Sjunde kapitlet

Att undersöka ung bråd död i Joshua Tree

The shoulder I’ve been leanin’ on

Is the coldest place place I’ve ever known

There’s nothin’ left for me ’round here

Looks like it’s time to disappear

Emmylou Harris

Redan på vägen ut ur Las Vegas stannar jag på en bensinstation och köper en svart keps som jag sedan vänder bak och fram för att både slippa vinden i håret och undvika att mössan blåser bort i fartvinden.

Vägen från Las Vegas till Joshua Tree går genom ett ökenlandskap som hämtat ur både vägfilmer och rockvideor. Trafiken är gles och jag njuter av att ha solen i ansiktet när jag kör söderut genom Mojave National Reserve.

Mustangens stora motor mullrar alldeles för mycket varje gång jag accelererar. Det förstör en del av naturupplevelsen.

Jag är rätt utrustad med kortbyxor, solglasögon och flera flaskor läsk och mineralvatten. Vid några tillfällen stannar jag för att fotografera kaktusar och stenar, men jag undviker att gå några långa promenader från bilen. Allra helst som pauserna för att fotografera är meningslösa, eftersom jag varje gång kommer på att telefonen är full.

Jag förbannar mig själv för att vara för dåligt påläst om farorna i öknen. Kan här finnas skorpioner och giftiga ormar? Eller är det bara uttorkning och värmeslag som hotar i den brännande hettan?

Även jag som egentligen inte är rädd för vilda djur känner för att vara lite försiktig här. Jag inbillar mig att det är mindre plågsamt att skjuta skallen av sig än att dö av ett ormbett, om nu livet ska sluta här ute i öknen.

Även om jag gillar värme väldigt mycket är här lite onödigt varmt, så vid varje paus skyndar jag mig snabbt tillbaka till den luftkonditionerade sittbrunnen i min hyrda Mustang.

Framme i Joshua Tree är jag hungrig. Jag har turen att hitta Natural Sisters Café, som serverar allahanda nyttigheter. Gott är det dessutom.

När jag har ätit mig mätt på gröna goda mackor söker jag upp Joshua Tree Inn, som på en skylt på utsidan presenterar sig som ”the home of Gram Parsons spirit”.

Ett skäl till att jag ville komma till Joshua Tree är att jag vill komma nära platsen, där sångaren Gram Parsons dog av en överdos vid 27 års ålder. Det hände den 19 september 1973. Det påstås att han gillade att bli hög i öknen och blandade morfin och alkohol i alldeles för stora mängder. En av hans avsikter med besöket här var att koppla av efter att ha spelat in sin andra soloskiva, den som kom att kallas ”Grevious Angel”. Han dog i rum 8 på Joshua Tree Inn. Det rummet är bokat – och jag hade helst inte bott där ändå. Riktigt så nära döden vill jag inte komma just idag. Istället får jag bo på rum 9 som kallas Emmylou Harris rum. Det kostar drygt 200 dollar för två nätter. Det är lite högre än min budget tillåter, men jag har noterat att det är lika dyrt att bo på Air bnb här i Joshua Tree. Ett helt charmlöst rum på ett annat motell går att få för halva priset, men stämningen här är värd mellanskillnaden.

Jag checkar in på Emmylous rum och tycker att det är väldigt trevligt. Utanför finns både uteplats och pool. Jag sitter hellre en stund i solen och lyssnar på Gram Parsons och Emmylou Harris i datorn än jag badar i poolen.

När jag läser på om Gram Parsons hittar jag den märkliga historien om hur hans vän och producent Phil Kaufmann stal likkistan med kroppen och åkte ut med den till Cap Rock i öknen. Där hällde han på bensin och tände eld, vilket ledde till att Gram Parsons blev delvis kremerad. Kaufmann dömdes senare till böter för detta.

Resterna av kroppen skickades sedan till New Orleans, där Gram Parsons girige styvfar ville ha honom begravd. Om jag känt till detta när jag var där för någon vecka sedan så hade jag sökt upp graven.

Jag bestämmer mig att besöka Cap Rock istället. Det tar en halvtimme med bil. Framme vid klippan finns en stor parkering, där det redan står en hel del bilar. Jag går mödosamt upp på klippan. Släpade verkligen Phil Kaufman upp kistan till toppen?

Här är idag två gäng, ett ungt och ett gammalt, utrustade med akustiska gitarrer. Det ena gänget spelar och sjunger ”Love hurts” och det andra ”Hearts on Fire”. Flera av dem har tårar i ögonen. Hos en av gitarristerna rinner tårarna ned för kinderna i strida floder.

Båda banden gör paus samtidigt och jag passar på att gå fram till det yngre bandet och frågar varför de vill hylla Gram Parsons så långt efter hans död. Jag undanber mig de vanliga flosklerna om att han gifte ihop rock och countrymusik. Hans unga fans är rörande eniga. Det är känslan i Gram Parsons musik som gör att den fortfarande lever så starkt. När de spelar och sjunger försöker de göra den känslan rättvisa. De gör det riktigt framgångsrikt. Gram Parsons skulle vara lycklig om han hade fått höras av deras versioner av hans musik.

När jag ligger i Emmylous säng på kvällen tänker jag på Gram och allt han har missat under de 43 år som har gått sedan han dog. Jag googlar ivrigt för att få veta mer.

Hans dotter Polly Parsons var fem år gammal, när Gram tog sin överdos. Jag vill verkligen inte moralisera, men kan inte låta bli att tycka att det var jävligt dumt av honom att riskera att göra dottern faderlös och samtidigt avstå från glädjen i att se henne växa upp. Även om en del av hans fans hävdar att han bara konsumerat små mängder droger, så lär han den 18 september tagit en dos som kunde ha dödat två musiker. Det fick till följd att han dödförklarades den 19 september.

Hans dotter tog under många år avstånd från fadern och hon missbrukade själv både kokain och alkohol. Hon får självklart ta ansvaret för sitt eget missbruk. Det kan en död far inte göra, men varför valde Gram Parsons att inte se dottern växa upp?

Jag har en kompis som säger att hon ska börja använda kokain, när hon blir pensionär. Andra kompisar tycker inte att det spelar så stor roll om de dricker mycket alkohol, när de har uppnått en tillräckligt hög ålder. De ska ändå dö snart.

Även om droger aldrig har lockat mig, har jag mer förståelse för att satsa på det som åldring än att riskera sin framtid som ung.

Gram Parsons är ju inte precis den ende begåvade musiker, som har dött av droger i 27-årsåldern. Jag kan inte låta bli att tänka på vad han skulle ha kunnat åstadkomma från 27 till 70 år som han skulle vara idag. Världen har gått miste om så mycket bra musik på grund av drogerna. Visserligen säger vissa att drogerna ger inspiration till bra musik, men det kan väl betraktas som dopning. Kan en verklig känsla bli sannare om den filtreras genom droger? Jag har svårt att tro det, men har svårt att säga något säkert eftersom jag aldrig har testat droger.

Om Gram Parsons hade levt idag, vad hade hans senaste skiva handlat om? Jag vill hoppas att han hade skrivit om klimathotet till världens vackraste melodier ­– eller kanske om åldrandets glädjeämnen. Han hade knappast skrivit om Hillary och Donald. 

Det är svårt att veta om han eventuellt skulle ha något social samvete som 70-årig låtskrivare. Han kom från en ganska rik familj i Florida och började studera på Harvard, men slutade snart för att satsa på musiken. Studier på Harvard har dock aldrig hindrat någon från att skaffa sig ett socialt samvete.

Morgonen efter bestämmer jag mig för att släppa ämnet Gram Parsons och istället ägna dagen åt att leta upp de miljöer som fotografen Anton Corbijn använde till bilderna till omslaget på skivan ”The Joshua Tree” med det irländska bandet U2.

Jag börjar med att ta en lång promenad i och omkring staden, som lär ha 7 500 invånare. Den har bevarats ganska fri från den tristaste formen av kommers. Här finns mycket konst att se och en egen variant av bondens marknad. Jag går i allt större cirklar hela förmiddagen.

På eftermiddagen är jag utmattad av värmen och tar bilen för att åka till Zabriskie Point i Death Valley, men trots namnet på dalen så skippar jag det direkt, när jag inser att det är 40 mil i en riktning. Istället kör jag lite planlöst runt i öknen nära Joshua Tree. Öknen påminner mig verkligen om döden, även om jag egentligen inte föreställer mig döden som en öken utan som ett evigt mörker. Eller egentligen inte ens ett mörker utan ingenting. Och öknen är så nära ingenting det går att komma – i alla fall i Kalifornien.

Öknen är rolig att besöka, men det är ingen plats jag skulle vilja bo en längre tid. Jag föredrar grönt gräs och blått hav. Här står det väldigt klart att den tid jag har kvar i livet vill jag leva nära havet.

På kvällen beslutar jag mig för att äta på Crossroads Café. Jag har fått tips om att de är bra på vegetarisk mat och jag fastnar för det som menyn kallas Hell Burger, en köttfri burgare, som smakar utmärkt med en kalifornisk blek öl.

Här är det ingen som sätter sig bredvid mig och börjar prata, varken någon ung eller gammal. Syns det på mig att jag är mätt på diskussioner om ålderdom och om Donald Trump?

Jag sitter vid bardisken och noterar att bartendern verkar vara nästan lika gammal som jag, vilket är väldigt ovanligt, så jag kan inte låta bli att fråga om han var här på Gram Parsons tid. Nej, det var han inte. Han verkar vara trött på den typen av frågor och någon annan typ har jag inte, så jag låter maten tysta munnen.

När jag har ätit färdigt och vill ha en kopp kaffe börjar den gamle bartendern ställa frågor till mig om var jag kommer ifrån och om min resa. Jag försöker svara artigt, men utan att uppmuntra honom till att fortsätta fråga.

Istället berättar han att han har serverat Emmylou Harris, vilket imponerar på mig. Han berättar sådant som jag inte vill höra om hur hon har åldrats.

Sedan inser jag att jag trots ökenvärmen måste tömma blåsan och skyndar hem till Emmylou Harris rum. Jag inser också att det är hög tid att boka ett boende i Los Angeles för imorgon kväll.  Egentligen är jag lite sugen på att hitta ett Air bnb i Topanga Valley, där Neil Young bodde en gång i världen, men när jag söker verkar alla alternativen där det både dyra och charmlösa. Så jag bestämmer mig för att försöka hitta någon mer strandnära, i linje med att jag just har bestämt mig för att jag vill bo nära havet under mitt återstående liv.

Jag hittar ett litet garderobsliknande men charmigt rum för under 50 dollar, bara ett kvarter från stranden i Venice Beach och bokar snabbt det. Sedan kollar jag maps google och inser att jag bara har 20 mil att köra imorgon. Jag funderar på vad jag skulle kunna göra för avvikelser för att se spännande platser på vägen. Det är inte så långt till Tijuana i Mexiko. Om jag åker dit så kan jag pricka av ett land som jag aldrig tidigare har varit i. Ett annat alternativ är att åka till Laguna Beach, där Vilhelm Mobergs fantastiska roman om åldrandet, Din stund på jorden, utspelar sig. Där finns ett citat, från bokens huvudperson Albert Carlson, som jag ofta har tänkt på:

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort den! För nu är din stund på jorden!”

Ja, hur kan jag bäst ta vara på min dag imorgon. Nu har jag bokat rum i Venice, och det blir nog onödigt hektiskt om jag ska åka svängen över Mexiko. Däremot hinner jag lätt uppsöka Laguna Beach och känna vibrationerna från Vilhelm Moberg och hans romanfigur Albert Carlson.

Jag försöker hitta TV-serien Din stund på jorden i SVT:s öppna arkiv, men lyckas inte. Istället laddar jag ner den som e-bok via biblioteket hemma i Sverige.

Sedan läser jag till jag somnar.

Ur Kurt Anderssons facebook  

Natalie Miles, Albuquerque

Kurt! I guess you are now on the west coast. I don’t know your plans, but I have a suggestion. In case you are going along the west coast from California to Seattle you should take your time to stop in Portland, Oregon. I worked there for a couple of years around 2000 and I really liked the place. There I met a man from New Mexico and followed him here, which I now regret. It is close to the sea and close to the mountains.

I still have friends there, so if you are interested I could organize a coffee or a lunch for you.

Mary Jackson, Dallas

Hi! Are you going to LA? I was there a couple of days this summer. What you should not miss is the Los Angeles Museum of the Holocaust in West Hollywood. When you get there you start with testing your own prejudices. It is interesting to realize that your thinking is not free from stereotypes.

It is still a pleasure to follow your travels. Did you read the book ”Travels with Charley” by John Steinbeck? If not I think you would like it. It is about a man who is travelling around with his dog, called Charley.

Mia Turner, New Orleans

Last night something unusual happened in my bar. It was around 8 PM. Half a dozen of men was sitting there drinking beer quietly. A stranger, a tall old man entered. I thought it was something familiar about the guy. And the men who were sitting there stared at each other. Then I realized who the new guest was: Clint Eastwood. He looked older and more tired than I expected.

He also sat down and ordered a beer. When I served the beer I asked him how things are going and he told me he was in New Orleans to recall memories from when he was here to make the movie Tightrope in the early 80:s. Clint and I had a really nice chat. I have read that he supports Donald Trump, but I did not bring that up. I did not want to risk spoiling the party.

Tom Ford, Memphis

After our concert in the open air stage near Beale Street a guy came up to my friend Sonny and me when we were drinking beer together. He said he worked for one of the major record companies in the US and said that he really liked our music. He said that he found it contemporary, but with an old blues feeling. Could I sign you up for our label, he asked us. Sonny and I said yes directly without asking the rest of the band.

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt, how updated are you on newer music than our old heroes? I just discovered a new favorite, Phosphorscent. It is a young man, not that young, but really interesting. So if you come somewhere where he is playing I recommend you to go to the show.

Have you any new favorites to recommend to me?  

Fakta om Joshua Tree

• Joshua Tree ligger i delstaten Kalifornien.    

• Joshua Tree har cirka 7 500 invånare invånare.

• Joshua Tree National Park omfattar över 3 000 kvadratkilometer ökenlandskap. 

• Joshua Tree har över 300 campingplatser.

• I Joshua Tree finns en stor konstnärskoloni.

• Joshua Tree anses som en av USA:s bästa platser för skåda stjärnor på himlavalvet.

Läs mer på www.joshuatreenationalpark.com