tillbaka till mitt trivsamma rum och mitt sällskap datorn. Katetern får vänta.

Sedan dyker min värdinna upp och försöker övertala mig att följa med henne på en spökvandring dagen efter, men spöken lockar mig inte. Jag har samma inställning till spöken som till gudar. De finns inte.

Istället tänker jag gå gata upp och gata ner i de franska kvarteren. Jag ser på kartan och upptäcker att gatunamnet är kända från många bra sånger. Basin Street, Burgundy Street, Bourbon Street, Canal Street, Clinton Street, St Louis Street. Jag kan knappt vänta på att se dem i verkligheten.

Kvällen efter är jag på en jazzklubb i kanten av de franska kvarteren. Sångaren har ett litet akustiskt band bakom sig och befinner sig en bit ifrån det jag skulle kalla jazz. Det kvittar eftersom jag gillar det och musik kan vara roligare utan etiketter.

Det finns en gotländsk sångerska här i New Orleans, Theresa Andersson, som inte heller faller inom ramen för de vanligaste musikaliska etiketterna. Hon är sin egen orkester och arbetar med att göra musikaliska slingor på olika instrument i början av låtarna, slingor som laddas ner och spelas upp av en dator. Det vore kul att se henne framträda här i sin nya hemstad. Jag har kollat, men hon har ingen konsert kvällarna jag är här.

Mätt, glad och otörstig går jag ut från jazzklubben. Ingen taxi finns inom synhåll. Jag står tio minuter på trottoaren, men ingen taxi dyker upp. Jag har förstått att i många städer i USA har Uber tagit över från de traditionella taxiföretagen, men jag har inte Uber-appen i min telefon. Det är läge att ringa den tandlösa kvinnan med den jättelika stadsjeepen. Jag har visitkortet i byxfickan och läser mig till att hon osannolikt nog heter Tina Turner. Eller det kanske är mer sannolikt än att en rallyförare från Värmland heter Tina Törner.

När Tina svarar säger hon att hon har gått av skiftet för kvällen, men bilen står utanför och hon har inget annat att göra så hon kan komma och hämta mig. Tio minuter senare rullar hennes stora svarta Lincoln in vid trottoarkanten. Lite oväntat kommer hon med ett förslag. Hennes syster har en liten bar i den riktning jag ska, på St Claude Avenue. Har jag inte lust att hänga med och ta en öl med henne och hennes syster? Jo, det har jag.

Systerns bar är liten och trevlig med en massa tavlor från lokala konstnärer på väggarna. Där är många dödskallar. Systern själv är stor och utrustad med många vita tänder. Hon heter Mia och är mer pratsam än systern. Det är dessutom lättare att höra vad hon säger, troligen på grund av att hon har tänder.

Det finns inga andra kunder i baren så vi sitter ner och dricker öl tillsammans. Tina nöjer sig med ett litet glas för att kunna köra hem mig och sig själv lite senare.

Systrarna skojar mycket med varandra och efter en stund vill de att jag ska gissa deras ålder. Här gäller det att lägga sig lågt. Jag gissar att Tina är 57 och Mia är 50 och det visar sig att jag har gissat precis rätt. Sedan hämnas jag lite genom att be dem gissa min ålder. De blir lite oroliga men Tina gissar raskt att jag är 65 och Mia att jag är 62. De fnittrar förvånat när jag berättar det rätta svaret.

Det blir i alla fall ett osökt tillfälle för mig att föra in samtalet på ålderdomen. Det visar sig vara ett ämne som inte ens Tina och ännu mindre Mia har reflekterat så mycket över.

Tina skojar om sin tandlöshet som redan har gjort henne till en gammal gumma. Sedan hon tappade tänderna och blev gråhårig får hon vara i fred för männen. Om hon hade vetat hur skönt det är så skulle hon ha dragit ut tänderna och färgat håret grått för länge sedan, säger hon med glimtar i ögonen. Jag får intrycket att hon inte menar det.

Mia säger att hon någon enstaka gång drömmer om att kunna sälja sin bar och använda pengarna till att resa. Till skillnad från många andra amerikaner har hon koll på världsdelar, länder och till och med städer långt bort. Jag frågar hur det har gått till och hon svarar att hon läser mycket skönlitteratur från andra länder än USA. Hon läser gärna med en karta bredvid sig för att skapa sig en egen bild och googlar hela tiden för att fylla på sitt intresse med nya kunskaper.

Vart vill hon åka?

Direkt ur huvudet drar hon tio i topp-listan med hennes drömmars resmål.

1. Rom

2. Berlin

3. Stockholm

4. Peking

5. Saigon

6. Sidney

7. Havanna

8. Buenos Aires

9. Valparaiso

10. Lima

Två andra städer som är med och kämpar om platserna på hennes lista är Venedig och Kapstaden.

Hon blir lite imponerad när jag berättar att jag föddes i stad nummer tre på listan. Jag berättar att vi är rätt eniga om prioriteringen och att jag redan har varit i sju av städerna på listan, men att jag har dragit ner lite på mitt flygande för att rädda klimatet åt mina barnbarn. Så det är ovisst om jag kommer kunna besöka Peking, Sidney och Lima innan jag dör.

Att nämna barnbarnen brukar väcka en ett stort och glatt intresse hos kvinnor från 50 och uppåt, men ingen av systrarna Turner gör minsta tecken på att reagera på ordet.

Jag frågar om Tina också läser lika mycket som Mia och hon säger att det gör hon inte. Hon läser mer. Även om de båda systrarna är rätt olika personligheter visar det sig att de har en likartad smak när det gäller böcker. Som jag borde ha kunnat gissa av Mias lista över städer att besöka är Graham Greene en av hennes absoluta författarfavoriter. Tina rankar också honom högt, men har en mer samtida favorit: Rickard Ford.

Båda systrarna har fördelen att de hinner läsa mycket medan de arbetar och samtidigt inte arbetar. Tina läser när hon sitter i taxin och väntar på körningar. Hon har en liten bokhylla i bagageutrymmet. Mia läser när hon står i baren och ingen är törstig. Hennes bokhylla finns under disken.

Systrarna är också stamkunder på ett allmänt bibliotek centralt i stan. Tina hjälper Mia genom att skjutsa henne till biblioteket gratis med taxin.

Nu kommer det in två gäng till i baren, sammanlagt ett dussintal personer, och Mia blir väldigt upptagen med att servera öl. Tina och jag fortsätter att diskutera våra favoritböcker.

Känslan när ens favoritförfattare dör och när det inte finns någon mer bok att läsa av en favorit är tung, tycker Tina. Den känslan infann sig när Graham Greene dog 1991, trots att Tina inte var så gammal då. Vad har jag nu kvar att leva för, tänkte hon.

Jag hade samma känsla.

Har Tina någon favorit bland kvinnliga författare? Ja, Selma Lagerlöf, säger hon. Oj, vad jag gillar att bli överraskad! Hon nämner också Nadine Gordimer, Joyce Carol Oates och Doris Lessing. Det är författare som också finns hemma i min annars alldeles för manligt dominerade bokhylla.

Jag tipsar henne om den engelska författaren Jenny Diski, som tyvärr dog nyligen. Hennes litterära reseskildringar skulle ni nog både tycka om, både du och din syster. Börja gärna med boken, där hon åker tåg genom USA. Det var en inspiration till min resa och jag ska läsa om den när jag kommer hem.

Nu känner jag att det börjar bli dags att åka hem och tömma blåsan. Jag har förstått att katetrar inte är något bra sätt att charma gamla damer, så jag hittar på en annan ursäkt och vi säger hejdå till Mia innan Tina skjutsar mig till St Roch Avenue.

Att jag har blivit så insnöad på ålderdomen har också som effekt att jag är intresserad av olika aspekter på döden. Jag har blivit en kyrkogårdsturist, som bland annat har besökt Marilyn Monroes grav i Hollywood, Karl Marx grav i Highgate i utkanten av London, Jim Morrisons grav i Paris, Evita Perons grav i Buenos Aires, Salvador Allendes grav i Santiago och Berthold Brechts grav i Berlin. Självklart besökte jag bröderna Kennedys gravar när jag var i Washington.

Nu har jag sett att en av de mest kända kyrkogårdarna i New Orleans, St Roche, ligger bara något kvarter från där jag bor. Jag går dit, men hittar ingen grav där någon som jag har hört talas om tidigare vilar. Jag funderar på hur jag ska kunna hitta någon som jag har hört talas om här. Jag är lite osäker, men tror att LSD-scenen i slutet av filmen Easy Rider utspelade sig på en kyrkogård i New Orleans. Kan det ha varit St Roche?

Plötsligt kommer jag på voodoo-drottningen Marie Laveau, som dog någon gång i slutet av 1800-talet. Jag googlar och upptäcker att hon ligger begravd på en kyrkogård som gränsar till de franska kvarteren och till stadens mer moderna centrum.

Jag vandrar genast dit. Det är lätt att hitta och jag ser kyrkogården, men intill den pågår ett stort byggprojekt. Hur ska jag ta mig in? Jag försöker se oskyldig ut och går in på byggarbetsplatsen. Direkt kommer en byggarbetare fram till mig och undrar vad jag vill. Jag förklarar att jag vill till Marie Laveaus grav. Den vänlige byggarbetaren säger att det får jag gärna, men jag måste ha hjälm på mig för att gå genom byggarbetsplatsen. Eftersom jag inte har någon hjälm i bakfickan avstår jag från att se voodoo-drottningens grav.

Istället går jag ner till floden eftersom jag är lite sugen på att göra en turistisk tur med en flodångare, som ser ut att härstamma från Mark Twains tid. Jag anar att flodångaren egentligen är en ny kopia och att det stora skovelhjulet som snurrar i aktern bara är en prydnad. Det finns nog en vanlig propeller under skovelhjulet. När jag kollar vad det kostar och göra en tur på floden i två timmar bestämmer jag mig för att avstå. Dyrt och konstlat är inte min grej. Vissa dagar är sparsamhet min grej.

Vid kiosken där de säljer biljetter till flodångaren stöter jag ihop med en kvinna, som hälsar bekant. Jag fattar inte. Vem är hon?

Efter några förvirrade repliker står det klart att det är den franska turist som bor i det andra rummet på samma Air bnb som jag. Jag ursäktar mig med att jag inte kände igen henne med kläder på och skyndar vidare åt andra hållet.

En dag senare är det dags för mig att lämna New Orleans. Jag ringer Tina i god tid innan jag ska ta Greyhoundbussen från Union Station till Dallas. Hon är raskt på plats och undrar hur mycket tid jag har. Det är flera timmar innan bussen ska gå. Jag hade tänkt att jag skulle lämna in väskan hos Greyhound och sedan dra omkring några timmar i de trevliga franska kvarteren.

Tina har ett annat förslag. Eftersom det snart är halloween vill hon gärna visa mig ett roligt kafé som ligger en bra bit ut från centrum. Hon bjuder på resan om jag bjuder på lunch eller eftermiddagsfika. Självklart hänger jag med.

Vi hamnar i betydligt flottare kvarter än jag har sett tidigare i New Orleans. Här finns ett fik som heter Zotz, som har någon slags anknytning till fladdermöss. Det ligger på Oak Street, nästan en svensk mil från de franska kvarteren.

Inredningen är full av fladdermöss och dödskallar. Servitrisen drar upp kjolen och visar att hon har en stor fladdermus tatuerad på låret. Jag kan inte låta bli att fråga henne om fladdermusen på låret. Blir det inte konstigt om hon byter jobb? Om hon börjar på ett jazzkafé, ska hon tatuera ett piano på andra låret?

Servitrisen hävdar att hon aldrig vill arbeta någon annanstans och att fladdermöss är ett av hennes största fritidsintressen. Hon har massor av böcker om och bilder på fladdermöss hemma också. Dessutom har hon något slags elektroniskt instrument som känner av de små djurens högfrekventa ljud och gör det lättare för henne att hitta och skåda fladdermöss.

På menyn finns en mängd variationer på bagels. Det lockar både Tina och mig.

Medan vi stoppar i oss flera bagels var tar Tina upp frågan om musik. Hon säger att många äldre män är besatta av sina gamla rockhjältar, som nu befinner sig någonstans mellan pensionsåldern och döden.

Det är bara att erkänna att jag är en av dem som kan tänka mig att resa runt halva jordklotet för att höra på Neil Young och hans kompisar. Men hur är det med systrarna Turners intresse för musik? Tina överraskar mig igen. Det visar sig att både hon och Mia lyssnar mest på hip hop.

Hon tycker inte alls att det är konstigt. Hip hop är den svarta musiken. När hon var yngre var det soul som gällde och hon lyssnade gärna på sångerskan hon delar namn med, men hip hop är mer nutida och relevant även för äldre damer.

Jag smickrar henne genom att påpeka att hon är väl mer en medelålders dam än en äldre.

Det börjar bli dags att dra sig in mot centrum och bussen mot Texas. Till sist måste jag fråga henne om en sak som jag har funderat mycket på: hur kommer det sig att kvinnor som är så intellektuella som Tina och Mia försörjer sig i en taxi och bakom en bardisk. Jag betonar att jag inte på något sätt vill nedvärdera det de gör, men att de kanske skulle kunna få mer stimulans som exempelvis lärare.

Tina ger inte det förväntade svaret att hon inte hade råd att studera, även om det kanske ändå är ett av svaren. Hon säger att hon kör taxi för att träffa människor och Mias motiv för att skaffa en bar var att hon kom så nära så många människor av olika slag. Olyckliga människor biktar sig för Mia i baren och hon blir lite som en kurator för sina stamgäster. Även under taxiresor är det vanligt att människor öppnar dörren till deras innersta rum. Båda systrarna är överens om att de vill arbeta så länge de kan stå på benen för att hela tiden få fortsätta att träffa nya människor.

De hade till exempel inte träffat mig om de hade jobbat i en skola.

Tina har redan drabbats av ett fysiskt åldersproblem, som bekymrar henne mycket. Hon har fått artros i händerna, vilket kombinerat med minskad muskelstyrka gör det svårt att lyfta in kundernas tunga resväskor i det högt belägna bagageutrymmet.

Jag föreslår att hon ska byta till sig en lägre bil. Hon säger att kunderna oftast är hjälpsamma och lyfter själva när de ser hur liten och klen hon är.

Tina är nyfiken på resten av min resa och jag erbjuder henne att följa den på facebook. Hon är inte med där, men systern Mia är det. Tina föreslår att jag blir vän med henne, så kan hon få rapporter genom systern. Jag lovar att leta upp systern nästa gång jag har tillgång till wifi och bjuda in henne som vän. Tina får min mailadress så att hon kan rapportera om spännande taxikunder.

I kön till biljettdisken på Union Station tilltalas jag av två män som står bakom mig och tittar på adresslappen på min resväska. Den ene, en äldre vit man, börjar med att be mig om ursäkt för att det amerikanska folket är sådana idioter att de troligen kommer att rösta på Donald Trump i nästa veckas val. Den andre, en ung svart man, tycker att han är oskyldig till denna galenskap. Han ska inte rösta på Trump.

De vill veta vad vi i Europa tycker om att USA kanske får en rasist till president och de verkar nöjda när jag berättar att många i Europa är skrämda av tanken på att Trump ska tillgång till knappen som kan användas till att avfyra atombomber.

Biljettkön går långsamt så vi hinner komma in på mer personliga frågor. Jag berättar om min resa, att jag vill ha lite kul trots att jag har prostataproblem. Den äldre vite mannen berättar att hans familj förr ägde den unge svarte mannens familj. De var slavägare och slavar. Nu försöker han gottgöra det genom att hjälpa den unge mannen, bland annat genom att betala hans bussbiljett till Chicago.

Jag tänker åter på Neil Youngs låt Southern Man. En textrad där säger ” Southern man when will you pay them back”. Här har jag träffat en som håller på att betala tillbaka.

När vi klarat av våra biljettköp blir vi stående mitt i vänthallen och fortsätter vårt samtal. Vi kommer in på åldrande och religion. Den äldre mannen tycker att det är trösterikt att som gamling ha en religion som ger ett hopp om ett liv efter döden. Den unge mannen delar min religionsallergi. Även om jag skulle vilja tro på ett liv efter döden, vilket jag inte vill, så tycker jag inte att det finns något som talar för att ett sådant liv existerar.

Gud är inte död. Gud har aldrig funnits. Det enas den unge mannen och jag om.

Den äldre påstår att han har en bild som bevisar att Gud finns. Han tar fram sin mobiltelefon och bläddrar fram en bild på en ung, vacker kvinna. Han hävdar att det är Gud. Jag skulle tro att det är hans dotter, men trots min religionsallergi vill jag inte vara hädisk, så jag håller tyst. Vi skiljs åt och jag ställer min obligatoriska fråga om facebook. 

Nej, ingen av männen är med där.

På bussen ägnar jag mig sedan åt att facebooka. Jag hittar en film som gör mig glad. Det är en av alla dessa filmer som bygger på överraskning. Barn som sjunger osannolikt bra eller gamlingar som dansar som gudar, om nu gudar dansar.

I den här filmen är det en gammal tant, född 1934, som haltar fram med käpp på ett torg, beklagar sig över sin artros och sedan sätter igång en dansuppvisning som tar andan ur publiken. Mycket få ungdomar skulle kunna klara det tanten gör.

Sedan fortsätter jag att se på roliga filmer på facebook förbi Baton Rouge och Lafayette, ortsnamn som jag gillar och där bussen stannar. Sedan sover jag till Houston i Texas.

Ur Kurt Anderssons facebook  

Mia Turner, New Orleans

Kurt! Thank you for asking me to be you friend on facebook. I have really enjoyed following your travels so far and I have already learned some Swedish words. Jag ser fram emot att följa resten av din resa.

Sonny Smith, Memphis

Hi! Today I got a letter in my physical mailbox. It contained a ticket by plane to New York next weekend. Thank you again for giving me the inspiration to contact my children and grandchildren.

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt! Thanks to your advice to look up the Italian singer Christiano de André I found on You Tube a concert with his father Fabrizio de André. It is a fantastic concert in a theatre in Rome just before he died. You should really try to find that on You Tube.

Fakta om New Orleans

• New Orleans ligger i delstaten Louisiana vid floden Mississippi.

• New Orleans hade 378 715 invånare 2013.

• New Orleans har flera stora universitet. Det privata Tulane University har cirka 13 500 studenter medan the University of New Orleans har cirka 8 500 studenter.

• Mardi Gras är den stora festivalen som äger rum i New Orleans i slutet av vintern och kännetecknas av parader och fester på gatorna.

• Olja är en betydande näring i New Orleans liksom den stora hamnen och varven.

• Flygplatsen är uppkallad efter New Orleans store trumpetare och hese sångare Louis Armstrong.

Läs mer på www.neworleans.com