Efterord

Att komma hem till gården i Småland

Nattens flygning från Washington till Köpenhamn går rimligt smärtfritt för Kurt. Det blir många toalettbesök, men de smärtstillande tabletterna gör att han kan uthärda och antibiotikan bidrar till att blåsan mår lite bättre. Planet landar på Kastrup tidigt på morgonen och Kurt tar Öresundståget upp till Småland. Han är lite överraskad av att ID-kontrollen är så slarvig och misstänker att det beror på att han ser så skandinavisk ut.

En kompis skjutsar honom från stationen hem till gården. När Kurt kommer till gården redan vid lunchtid är hans fru på jobbet och försöker bota patienter, som har ont i kroppen och själen.

Egentligen är Kurt riktigt trött efter att bara ha sovit knappt en av de tre sista nätterna. Dessutom har han känt sig pressad av sin smärtsamma urinvägsinfektion. Tillfälligt känner han för att gå och lägga sig och sova, men bestämmer sig för att sömn är överskattat. Det finns en hel del att ta itu med utöver att packa upp och köra några tvättmaskiner.

I brevlådan ligger ett kuvert från urologmottagningen, som innehåller en kallelse till ett kirurgiskt ingrepp, en hyvling av prostatans insida, fem dagar senare. Kurt drar en djup suck av lättnad. Det ska bli så skönt att slippa de två dagliga katetrarna. Sedan inser han att han måste bota sin urinvägsinfektion innan kirurgen kan ge sig in och hyvla på prostatan.

Han ringer direkt till urologen och får en tid redan i morgon bitti för att kolla infektionen.

Sedan ger han sig ut i skogen för att se vad den senaste stormen ställde till med och för att känna dofterna av mossan och träden, hans mossa och hans träd. Det visar sig att den mesta förödelsen från höststormen är åtgärdad, så han går hem och börjar förbereda en riktigt amerikansk middag till sin fru som väntas hem vid 19-tiden.

Då tänker Kurt bjuda på bönburgare, pommes frites och APA, american pale ale. Han hittar det han behöver mest som halvfabrikat i frysen och påbörjar matlagningen. Han passar på att duka bordet och funderar på om han kan hitta en dessert.  Jo, han hittar en frusen äppelpaj och ett öppnat paket glass. Han känner sig ”as american as apple pie”.

När allt är under kontroll sätter han sig och går igenom resten av posthögen. Mycket är adresserad reklam från olika hjälporganisationer. Det mesta går direkt i pappersåtervinningen. Kurt och hans fru är generösa månadsgivare och brukar inte intressera sig för tillfälliga utskick. Bara några nummer av hans favorittidskrifter lockar honom att läsa.

Kurt ser fram emot att få berätta för sin fru om sin resa. Han har visserligen skickat dagliga rapporter till henne, men det finns ändå så mycket mer att berätta. Snart ska frun också gå i pension och Kurt ser fram emot att de kan börja resa tillsammans.

Vart ska deras första resa gå? Japan kanske? Eller Australien?

En annan sak han ser fram emot är att höra fruns småländska dialekt igen. I USA har alla uttalat han namn med ett amerikanskt r och ett långt ö, Köört. Nu tycker han att det ska kännas hemtrevligt att höra frun kalla honom Kutt på småländskt vis utan något r alls.

Han ringer till döttrarna och berättar att han har kommit hem till gården och att allt har gått bra. De har följt honom noga på facebook, så de har inte så många frågor. Han ringer också till barnbarnet som han skypade med häromnatten. De diskuterar om vad de kan göra tillsammans för att förbättra skolan. Kurt känner sig entusiastisk och ser fram emot ett roligt och meningsfullt samarbete med barnbarnet.

Det dröjer innan frun kommer hem. Hon vill aldrig lämna vårdcentralen förrän väntrummet är tomt. Den här dagen är det högsäsong både för influensaliknande sjukdomar och för hypokondri – eller hälsoångest som det heter numera.

Kurt reser sig för att gå och hämta en öl. På väg mellan kökssoffan och kylen är det som om någon trycker på en knapp. Allt blir inte alls bara svart. Istället försvinner hans medvetande för alltid.

Kurt faller död ner på golvet.

Obduktionen visar senare att han har drabbats av en massiv hjärnblödning.

På Kurts begravning spelas uteslutande musik av Neil Young. På gravstenen står enligt Kurts eget önskemål ”Det är bättre att brinna än att tyna bort” fritt efter Neil Young. Änkan hade gärna velat skriva ”Tror ni mig nu?” på gravstenen för att markera att Kurt inte var den hypokondriker han ibland anklagades för av en del släktingar.

Kurts aska förväntas ligga under den gravstenen. I verkligheten har hans änka olagligt spridit askan i hans skogar. Hon visste att det var det han ville och lyckades i ett obevakat ögonblick tömma askan från urnan i en annan burk som hon sedan smusslade ner i sin handväska. För att den officiellt gravsatta urnan inte ska vara helt tom ersatte hon askan med Kurts egenhändigt rostade müsli.

Änkan ser det som en typ av civil olydnad som inte skadar någon annan.

Kurt har också fått en stor digital gravsten på facebook. Änkan har låtit Kurt vara kvar där, trots att hon vet hans lösenord och skulle kunna stänga hans konto. Hon tror att han skulle gilla att det ska bli ett forum för alla hans vänner att berätta roliga historier om Kurt.

Hans facebooksida fylldes snabbt efter hans död av samma texter: RIP Kurt Andersson. Vila i frid Kurt. Många har också varit mer personliga.

Gunnar, en gammal grinig granne som är Sverigedemokrat har länge retat sig på att Kurt har argumenterat både för en generös flyktingpolitik och höjd skatt på diesel. Grannen skriver på facebook något som antyder att han önskar att Kurt ska få brinna i helvetet.

Änkan går in och svarar i Kurts namn:

”Här i himlen är det precis lagom varmt, cirka 30 grader, och solen skiner dygnet runt. Varje dag får vi välja mellan tre maträtter, en italiensk, en indisk och en libanesisk. Alla viner är ekologiska och vi får alltid ett glas likör till kaffet. På mitt rum har jag tillgång till internet så jag lyssnar och tittar på Neil Young via youtube varje dag.

I dagrummet har jag träffat många spännande människor: Martin Luther King, Marilyn Monroe, Robert Kennedy, Dusty Springfield, Elvis Presley, Edith Piaf, John Lennon och fler.

En annan fördel här i himlen är att jag har blivit ung och kåt på nytt. Jag har träffat flera trevliga kvinnor, som verkar seriösa, smarta och söta. Jag trivs.

Gunnar! Gud hälsar till dig att trots att du är en grinig gammal gubbe så är du också välkommen hit. Fast du måste vara beredd på att umgås med människor av alla nationaliteter och om du envisas med att köra din skitiga dieselbil kommer du att hamna en trappa ner.

Kram!”

Änkan fnittrar förtjust när hon publicerar detta sista inlägg från Kurt.  Hon vet att han skulle ha gillat det.

Sista kapitlet

Att skjuta skallen av sig i Washington DC

Old man, take a look at my life


I'm a lot like you

I need someone to love me


The whole day through

Neil Young

Det är en timme kvar på tåget innan vi är framme på slutstationen, Washington DC. Min resa närmar sig nu sitt definitiva slut. Jag är så nöjd med allt jag har upplevt, trots att jag aldrig träffade Neil Young. Jag funderar på om jag ska ta ett varv till och göra ett försök till med Neil Young. Nej, det börjar bli vinter i USA nu och det är verkligen inget som min kropp längtar efter.

Ännu mindre längtar jag till den svenska vintern. Jag har sett på SVT Play att det snöar intensivt i Stockholm. Jag ryser av obehag.

Självklart längtar jag efter familjen i Sverige. Det är synd om dem som har varit hemma i kylan och mörkret, när jag har njutit av min tur med vädret. Livet är inte rättvist.

Det skulle ju gå att övervintra i Florida eller ännu hellre i södra Kalifornien, men jag tror att jag kanske skulle bli uttråkad av det. Stränder är ointressanta. Resandet i sig har däremot blivit lite som ett gift för mig. Vad är det som lockar med att vara på väg? Mötena, men också rörelsen. Det känns som att jag blir en ny människa varje ny dag på en ny plats.

I många år har jag hyst en hatkärlek till USA. Både hatet och kärleken har växt under den här resan. Jag hatar verkligen våldsromantiken och hyllandet av okunnigheten och allt annat som Donald Trump står för. Kärleken är ändå starkare. Jag älskar människorna som inte har röstat på Trump, musiken och den storslagna naturen.

Nu ska jag i alla fall ta en paus i min relation till USA.  

Tåget från Toledo bromsar gnisslande in på Union station i Washington DC exakt klockan 12.15. Jag har rest i 15 timmar och tömt blåsan två gånger. Igår kväll gjorde jag det på buss- och järnvägsstationen i Toledo och i morse på tågets toalett. Eller glömde jag det? Det har blivit så mycket rutin att jag inte minns riktigt.

Utanför stationen finns det inte en enda taxibil. Det talas om taxistrejk. Jag antastas av en man som säger sig köra någon slags Uber limousin. Han erbjuder mig att köra till mitt hotell till en löjligt hög kostnad. Vad ska jag göra? Jag tackar ja och följer med honom till hans svarta långa gamla Lincoln som står på en sidogata. Begreppet svarttaxi får en ny innebörd.

En knapp halvtimme senare checkar jag in på ett trivsamt hotell på nära gångavstånd till Vita huset. Jag har redan varit vid de viktigaste turistmålen och är rätt sömnig efter att ha varit vaken nästan hela natten på tåget, så jag börjar med att ta en kort tupplur.

Planet hem går inte förrän imorgon eftermiddag, så när jag vaknar bestämmer jag mig för att kontakta Margareta Håkansson, en gammal vän från Göteborg. Nu arbetar hon som frilansjournalist här i Washington har jag sett i Svenska dagbladet. Det har gått över 20 år sedan vi träffades senast.

Jag ringer upp och hon låter glad. Vi bestämmer att träffas vid 18-tiden på en liten enkel italiensk restaurang i den trivsamma stadsdelen Georgetown nära hotellet där jag bor.

Miljön i den italienska restaurangen förflyttar mig till en liten pizzeria i Venedig, som jag har besökt flera gånger. Jag gillar verkligen inredningen här. Medan jag väntar på Margareta som meddelat att hon är lite sen, sitter jag och leker med mobiltelefonen. Jag ser mig om och noterar att över hälften av gästerna gör samma sak. Kanske har Margareta också drabbats av taxistrejken.

När hon äntligen dyker upp visar det sig att hon inte har förändrats mycket under de senaste 20 åren. Kinderna är kanske lite rundare och hennes utstrålning är mer mogen med några grå hårstrån och några snygga rynkor.

Maten kommer snabbt och det visar sig vara sex sönderkokta raviolikuddar för nästan 200 kronor. Det spelar ingen roll. Vi har väldigt trevligt ändå. När vi berättar för varandra om våra liv upptäcker vi att det finns rätt stora likheter och ännu större skillnader. Margareta är hela tiden åtta år yngre än jag, men den skillnaden känns mindre nu än förr när vi hade en kort romans.

Apropå vår ålder citerar hon Lill-Babs: ”Jag är inte gammal, men jag har levt länge”. Så skulle jag vilja känna.

Vi kommer in på varför män är sådana idioter. Varför är det så vanligt att män håller på med sextrakasserier? Varför föraktar män kvinnor? Varför struntar män i lagar och fyller fängelserna i hela världen? Varför tror män att våld kan ge dem rätt? Varför vill män bestämma över och kontrollera kvinnor och barn?

Några svar kommer vi inte på, men från lite olika utgångspunkter är vi helt ense om att män är ett av samhällets största problem. Snart flyttar en av världens vidrigaste män in i Vita huset, bara någon kilometer härifrån.

Vi kommer osökt åter in på det här med åldern. Donald Trump är 70 år och överviktig. Orkar han verkligen med den arbetsbörda som det innebär att vara president i USA? Där får jag för en gångs skull försvara Trump. Även om jag själv känner mig aningen funktionshindrad av min ålder så har det funnits exempel på politiker som fungerat på ett acceptabelt sätt högt upp i åldern. Winston Churchill rökte cigarrer, och var överviktig, drack stora mängder whisky, men var ändå Englands premiärminister till han fyllde 80 och levde sedan till han fyllde 90.

Vi enas om att åldern inte är det största problemet, som kan hindra Trump från att fullgöra en ämbetsperiod på fyra år. Okunnigheten, föraktet för fakta och hatet mot allt och alla är betydligt större handikapp.

Mitt i måltiden blir jag akut kissnödig. Jag ursäktar mig och skyndar ut till toaletten. Där gör det så extremt ont när jag kissar att jag känner mig tvungen att sparka i väggen för att avleda smärtan.

Fan, jag har fått en urinvägsinfektion igen. Hur ska jag klara flygresan imorgon? Där kan jag inte sitta på toaletten och sparka hårt på väggen när det gör ohyggligt ont. Då kommer jag sparka sönder den tunna väggen.

Jag har en god vän som brukar jämföra sin smärta på en hundragradig skala. Min nuvarande ligger nog på 110 på den skalan. Häromåret bröt jag armen. Det här gör mycket mer ont och jag vet att den här smärtan kommer att återkomma en gång i halvtimmen, om jag ska gå efter mina tidigare erfarenheter av urinvägsinfektioner.

Jag känner mig desperat och förtvivlad. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag tänker att jag har gjort en hel del ont mot vår jord och en del människor, så detta är säkert välförtjänt.

Nu gäller det först att avnjuta och avsluta måltiden med Margareta innan jag måste springa på toaletten igen. Innan jag hinner tänka ut någon ursäkt att dra iväg kommer hon med vad jag först uppfattar som en någon slags invit. Hon undrar om jag vill komma hem till henne och sova i natt. Vi har sovit tillsammans för länge sedan av andra skäl, men nu gör hon klart att hon vill veta mer om min resa än vad hon redan har läst på facebook.

Ledsen, men jag har flera andra ärenden att uträtta här, ljuger jag.

Istället beställer vi snabbt var sin tiramisu som dessert. När den kommer in visar det sig att den har så mycket kakao ovanpå att vi båda två får nysattacker och Margareta börjar fnittra hejdlöst som förr i tiden. Jag kan hålla mig för skratt.

Nästa ögonblick kommer jag ihåg Steve och hans revolver som frälsare från smärtan. Genast frågar jag Margareta om hon vet var i Washington det går att köpa en revolver. Hon ser bestört ut och undrar om jag tänker smuggla in den till Sverige. Jag försäkrar att jag bara är nyfiken på grund av en diskussion jag hade med en man jag träffade i Detroit.

Margareta tror mig och berättar att efter vad hon har hört så är det på U Street mycket av den typen av kriminalitet är koncentrerad.

Vi kramas och skils snabbt utanför restaurangen. Jag joggar till hotellet och hinner precis innan det är dags för nästa plågsamma toalettbesök. Nu tåras ögonen av de fruktansvärda smärtorna när jag kissar. Samtidigt sparkar jag i golvet, sparkar hårt för att avleda smärtan. Väggen är så långt borta att jag inte når att sparka där.

Sedan tar jag en taxi och hugger till med att jag vill till nummer 3 på U Street. När jag lämnat taxin visar det sig att jag har hamnat på en gentrifierad del av gatan. Här pågår lyxrenoveringar och här finns skyltar om både konstgallerier och stadsodlingar. Detta är knappast rätt miljö för att göra illegala vapenaffärer.

Jag går i rask takt tio kvarter utan att se minsta antydan till kriminella typer, i varje fall inte till min förutfattade bild av kriminella. Fan, nu måste jag genast kissa! Jag hittar en trång, mörk gränd, där jag lättar på trycket under svåra smärtor. Jag känner mig som en hund, när jag kissar på en lyktstolpe och sparkar i marken för att leda ner smärtan i jorden.

Sedan bestämmer jag mig för att gå tio kvarter till. Nu börjar jag komma in i ett distrikt med många barer. Här känns det att chansen ökar att hitta en illegal pistol.

Efter bara en liten stund kommer det fram en åldrad tiggare och undrar om jag har några växelpengar som jag kan skänka honom. Jag svarar med ett erbjudande: Om du kan fixa en billig, men fungerande pistol åt mig riktigt snabbt, så kan du få 10 dollar i provision.

Han ber mig vänta här i tio minuter, så ska han snabbt försöka ordna en pistol. Efter nio minuter är han tillbaka och visar diskret en sliten revolver inlindad i en handduk. Han demonstrerar också att det ligger sex kulor i det snurrande magasinet. Han säger att den begagnade revolvern kostar 100 dollar och så vill han ha de utlovade 10 dollarna i provision. Jag har tio tjugodollar-sedlar i plånboken och ger honom sex av dem. Det kan det vara värt att bli kvitt smärtorna.

Jag sticker ner revolvern i byxlinningen och börjar gå i riktning mot hotellet. När jag är framme en knapp timme senare har jag kissat i mörka gränder ytterligare tre gånger. Det gör lika vidrigt ont varje gång. Jag har lust att skjuta mig direkt, men behärskar mig.

Framme på hotellet lägger jag revolvern, som visar sig vara av märket Smith & Wesson, på skrivbordet, men tar genast upp den igen. Jag väger den i handen och prövar att stoppa in pipan i munnen som jag har förstått är bäst att göra för att kulan inte ska missa.

Tanken svindlar. Ska mina dryga 70 år sluta här? Jag är nöjd med allt jag har upplevt i skogar och på resor och framför allt med familjen och alla andra underbara människor. Mitt liv har varit nästan som jag skulle vilja på alla sätt. Det enda viktiga som jag har kvar är att se barnbarnen växa upp, men det kommer jag nog ändå inte göra. Någon jävla sjukdom kommer säkert emellan om jag inte skjuter mig.

Så mycket mer kan väl inte återstå än tråkigheter, smärta och sorg.

Eller?

Den här resan har kanske visat att det skulle kunna återstå mer. Trots vedermödorna med katetrarna, så har jag upplevt mycket roligt. Men ändå känns resten av livet som en strut som bara går inåt. Jag har mindre och mindre roligt att vänta mig.

Innan jag skjuter mig måste jag öppna datorn. Högst upp ligger ett mail från ett barnbarn som vill skypa före frukost. Det betyder två på natten, amerikansk östkusttid. En sådan önskan kan jag inte säga nej till.

Jag svarar på mailet, ställer telefonklockan på 02.00, lägger undan revolvern på toaletten, där jag har tänkt skjuta mig för att underlätta för städpersonalen. Sedan somnar jag snabbt. Det visar sig vara onödigt att ställa telefonklockan. När jag vaknar och är kissnödig 01.45 är det andra gången i natt som jag är uppe och kissar. Det känns ändå som ett framsteg.

Att jag lyckas somna om mellan det smärtsamma skvättandet beror nog på att smärtorna är så tröttade.

Det skypande barnbarnet är entusiastisk över det mesta och väldigt nyfiken på vad jag upplever på resan. Jag antyder inte med ett ord att jag mår dåligt, men han verkar genomskåda mig för han frågar flera gånger hur jag mår.

Jag undviker att svara på det och berättar istället om olika spännande saker jag har varit med om de senaste dagarna och att jag bor jättenära USA:s president. Han uppmanar mig att vinka om jag ser presidenten. Jag lovar. Fast med reservationen att om det är den nye presidenten kommer jag att bua och ge honom fingret istället.

Vi fortsätter att diskutera väsentliga saker som sannolikheten att jag ska kunna gå upp i brygga till jul. Jag får genast börja träna för att klara det.

Barnbarnet berättar också om viktiga saker som har hänt i Sverige. Som till exempel att Owe Thörnqvist ska delta i Melodifestivalen, 87 år gammal. Han tycker att det är något för mig att glädjas åt, eftersom jag inte alls är lika gammal. Så jag har tiden för mig.

Vi diskuterar vad vi tillsammans kan göra för att skolan i Stockholm, där han bor, ska få större resurser. Jag lovar att ägna mycket tid tillsammans med honom för att få folk att vakna och inse hur viktig skolan är. Det lovar jag att ta tag i så fort jag kommer hem till Sverige.

Efter samtalet med barnbarnet infinner sig en ny känsla. Jag inser att det där med att skjuta skallen av mig kanske inte var någon bra idé. Att ge upp för en motgång som svår smärta gör mig inte till det föredöme jag vill vara för mina barnbarn.

Nu har jag dessutom lovat att komma hem och kämpa för en bättre skola.

Jag kan nog inte delta i Melodifestivalen när jag är 87 eftersom jag sjunger extremt falskt, men jag kanske kan springa en halvmara, cykla runt Medelhavet, bli borgmästare eller hitta helt nya mål i livet.

Jag är också väldigt nyfiken på vad som kommer att hända i framtiden. Det vore trist att vara död när Donald Trump avsätts, när Sverigedemokraterna åker ur riksdagen efter ett katastrofval, när Sverige blir republik och när Ungern utesluts ur EU.

Framför allt vill jag vara med när mina barnbarn når vuxen ålder och följa dem på vägen dit. Jag vill tro att de kommer att bli goda människor och skulle gärna vilja vara med och få bekräftelse på det.

Det måste finnas andra sätt att klara en åtta timmars flygning med urinvägsinfektion än undvika resan med hjälp av en Smith & Wesson. Det skulle kanske kunna fungera att väldigt snabbt hitta en läkare imorgon bitti. Om läkaren skriver ut ett snabbverkande penicillin eller ett kraftfullt smärtstillande eller bådadera kan kvitta. Frågan är var jag ska kasta revolvern, om jag inte ska använda den. Det löser sig.

När jag vaknar klockan 7.15 har jag varit uppe på muggen fyra gånger sedan vårt skypande. Jag skyndar mig ner till receptionen för att ta reda på hur jag snabbt kan få tag på en läkare. Receptionisten ger mig ett telefonnummer och säger att jag kan ringa klockan 08.00. Då får jag svar direkt och en besökstid om en timme. Läkarmottagningen ligger på tionde gatan och är väldigt flott med mycket konst som ser dyr men ointressant ut och obekväma men eleganta möbler.

På en kvarglömd skylt i väntrummet står det ”skyll inte på oss – här stöder vi Bernie Saunders”.

Jag kommer snabbt in till läkaren, som är en man i 40-årsåldern. Han fattar lika snabbt vad det är frågan om och kommer med en enkel och förhoppningsvis effektiv lösning. Jag får tio tabletter, som heter Ciprofloxacin och är antibiotika. De är särskilt riktade mot urinvägsinfektioner. Han ger mig också tio starka smärtstillande tabletter, som ska göra livet uthärdligt till jag träffar min svenske läkare, förhoppningsvis imorgon eftermiddag eller i övermorgon.

Jag promenerar tillbaka till hotellet för att packa. Under hela resan har jag antingen gett alla mynt jag har fått i dricks eller samlat dem i en påse, som jag har tänkt ge till en tiggare sista dagen i USA.

Ett kvarter från hotellet sitter en kvinna som ser ut att vara mellan 80 och 90 med en skylt som säger att hon fryser och är hungrig. Jag skyndar mig upp till mitt rum och hämtar påsen med mynt och ger till henne.

Hon tackar och får en hostattack samtidigt. Jag tycker så synd om henne och tar upp en av mina sista 20 dollar-sedlar och ger till henne. Hur länge ska hon överleva att sitta på trottoaren i vinterkylan?

Redan vid lunch är mitt liv nästan uthärdlig och jag uppsöker den trevliga krogen Old Ebbitt Grill, ett stenkast från Vita huset. Eftersom jag är ensam är det lätt att få ett litet bord, även om kön med familjer som väntar på bord är lång. Jag beställer fish and chips och en lokal indisk pale ale. När jag fått min öl och väntar på min mat slår det mig plötslig att jag har en revolver i byxlinningen. Jag har tänkt göra mig av med den, men vet inte riktigt hur. Det är nog säkrast att jag håller mig på behörigt avstånd från Vita huset.

De smärtstillande tabletterna har gjort att det inte gör så ont att kissa längre, men antibiotikan har inte botat infektionen i blåsan och efter tre klunkar öl måste jag springa till toaletten. Jag kissar, men inte taggtråd. Jag behöver inte ens sparka för att avleda uppmärksamheten från smärtan.

Ändå får jag en sista ingivelse att skjuta mig. Nu är sista chansen om jag vill undvika en plågsam ålderdom. Jag stoppar revolverpipan i munnen, blundar intensivt och tänker efter. Jag måste väl ändå skriva ett avskedsbrev innan jag skjuter mig. Fast det borde räcka med ett sms på telefonen härifrån.

Vad ska jag skriva? Att jag inte står ut med smärtorna längre? Att jag inte har någon lust att leva som gamling? Eller ska jag skoja lite en sista gång? Jag skulle kunna skriva att även om detta ser ut som ett självmord så är det ett mord. Att den som just nu siktar på mig med en revolver är en äldre man med konstig lugg och skrikig ansiktsfärg. Han säger att han är ute för att skjuta utlänningar som kommer för nära Vita huset. Skulle polisen i Washington utreda det? Nej, det här är inget att skoja om.

Istället drabbas jag av insikten att nu när det inte längre gör riktigt så ont som förut tänker jag klarare. Hela den här resan visar att livet även som gamling är värt att leva varje dag – i varje fall nästan varje dag. Samtalet med barnbarnet i natt visade hur meningsfullt livet kan vara även om jag vet att det kommer att göra väldigt ont nästa gång jag kissar och att det sannolikt kommer att vara inom en halvtimme.

Så jag försöker gnugga bort fingeravtryck och dna från revolvern och slänger den i toalettens papperskorg. Ovanpå lägger jag rikligt med halvblöta pappershanddukar och går ut i matsalen för att äta och dricka klart.

Nu är jag redo att leva 72 år till.

Ur Kurt Anderssons facebook 

Martin Franklin, Atlanta

Now I have had my first backlash in my new life. I went to a party last night. There was a buffet. And decided to take some more after the first round. Then I decided to take some more and some more and some more. Today I am too tired to take a walk. But tomorrow I will take a really long walk.

Sonny Smith, Memphis

Now the Blues Siblings have recorded most of our album. We are very pleased with our new drummer Julia. We are pleased with our new songs. We are really pleased that the record company is helping us to make a tour in the US in the spring and a tour of Europe next summer. I hope that all our friends on facebook will come and see us. We would also be happy if you bring all your friends.

Mia Turner, New Orleans

Hi Kurt! Tina has a message to you. After your conversation about her arthritis and about the emissions from her big Lincoln she has now bought a new car. She did consider buying a Tesla X but found it far too expensive. So she ended up buying a Toyota Prius. She really likes that new car and her account for gas is less than half what it used to be with the Lincoln. She wants to thank you for giving her the idea.

Mary Jackson, Dallas

A couple of weeks ago I met Kurt, a nice man from Sweden. He was asking a lot of questions about hipsters. I was then making fun of hipsters, but now I have changed my mind. I still find it a bit ridiculous that most of them look the same with the big beards. But the more I think of it the more I like other things being a hipster, the natural food and so on. So you can call me hipster now.

Natalie Miles, Albuquerque

I have some wonderful news. I have fell in love with the most beautiful woman in the world. She lives in Miami, so now I plan to try to find a job there. Is there anyone out there who has contacts with a hospital in Miami?

It is great that I at 69 have discovered a new kind of love. Life is really, really good. I hope that all of you have an open mind.

Megan Reeves, Albuquerque

Now it is almost winter in New Mexico, so I got the chance to really test my solar cells. They are heating my house and giving all the electricity I need for cooking and looking at the television. I recommend all of my friends to invest in solar cells.

Gisela Wagner, Berlin

Kurt! Bist du noch in USA? Ich wollte gern im Frühling Schweden besuchen und mehr sprechen über Donald Trump und Politik in der Welt.  Wenn ist die beste Zeit Schweden zu besuchen? Was soll ich unbedingt sehen? Was soll ich unbedingt nicht sehen? Kann es Schwierigkeiten sein die Grenze zu passieren?

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt, I managed to get surgery faster than expected, and now a couple days after I feel OK.

I realize that you are about to leave the United States. Now I’ll be in good shape to go Europe in the spring. Have a safe ride home. See you in the spring!

Angela Williams, San Francisco

Today I am really pissed off with Russia interfering with our democratic elections. Don’t try to fool our media.

Shame on you, Vladimir Putin!

Fuck you, Donald Trump!

Emma Jones, Portland

I am changing my mind again. I think Donald Trump will be able to do a good job ruling this country. He is going to make America great again without going to war.

Lucas Owens, Frisco

Today the sun is shining in the Rocky Mountains, but I am planning to leave this beautiful valley to visit Europe. I got a friend in Sweden. Is there anyone out there who can give me some advice which other countries I should visit?

Laura Lander, Denver

Today I am leaving Denver for a month. I am going to have some time in the sun in South Africa, Namibia and Botswana.

Steve Miller, Detroit

Kurt! I understand that you soon are leaving the country. It was really nice meeting you.

I will try to go to Sweden already in April or May. Would it be possible for me to help you on the farm?

Margareta Håkansson, Washington DC

The other day I met an old friend from Sweden here in DC. Just out of curiosity he wanted to know where in Washington he could buy an illegal revolver. As a journalist I should know everything. I suggested U Street. Was that right?

Fakta om Washington DC

• Washington DC är huvudstad i USA.  Den ligger vid floden Potomac mellan delstaterna Maryland och Virginia.

• Staden hade 658 893 invånare 2014.

• Det finns en rad universitet i Washington DC, exempelvis American University, Georgetown University, Howard University, George Washington University, Trinity Washington University och University of District of Colombia. Tillsammans har de cirka 90 000 studenter.

• Tillverkningsindustrin har aldrig varit stark i Washington DC. Bara cirka tre procent av jobben i området finns inom tillverkningsindustrin. Cirka 20 procent i staden är offentliganställda.

• Det finns 176 ambassader i Washington.

Läs mer på www.washingtondc.com

Näst sista kapitlet

Att planera ålderdomen i Detroit City

Home folks think I'm big in Detroit City

From the letters that I write they think I'm just fine, yes they do

But by day I make the cars and by night I make the bars

If only they could read between the lines

Bobby Bare

När jag kommer till Detroit får jag för första gången den här resan åka med en riktigt gammal gul taxi, som sannolikt är tillverkad här i stan. Den mullrar, skramlar och svajar.

Taxiföraren är född i Etiopien. Han blir väldigt glad, när jag frågar var i Etiopien han kommer från och berättar att jag har varit i hans vackra hemland två gånger. Föraren uppskattar detta och säger att det är första gången sedan han började köra taxi i Detroit för 18 år sedan som han har haft en kund som vet var Etiopien ligger. Han tycker själv att det är märkligt att de flesta av hans kunder är så obildade. När han roar sig med att ordna lite frågesport med kunderna är det inte ovanligt att de tror att Etiopien är en ögrupp i Asien och att Addis Abeba är huvudstad i Sydafrika.

Han berättar om hur han flydde det politiska förtrycket i Etiopien för 20 år sedan. Nu sedan Donald Trump valdes som president är han osäker på var han och familjen ska ta vägen. De är inte bekväma med att bo i ett land med en rasist som president. Samtidigt vet han att det är svårt att flytta hem till Etiopien, där det politiska förtrycket består.

Det troliga är att familjen försöker slå sig ner i Kalifornien, där rasisterna är sällsynta. Om det blir så ska han byta bil, kanske till en Tesla. Han tror inte att en sådant här gammalt utsläppsmonster går hem bland de politiskt korrekta människorna i San Francisco, som är hans drömstad.

Han anförtror mig att han har varit både arbetsam och sparsam, så han har tillräckligt mycket pengar för att kunna byta till sig en Tesla.

I taxins vänstra stolpe mellan framruta och sidoruta sitter ett sökarljus som föraren använder för att kunna läsa husnumren. När vi är framme lyser han upp min väg från bilen till dörren. Huset jag ska bo i har en gammaldags elegans, men de omgivna husen är övergivna.

Min värdinna tar mig på rundvandring i det varsamt renoverade huset, som har lite prägel av kråkslott. Jag gillar det. Hon erbjuder mig en svit som består av ett rymligt arbetsrum och ett ännu större sovrum med matbord, soffgrupp och en stor golvyta där värdinnans gulliga gråspräckliga katt rullar sig.

Första dagen i Detroit ägnar jag att vandra längs med Woodward Avenue från villaområdet där jag bor ner till floden som gränsar mot Kanada. Hungern slår till när jag vandrar tillbaka norrut på den sena eftermiddagen. Jag råkar passera en av Subways restauranger, eller vad de ska kallas för. Troligen på grund av rånrisken i den här staden är det pansarglas mellan personalen och gästerna. Dessutom spelas julmusik på hög volym, så det är lite svårt att berätta att jag vill ha en smörgås utan kött. Jag gestikulerar och mimar och känner mig som om jag vore en del av ett fånigt frågeprogram på TV. Till slut lyckas jag efter många missförstånd få en så kallad veggie sandwich.

Det är mest ungdomar i lokalen, och jag hittar ett eget bord vid fönstret. Efter en liten stund har en man med en lång gles grå hästsvans fått sin smörgås och han ser sig om för att hitta någon plats att sitta. Han väljer den tomma stolen vid mitt bord och presenterar sig som Steve. Min gissning är att han är i 65-årsåldern och det visar sig stämma. Han är 65 och ett halvt och ska snart gå i pension.

Steve håller på att planera sin pensionärstillvaro. Han har arbetat som någon slags teknisk chef på ett dotterbolag till Ford och hans ekonomi är välordnad och kommer att förbli det när han går i pension. Han bor i en stor villa på en tvärgata till Woodword Avenue och där vill han bo kvar så länge det är möjligt. Med hjälp av en städerska räknar han med att det kommer gå ett bra tag till.

Han avslöjar att han har varit lite tveksam till att bo kvar i Detroit. Den tunga kriminaliteten avskräcker honom. Han berättar några förfärliga historier om barn som har skjutits till döds i staden bara de senaste månaderna. Steve är inte rädd för sin egen del. Vi som är så här gamla behöver inte vara rädda för att bli skjutna. Det kan vara ett bra alternativ till att tyna bort i svåra sjukdomar, anser han. Men han tycker att det är så jobbigt att läsa om de stackars brottsoffer som borde ha så mycket kvar både att ge och få under resten av livet.

Trots detta har Steve bestämt sig för att stanna i Detroit till döden skiljer honom från staden. Det här är hans stad. Här har han många vänner. Även om hustrun har lämnat honom för länge sedan, så har han sina båda barn och fem barnbarn ungefär en halv dags bilresa härifrån. Sonen bor i Chicago och dottern i Pittsburgh. Det tycker Steve är hanterligt. Han inser att det är många som har sina barnbarn mycket längre bort.

Steve har gjort en 15-årsplan för resten av sitt liv. Varje femårsperiod är kopplad till ett bilmärke, men inget som tillverkas här i Detroit.

De nästa fem åren har Steve bestämt att han ska köra Porsche. Tiden under dessa år har han bestämt att ägna åt två nöjen: barnbarnen och ideellt arbetet. Han är medlem i en förening som har som mål att ta hand om barn på glid och istället förse dem med utbildning på ett roligt sätt och locka dem att bli entreprenörer.

Nästa fem år, från 70 till 75, ska han köra Jaguar. Tiden ska han ägna åt barnbarnen, men också åt att resa. Som så många amerikaner har Steve en diffus bild av världen utanför USA, men han är medveten om sina kunskapsluckor och är fast besluten av fylla så mycket som möjligt innan han dör.

De år som han tror kommer bli hans sista, från 75 till 80, vill han ha en Mercedes limousin med chaufför. Så långt fram i tiden inser Steve att barnbarnen inte kommer vara så intresserade av att hänga med honom. Den perioden av livet har han tänkt koncentrera sig på att äta och dricka gott. Och med det menar han inte smörgås och Coca cola på Subway. Detroit idag är inte precis nerlusat med gourmetkrogar, men Steve tror att när staden reser sig ur askan är kultur och krogar en viktig del i arbetet att göra staden attraktiv igen.

Vi enas om att de närmaste fem åren är de mest intressanta, eftersom det är störst chans att de blir av. Jag berättar att jag hellre skulle vilja ha en Tesla X än en Porsche och Steve blir intresserad när han får höra om Teslans prestanda.

Det mest intressanta är ändå hur vi ska använda våra mänskliga resurser för att åstadkomma något bra under de år som vi orkar. Jag har hört det förut och förstår av Steves berättelser att det finns en helt annan tradition av frivilligarbete i Detroit än i Sverige. Här finns det många pensionärer som arbetar utan ersättning på en rad områden, som exempelvis bibliotek och museer, bara för att de tycker att det är roligt och meningsfullt.

Steve berättar mer om de projekt som han vill arbeta med. Att han ser barnen som Detroits framtid är rätt självklart, tycker han. Att öka kunskaperna ser han som en viktig uppgift genom erfarenheten av att bilindustrin i Detroit tappade sin konkurrenskraft utan att märka det. Han erkänner villigt att han själv inte har de kunskaper som finns i bilindustrin i Europa och Japan, men han vet vad konsekvensen blir för dem som inte kan tillräckligt och det vill han förmedla till ungdomarna.

Framför allt så har han upptäckt hur kul det kan vara att skaffa nya kunskaper och den glädjen vill han förmedla till barn och ungdomar. Likaså vill han förmedla en förståelse för att alla måste ta tag i sin egen situation och göra något åt sina problem. Det går inte att förlita sig på att någon annan ska hjälpa dig. Och han vill att fler ska upptäcka att det finns en djup tillfredsställelse i hårt arbete.

Steve undrar vilken typ av frivilligt arbete jag vill ägna mig åt.

Jag berättar om flyktingströmmen från Syrien, Eritrea, Afghanistan och Irak till Sverige och om det svenska samhällets oförmåga att ta tillvara de duktiga människor som kommer och få dem att fylla igen de allt fler luckor som finns på svenska arbetsplatser.

Det är något jag vill engagera mig i när jag kommer hem. Av allt att döma är det också många andra uppgifter som inte kommer att vara helt lösta under de närmaste åren, så jag behöver inte bli sysslolös på länge.

Sedan vill jag gärna blanda det frivilliga arbetet med umgänge med barnbarnen och med resor. Jag vill minimera risken för att dö utan att ha sett till att mina barnbarn har det kul och dessutom vill jag inte sluta mina dagar med alltför många vita fläckar på världskartan.

Steve undrar hur jag får ihop mitt flitiga resande med mitt engagemang för miljön. Jag svarar ärligt att det får jag inte. Men jag försöker kompensera mina flygresor genom att avstå från att äta kött.  

Oj, då. Det var otur, tycker Steve. Annars hade han kunnat bjuda hem mig på grillkväll och visa sin samling bilar.

Inget problem. Det går att grilla grönsaker och jag äter fisk, skaldjur och vilt. Dessutom händer det i sällsynta fall att jag gör undantag och äter ko och gris om jag blir bjuden. Vilda djur är bättre att äta upp än att köra på med bilen. Vi enas om att jag kommer hem till Steve imorgon kväll. Sedan måste jag åka till Washington DC för att inte missa flyget hem.

Vi fortsätter att diskutera ålderdomens vedermödor och kommer in på ett gemensamt problem: prostatan.

Steve berättar att han har en revolver hemma och en gång när han drabbats av en urinvägsinfektion som en följd av den förstorade prostatan var smärtan så svår att han satt på toaletten med revolvern i handen redo att skjuta skallen av sig för att slippa ifrån alltihop.

Men nu sitter du här. Vad fick dig att ångra impulsen att skjuta?

Det var en snabb tanke på barnen och barnbarnen som fick honom att avstå. Detta i kombination med att smärtan avtog tillfälligt. Men tanken på revolvern som befriare lever kvar hos Steve. Han har också funderat på alternativa metoder, hängning, en överdos av något, att kasta sig framför ett tåg. Inget känns riktigt lockande. Alternativet att leva med svåra smärtor är inte heller så lockande. Det här tål att tänkas mer på, anser Steve.

Jag undrar över varför Steve har en revolver hemma. Det har han själv också börjat ifrågasätta. Han konstaterar att det cirkulerar alldeles för mycket vapen i Detroit. Bara denna månad har flera barn skjutits till döds här i Detroit.

Steve försvarar sitt eget vapeninnehav med att revolvern aldrig lämnar hans hus och förvaras inlåst i ett vapenskåp. Han är väldigt bestämd på att han aldrig ska använda det mot någon annan än sig själv.

Innan vi skiljs åt byter vi telefonnummer och kommer överens om att bli vänner på facebook för att kunna följa varandras åldrande till vi möts igen om fyra år.

När jag sedan går hem till mitt trevliga Air bnb för att tömma blåsan med hjälp av min engångskateter kommer jag att tänka på filmen 8 mile, som utspelar sig i Detroit. Cheddar Bob, en av killarna i gänget runt filmens huvudperson Johnny Rabbit har en pistol nedstucken i byxorna och råkar fyra av ett skott med mycket obehagliga konsekvenser.

Jag hoppas att inte Steve råkar ut för någon liknande vådaskjutning med sin revolver. Det är inte rätt behandling av prostataproblem.

Den som inte har sett förfallet i Detroit med alla övergivna bostadshus och kontor med sönderslagna fönster har nog svårt att föreställa sig eländet.

Att se alla utslagna män som flockas utanför spritbutikerna är minst sagt tråkigt, men det finns en del tecken på att staden reser sig ur askan. Även om jag inte ser någon lär det finnas en hel del stadsodlingar. En bra bit från centrum har en cykelfabrik byggts upp, där det tillverkas cyklar av samma typ som i Christiania i Köpenhamn.

Framför allt ser jag stora satsningar på både kultur och utbildning. Konstprojekt ska göra staden attraktiv igen. Wayne State University har byggnader nästan överallt. En av deras specialiteter är hälsa och det vore roligt om hälsa fick ersätta bilar som profilprodukt för staden.

Att det finns många begåvningar i Detroit förstår jag när jag besöker Tamla Motown-museet och får veta att många av de stora artisterna växte upp i samma grannskap som Berry Gordy, grundaren av musikimperiet.

Synd att han flyttade till Los Angeles, istället för att stanna kvar i Detroit och utveckla staden till något som Nashville istället för att vara en gravsten över amerikansk bilindustri. Det är i alla fall spännande att se museet. Det är en guidad tur med fyra personer i gruppen. Guiden uppmanar oss att sjunga och dansa i den legendariska studion där så många världssuccéer har spelats in. Alla fyra i gruppen vägrar. De andra tre säger att de är blyga och jag erkänner att min sång låter för jävligt.

Då frågar hon efter våra Motown-favoriter. De andra säger Stevie Wonder, the Temptations och Supremes. För att vara lite annorlunda säger jag Martha and the Vandellas.

Guiden säger att jag har otur. Martha Reeves, som nu är en 75-årig dam, bor här i närheten och hänger väldigt ofta här på museet för att fördriva tiden. Just idag är hon inte här. Vilken otur! Det verkar vara mycket enklare att få tala med Martha Reeves än med Neil Young, även om det nu har öppnats en möjlighet att få träffa även honom genom Angela Williams arbetskamrat.

En sak som gör mig glad under rundvandringen är att guiden berättar att det inte bara är Martha Reeves som är uppvuxen här i närheten. Flera världsartister växte upp som grannar till Berry Gordy. Det visar att väldigt många människor har resurser att uträtta storverk om de bara kommer tillsammans i rätt miljö.

Jag har läst att det ska finnas en stadsodling alldeles nära Motownmuseet, men jag hittar den inte. Skyltning är verkligen inte Detroits paradgren. Många gatuskyltar är borta och husens nummerskyltar kanske aldrig har funnits.

Istället går jag till Detroit Institute of Arts, som visar sig vara ett fantastiskt konstmuseum. Normalt är jag på museer lika rastlös och snabb som när jag arbetar i skogen. Det finns knappast något museum som jag inte klarar på en timme. Här går jag runt i tre timmar. Det är så mycket intressant att se. Allra längst fastnar jag i en stor sal med muralmålningar av den mexikanske konstnären Diego Rivera. Det går inte att se färdigt på hans målningar, som skildrar bilindustrin i Detroit på 1900-talets första halva.

Här finns också en avdelning med nutida afroamerikansk konst, där jag hänger länge tillsammans med tavlorna. En fotoutställning om Detroits nattliv fängslar mig också. Här finns bland annat en fin bild på Patti Smith och hennes man Fred Sonic Smith. Han var med i Detroitbandet MC5, som jag bestämmer mig för att lyssna på när jag kommer hem.

Restaurangen mitt i museet är bara att rekommendera till er som besöker Detroit. Deras vegetariska smörgåsar hör till de godaste jag ha ätit.

När det börja bli kväll går jag hem och vilar 20 minuter ackompanjerad av MC5 från Youtube. Sedan är det dags att gå hem till Steve, som bor i samma område som jag. På baksidan ryker redan grillen. Steve lägger på en stek, som han hävdar kommer från en vild hjort.  Han har laddat med ett helt flak av lokalt öl.

Medan hjorten blir lagom stekt tar Steve med mig in i hans stora garage. På garageuppfarten står den Ford Mustang han kör till vardags. Det är den han vill ersätta med en Porsche. Inne i garaget står fem bilar. En ”Dallasmoppe”, en Mercedes cabriolet av den typ JR Ewing körde i TV-serien Dallas. En Corvette Roadster av 1958 års modell, sannolikt värd över 100 000 dollar. En Ford Ranger Pick Up från 1970. En karamellgrön De Soto från 1956. En Ford Ranchero av den typ som spelade en huvudroll i filmen ”Paris Texas”.

Jag beundrar de vackra bilarna samtidigt som jag funderar på hur de påverkar miljön. Steve verkar läsa mina tankar och säger till sitt försvar att han bara kör en i taget. Jag frågar om han har någon cykel och han säger att han har sålt sin Harley Davidson eftersom han tidigt bestämt sig för att sluta köra motorcykel när han fyllde 65.

Nu är hjorten klar och vi slår oss ner på den varma verandan. Vi tar av oss jackorna och blottar våra armar som visar sig vara ungefär lika tatuerade. Steve har en stor bil på varje arm och jag har en cykel på ena armen och en galen häst på den andra. Jag berättar att jag funderar på att tatuera puss och kram på knogarna.

Vi talar om att kroppens förfall också i någon mån innebär tatueringarnas förfall. Bokstäver flyter ut och blir svårlästa. Hjul blir ovala. Färgerna bleknar. Ändå överväger fördelarna med tatueringarna. De förblir en markering av vår identitet, även när de och vi har åldrats. Och visst är det kul när folk på stan tar kontakt genom att börja diskutera tatueringarna.

Steve frågar om jag vill se pistolen som han ska skjuta skallen av sig med om han blir för gammal och sjuk för att kunna njuta av livet. Nej, tack. Jag vet hur pistoler ser ut, men jag förstår att han har den som en slags omvänd livförsäkring.

När vi har diskuterat sjukdom och död en bra stund tröttnar jag på ämnet och skyller på katetern för att jag måste bryta upp ganska tidigt.

Min värdinna bjuder mig på en överdådig frukost med vegetariska chicken nuggets, vegetarisk bacon, stekt potatis, rostade rotsaker, fruktsallad, färskt bröd, pannacotta, wienerbröd, smågodis och gott kaffe. Hon passar på att fråga om jag har varit och sett på Heidelbergprojektet. Nej, det har jag inte. Hon berättar om det på ett sätt som gör att jag bara måste gå dit direkt när jag har släpat väskan till Amtrak-stationen för att förvaras över dagen.

Hon är inne i konstbranschen själv och Heidelbergprojektet är ett konstprojekt utomhus på Heidelberg Street. Det skapades redan 1986 av konstnären Tyree Guyton och hans farfar eller morfar. Hela gatan har omvandlats till ett konstverk. Det går inte riktigt att beskriva, säger min värdinna.

Oj, så rätt hon har. Redan när jag närmar mig gatan efter en promenad förbi många övergivna hus börjar jag förstå bättre. Jag går förbi en tomt full med en massa leksaker målade i starka färger. På en husvägg intill är det skrivet med orange bokstäver: Fire God! Ge Gud sparken. Budskapet tolkar jag som om det skulle finnas en gud har hen inte gjort något riktigt bra jobb med Detroit.

Jag går runt hörnet och kommer in på Heidelberg Street. Här finns bilar och båtar och hur många saker som helst, målade i glada färger. På en gräsmatta står en grön Saab 96 från mitten av 1900-talet. På vindrutan är tre kors målade. Husen är också brokiga.

En rad skyltar med mycket text på gör att det är tidsödande att ta del av Heidelbergprojektet, men det är roligt.

Sent sista kvällen i Detroit hänger min resväska och jag på Amtrak-stationen och väntar på bussen som ska ta mig och ett 20-tal andra resenärer till Toledo, där vi kan stiga på tåget som går från Chicago till Washington DC. Jag är tidigt ute och sitter och leker med min smarta telefon när en anställd på Amtrak sätter sig bredvid mig. Först är han lite nyfiken på vem jag är, men sedan ägnar han över en timme åt att berätta om sig själv.

Det enkla jobbet i informationsdisken på Amtrak är bara ett sätt att ha en ekonomisk grundtrygghet. Det han tjänar mest på är att som konsult arbeta med webboptimering åt företag i hela världen. Näst mest tjänar han på att hyra ut tre av de fyra hus han äger. För att tjäna så mycket som möjligt bor han själv i det sämsta huset och hyr ut de tre bästa.

En dyr hobby han har är att köra Volvo. Är det så dyrt? Ja, det finns bara en mekaniker i Detroit som kan reparera Volvo och han har förstånd att ta betalt. Volvointresset har fått honom intresserad av att besöka Sverige och redan innan han träffade mig hade han funderat på att ta tjänstledigt från Amtrak ett halvår och försörja sig på att optimera svenska webbplatser.

Plötsligt är det kö till hans informationsdisk och vi hinner aldrig tala färdigt. När kön till hans disk är slut går han istället och sätter sig bredvid en vacker, överviktig kvinna och pratar i en timme. Undrar om han berättar samma sak för henne som för mig. Jag vet inte ens vad han heter, så även om jag gärna skulle vilja följa honom på facebook är det inte är möjligt.

Istället roar jag mig med att summera min resa. Jag har tillbringat ungefär 200 timmar på tåg och buss och i bil. Jag har sovit ett tiotal nätter på buss och tåg, två nätter på hotell, en natt på motell och resten av nätterna på Air bnb.

Hur många ton koldioxid min resa har resulterat i misslyckas jag med att räkna ut. Jag vill verkligen veta, men det är inte så enkelt.

Jag räknar på vad allt har kostat. Det har varit värt pengarna, men jag försöker ändå snabbt glömma det.

Siffror är egentligen ointressanta. Den verkliga summeringen av resan är människorna jag har mött och allt roligt jag har upplevt.

Ur Kurt Anderssons facebook 

Sonny Smith, Mempis

Hi Kurt! I do not know if I wrote but I now have had a visit from one of my daughter with her little son. It was to wonderful days and I understood that my daughter is doing well and is both successful and warm person. Her little son is nine years old and both physical and intellectual.

He is playing soccer and sings in the school quire. While he was here we were jamming together and he said that he really likes my songs.

A question: Tom, Jerry, Julia and I have been talking about making a north European tour with the Blues Siblings next summer. Could you give us some advice?

Mia Turner, New Orleans

As a result of the area where I have my bar being gentrified I got an offer to sell it. I turned it down without even thinking five seconds. I will try to keep my bar at least 10 more years, maybe 20 or 30 years.

Mary Jackson, Dallas

I am getting fed up with studying literature. I have been thinking of changing my life to doing something more useful, studying medicine. What do you think? Is that something for me? Or do you have other ideas?

Natalie Miles, Albuquerque

The Christmas is getting closer and I panic. I like to go to church at Christmas to celebrate that Jesus is born. But I despise the commercial Christmas. I am planning to start a group Reclaim the true Christmas. Anyone interested in joining?

Angela Williams, San Francisco

Kurt, my friend has asked Neil Young, and he did not say yes or no. I guess you will have to come here and stay for a while so you could be ready when he says yes.   

Burt Anderson, Portland

Hi Kurt, thank you for your encouraging message. I would really like to come and see you next summer. We can keep in contact to make more exact plans. Being this old I will wait till we come really close to departure to book a flight.

Lucas Owens, Frisco

Today when I was out hunting in the mountains I managed to shoot a moose. Now my wife and I will have meat for the rest of the year and most part of 2017. Do any of my neighbors want to have some meat?

Benaji Demirtas, Chicago

Is there anyone out there who wants to join a new organization Mathematicians for peace and justice?

Fakta om Detroit

• Detroit ligger i delstaten Michigan vid floden Detroit River. På andra sidan floden ligger den kanadensiska staden Windsor.

• Staden hade 688 701 invånare 2013. Befolkningen var 1 850 000 år 1950.

• University of Detroit Mercy har cirka 5 000 studenter. Wayne State University har cirka 27 000 studenter.

• Detroit har länge varit USA:s biltillverkningsstad nummer ett. Det ledde till att mer än halva befolkningen flyttade härifrån när bilindustrin förlorade mycket på konkurrens av tillverkare från Japan, Korea och Europa. Följden är ett stort antal tomma bostäder och kontorsbyggnader i hela staden.  

• Skivbolaget Tamla Motown gjorde världssuccé på 1960-talet med artister som the Supremes, Stevie Wonder, Martha and the Vendellas och Michael Jackson. När grundaren Berry Gordy blev intresserad av film flyttade bolaget till Los Angeles 1972. Idag finns Tamla Motown kvar som ett museum i Detroit.

• Detroit har bland den högsta brottsligheten i USA.

• Detroit håller nu på att resa sig ur askan bland annat genom nya verksamheter som cykeltillverkning och stadsodlingar.

Läs mer på www.visitdetroit.com