Andra kapitlet

Att sjunga blues som gammal gubbe

Oh I told him I'm a sinner

He said that's o.k.

I'm not here to change you anyway

He was gone when I turned around

Was it Jesus - Jesus on a Greyhound

Shelby Lynne

Memphis är en märklig stad, där många tomter i centrum ligger i träda i väntan på att någon ska få för sig att bebygga dem. Huvudgatan Main Street är nästan en riktig gågata, helt utan biltrafik. Däremot finns spårvagnsspår, trafikerade av bussar utklädda till spårvagnar.

För er som har hört Cher sjunga Marc Cohns låt ”Walking in Memphis” kan jag avslöja att nästan ingen går i den här staden. 

Redan första förmiddagen i Memphis tar jag gratisbussen från Sun Studios en mil söderut till Elvis Presleys hem Graceland. Jag imponeras av hans kärlek till föräldrarna Vernon och Gladys, som har ett eget sovrum på nedervåningen och nu vilar bredvid honom ute i trädgården.

Jag är mindre imponerad av hans miljöförstörande fordonspark. Två flygplan och hur många bilar som helst var knappast något han egentligen behövde. Troligen hade han alldeles för mycket pengar.

Lite imponerad är jag av att han köpte Graceland redan som 22-åring. Baren nere i källaren är rätt spartansk och vittnar om att Elvis inte gillade alkohol. Hans version av vin, kvinnor och sång var tabletter, kvinnor och sång.

På Graceland finns en modell av Elvis barndomshem i Tupelo, Mississippi. Han växte upp i ett litet, litet avlångt hus av den typ som kallas shotgun house. Steget till Graceland blev stort.

Elvis blev aldrig gammal. Han dog redan 1977 vid 42 års ålder. Fadern Vernon levde nästan två år till. Till och med hans farmor levde några år efter Elvis död. Det måste vara en mardröm att uppleva barns och barnbarns död.

Efter besöket på Graceland hänger jag resten av dagen på Beale Street. Det är motsvarigheten till Lower Broadway i Nashville, en gata där flera kvarter är helt kantade med musikställen. Skillnaden är att Beale Street är en gågata och att musiken som spelas är lite mer ensidig – nästan bara blues.

Efter en måltid, som består av en bönburgare och pommes frites till ackompanjemang av ett äldre par som har förvandlat hela Elvis repertoar till blues, går jag vidare till nästa Honky Tonk. Jag slår mig ner vid bardisken och beställer en lokalt bryggd indisk pale ale.

Här spelar ett ungt band elektrisk traditionell vit blues med många snabbfingrade solon. Efter några låtar haltar en svart man som ser ut att vara i 70-årsåldern upp på scenen och tar tag i sångmikrofonen. Musiken ändrar karaktär – den blir lite långsammare, mer eftertänksam, med färre snabba solon. Texterna känns självupplevda, sorgliga, men ändå en bit bortanför den mest stereotypa bluesen. De innehåller både problem och lösningar. Det smittar av sig till musiken. Jag gillar det och hänger kvar i baren.

I en paus kommer den gamle sångaren och sätter sig i baren, bredvid mig. Han presenterar sig som Sonny och undrar vad jag tycker om musiken. Jag berättar att jag gillar att den låter så personlig och att han och det unga bandet verkar inspirera varandra till ett helt eget sätt att spela blues.

Han berättar att han är överlycklig över samarbetet. Det ger inte mycket pengar, bara det som läggs av bargästerna i en skål framme vid scenen, men Sonny är van vid att leva mycket snålt. Han bekräftar att han har levt ett hårt liv med mycket svårigheter och dementerar att han är i 70-årsåldern. I själva verket har han ännu inte fyllt 60, men fattigdom och klen hälsa har i alla fall för Sonny gått hand i hand och han är medveten om att han ser sliten ut. Han har aldrig kunnat leva på sin sång utan har hela tiden haft tillfälliga jobb, ofta monotona och tunga.

Samarbetet med det här unga bandet är ganska nytt. Det började med att Sonny satt på just den här barstolen och lyssnade på bandet. I en paus som den här tog han mod till sig och gick fram och frågade om han fick sjunga en låt. Javisst! Han valde ”The Thrill is Gone” av BB King och publiken jublade åt hans tolkning. De unga musikerna i bandet som kallas the Blues Siblings erbjöd sig att byta namn till Sonny & the Blues Siblings om han ville bli en ordinarie medlem. Sonny föredrog att bandet skulle fortsätta heta bara the Blues Siblings, inte av falsk blygsamhet utan för att han skulle känna sig mer som en i gemenskapen.

Sonny ursäktar sig. Nu är det dags för nästa omgång musik. Egentligen hade jag tänkt dra mig tillbaka till mitt trevliga Air bnb för en stärkande sömn inför morgonendagen på diverse museer, men efter den korta pratstunden vill jag höra så mycket som möjligt av Sonnys sång.

Från scenen berättar han att han före pausen hade sjungit andras låtar, som han kunde göra till sina. De låtar han ska sjunga nu har han skrivit själv.

”I was born in a cold little shack”, börjar han och fortsätter att beskriva sitt tuffa liv.

Sista versen slutar:

”I’m gonna die in little shack, hot as hell.”

Jag tror honom.

Gitarristens solon berättar också små historier. Jag anar att de också är historier om ett svårt liv, men om gitarristens egna svårigheter, som säkert är av ett annat slag än Sonnys. Han ser inte så sliten ut, men ögonen utstrålar sorg. Kan det vara kärlekssorg?

I nästa paus kommer Sonny och sätter sig bredvid mig igen. Nu vill han veta vem jag är. När jag berättar att jag är bonde och har levt mitt liv i den svenska skogen, frågar han när slaveriet avskaffades i Sverige. Pinsamt nog har jag inget bra svar. Jag har på tungan att säga att jag har slavat i hela mitt liv, men inser i tid att det skulle bli fånigt. Troligen utstrålar jag för mycket medelklass för att vara det minsta trovärdig som slav under mitt eget skogsföretag.

Jag googlar snabbt och kan berätta att slaveriet förbjöds i Sverige 1335. De sista slavarna vid Sveriges utomeuropeiska områden frigavs dock så sent som 1847. Jag tycker att det sista är sent, men Sonny är ändå imponerad av Sverige.

Han vill veta hur jag har råd att resa runt som jag gör. Jag berättar om mitt liv som arbetsnarkoman, men i ärlighetens namn också om de goda priserna på skogsråvaror i Sverige. Sedan försöker jag förklara smålänningars snålhet, som gör att jag har varit bra på att spara. Det är nog inte helt enkelt att förstå.

Jag får berätta om min familj och tar chansen att fråga om Sonnys familj. Hans fru är död sedan 14 år och de fyra barnen hörs nästan aldrig av, en stor sorg för honom. Han vet att de är spridda över USA, från Kalifornien till New York, men han vet inte vad de gör och hur de lever. Den dåliga kontakten med barnen leder också till en obefintlig kontakt med barnbarnen, som han är väldigt nyfiken på. Sjunger de? Spelar de något instrument? Vilka skolor går de i? Vilka personligheter är de? Sköter de sig?

Han har just kommit på ett uppslag till en låt om saknaden efter barnen och barnbarnen. Den ska han skriva färdigt imorgon förmiddag.

Trumslagaren kommer fram till oss och berättar att de ska ha en efterfest hemma hos honom efter en omgång musik till. Jag är också välkommen och tackar med glädje ja.

Det visar sig att Bart, trumslagaren, bor i en stor tvårumslägenhet bara tre kvarter norr om Beale Street, i samma riktning som lägenheten där jag har hyrt in mig. Bart har laddat med stora mängder öl och chips. Jag hade misstänkt att det skulle förekomma någon form av droger, men nej, alla verkar vara helt inriktade på öl och potatisflingor. Däremot har två tjejer i 30-årsåldern hängt med från baren. De följer med Bart in i sovrummet och han stänger om dem. Jag kommer att tänka på en rad i Jackson Brownes onanilåt Rosie – ”the drummer swept that girl away”.

Vi andra har trevligt ändå. Vi talar högt för att slippa höra vad som händer bakom den stängda dörren.

Gitarristen och basisten, Tom och Jerry heter de faktiskt, bedyrar Sonnys betydelse för bandet och hur roligt det är att samarbeta över generationsgränserna. Tom säger att plötsligt har han fått nya berättelser att försöka att gestalta i sina gitarrsolon. Jerry tycker också att stämningen har blivit mer avspänd och prestigelös sedan Sonny kom med i bandet. Sonny tycker att det har blivit mycket lättare att koncentrera sig på det han vill berätta med sina sång sedan han har fått så yrkesskickliga musiker omkring sig. Nu behöver han varken tänka på arrangemang eller justera förstärkaren.

Alla är eniga om att det finns väldigt stora vinster att göra på att samarbeta över generationsgränserna. Jag kan inte låta bli att fråga om det inte finns några problem.

Tom skrattar och säger att det största problemet är att gamla farbröder blir så trötta sent på kvällen. Sonny skrattar och ser sällsynt pigg ut. Med glimten i ögat säger Sonny att det jobbiga med att jobba med unga grabbar kan vara att för dem är sex viktigare än musik.

För att motbevisa honom plockar Tom och Jerry fram två akustiska gitarrer. Tom spelar en melodislinga och Jerry slår några ackord. Sonny börjar sjunga en låt, som jag inte hört tidigare på kvällen. Texten låter improviserad och handlar om att bli gammal och sjuk utan att ha pengar till mer än skräpmat och att bo i en dragig liten lägenhet.

Efter en stund kommer Bart och tjejerna ut från sovrummet och sätter sig och lyssnar på jammandet. Bart trummar på bordsskivan. Tjejerna viskar sig emellan och fnittrar lite. I en paus mellan två låtar fångar de Sonnys uppmärksamhet, gör en gest mot sovrummet och frågar om han vill följa med.

Sonny börjar gråta lågmält.

Han förklarar att det finns ingenting han hellre skulle vilja än följa med tjejerna, men han kan inte. Detta är ålderdomens förbannelse, snyftar han.

Tjejerna, som heter Julie och Doreen, försöker övertyga honom om att han ska ge dem en chans. Sonny börjar storgråta och rusar iväg från lägenheten. Tjejerna ser helt vilsna ut. Det här är inget de är vana vid. De ser antagligen inte det jag ser, en glimt av förväntan i Toms och Jerrys ögonvrår. Men det har grabbarna inget för – Julie och Doreen är redan på väg härifrån.

Lite generat fortsätter Tom, Jerry och Bart att jamma. De verkar ha glömt att jag är där. Kan det bero på att jag är så otroligt gammal att jag blivit en icke-person? Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag är tacksam för att Sonny öppnade en dörr till en annan värld för mig. En del av den person jag har blivit är den man som nu måste gå hem och tömma blåsan med hjälp av en engångskateter. Jag smyger iväg för att kunna fortsätta att vara den jag har blivit – en gammal gubbe som gärna skulle sjunga blues om jag kunde.

I morgon ska jag försöka söka upp Sonny och fortsätta att snacka om livet efter 60 och före döden.

Nu är det dagen efter. Jag går till Beale Street och går in på baren från igår och frågar bartendern om the Blues Siblings ska spela här idag. Nej, det ska de inte, men Sonny brukar dyka upp här och ta en öl på förmiddagen även när han inte är här för att sjunga.

Bara fem minuter senare dyker han upp i dörren, men ser ut att tveka när han får syn på mig. Tvekan blir kort och han kommer in och sätter sig bredvid mig och beställer en öl. Vi kommer snabbt in på det som hände igår kväll.

Sonny berättar att han i 14 år har sörjt inte bara sin döda fru – utan också sitt förlorade sexliv. Han tror att när det nu har gått så lång tid sedan hans sexliv upphörde att han inte skulle lyckas om han fick chansen. Så han vågar inte ens försöka.

Jag försöker vara lite tröstande och undrar om sex verkligen är så viktigt. Vi borde väl kunna acceptera att livet har olika skeden och glädjeämnen. Sonny säger att han sörjer att han egentligen inte har någon fysisk lust längre, bara en längtan efter närhet. Han tycker att det är som en del av honom redan är död.

Jag försöker övertyga honom om att det ändå är betydligt bättre att vara delvis död än om han skulle vara helt död. Om han ännu inte har fått några prostataproblem så är det också något att glädja sig åt. Hur eländigt livet ibland kan verka vara, så finns det också glädjeämnen. Det finns alltid öden som är värre.

Och nästa gång du får chansen att komma nära en kvinna: försök!

I mitt fall är barnbarnen ett så stort glädjeämne att det uppväger många avigsidor med ålderdomen, som alla krämporna och mindre pengar i plånboken.

Jag undrar om det är helt omöjligt för Sonny att söka upp sina barn och försöka återskapa kontakten. Kanske barnbarnen skulle tycka att det vore jätteroligt att få kontakt med en farfar och morfar som skulle kunna sjunga fint för dem. Ni kanske kan sjunga tillsammans.

Jag märker att jag har sått ett frö hos Sonny.

Du kanske kunde börja med att försöka bli vän med dina barn på facebook och sedan åka och ringa på deras dörr. Inte helt oväntat är facebook främmande för Sonny, men jag lovar att jag kan hjälpa honom att komma igång. Han och jag kan bli vänner på facebook till att börja med.  Sedan kan jag leda honom vidare i de sociala mediernas värld.

Efter att med hjälp av en lånad iPad ha hjälpt Sonny igång på facebook går jag vidare till ett museum som han har tipsat mig om. Det är byggt kring Lorraine Motel, där Martin Luther King sköts till döds 1964. Nu har det byggts om till National Civil Rights Museum, och skildrar framför allt förtrycket av svarta människor i den amerikanska södern och kampen för att få slut på segregationen.

På mitt sedvanliga rastlösa sätt går jag snabbt igenom museet, men fastnar lite längre på två ställen. Jag står länge och tittar in i det vardagliga motellrum där Martin Luther bodde innanför balkongen där han sköts. Det eländiga badrummet på andra sidan gatan, där den rasistiske mördaren James Earl Ray stod och sköt, fascinerar mig djupt. Rasisterna nu och då verkar ha något gemensamt mer än människoförakt. Jag funderar på vad, men kommer inte på något riktigt svar.

Jag är imponerad av Martin Luther Kings språk och brukar använda det som exempel när jag agerar språkpolis. Tänk om han hade sagt ”Jag har en strategi” istället för ”Jag har en dröm”. Hade hans tal citerats så ofta 50 år senare? Knappast!

När jag har tillbringat några timmar på museet går jag ner till floden Mississippi för att hitta en gångbro, så att jag kan ta mig över till West Memphis och komma in i delstaten Arkansas. När jag hittar en gångbro visar den sig vara helt nybyggd och lockar en stor del av Memphis befolkning hit denna soliga söndag.

Bara tio meter in på bron slår min kristallsjuka till. Jag drabbas av svårartad yrsel och känner mig illamående. Jag vet att kristallsjuka inte är farligt och att det går att tillfälligt bota den med hjälp av rörelser som får kristallerna i örongångarna att falla på rätt plats igen. Jag har lärt mig dessa rörelser av en sjukgymnast, men drar mig för att börja göra konstiga rörelser mitt bland alla familjer som är på väg över den nya bron till fots, på cykel, på inlines och på skateboards.

När jag stannar till för att ta upp mobilkameran och ta en bild som ska visa hur bred floden Mississippi är drabbas jag av ångest och tror att jag ska dö, trots att jag väl vet att kristallsjukan inte alls är dödlig. Jag tar ett hårt tag i räcket med vänster hand och dokumenterar floden med höger hand.

När jag har gått en halvtimme tror jag att jag har blivit tokig. Så lång tid kan det väl inte ta att gå över en flod, även om den är en av de bredaste. Gångbron ligger i anslutning till en järnvägsbro och rätt som det är kommer det ett godståg, som ger intryck av att vara tre kilometer långt. Det bullrar något förfärligt och det snurrar ännu värre i min stackars skalle.

När jag äntligen har kommit över bron, så visar det sig att jag kommer in i en helt obebyggd skog. Jag hittar en bänk och sätter mig för att ladda för promenaden tillbaka. Landskapet påminner mig om något. Snabbt kommer jag på flera filmer, där jag har sett en liknande natur. Den ena är Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna, som bygger på Vilhelm Mobergs böcker. Den andra är en lågbudgetfilm som jag har hemma och som bygger på Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Floden i dessa filmer är Mississippi.

Jag finner en vila i tankarna på filmerna och den värsta yrseln börjar tona bort. Istället känner jag mig hungrig. Snabbt, snabbt går jag tillbaka över bron. På Main Street hittar jag en enkel krog som utlovar lokal mat.

En rätt som egentligen inte är helt lokal här i Tennessee är en Po boy sandwich, som lär vara typisk för New Orleans.  Den består av en avlång fralla fylld med friterade räkor och en sås som består av jordnötsolja, starka kryddor, tabasco, majonnäs, senap och fler ingredienser som jag inte kan identifiera. Den servereras med pommes frites och är inte någon helt kalorifattig rätt, men när jag har ätit upp den och druckit en öl till mår jag bra. Yrseln är helt borta.

Sedan går jag hem – ja, det känns som hem – till min tillfälliga bostad på Adams Avenue. När jag kommer in genom porten visar det sig att hissen är trasig. Jag bor på tolfte våningen och ser ingen trappuppgång. Lyckligtvis dyker en annan hyresgäst upp och visar att ingången till trappan finns på gaveln. Trappan är i ett sorgligt sunkigt skick, men jag är ändå glad för att jag ganska raskt orkar gå upp alla tolv våningarna utan att drabbas av några åkommor.

På mitt rum ägnar jag sedan resten av kvällen åt dokumentärfilmen om Crosby, Stills, Nash and Youngs Freedom of Speech-turné för tio år sedan. Jag har den nerladdad i min dator. Turnén byggde på Neil Youngs skiva ”Living with war”, som agiterar mot George W Bush och kriget i Irak.

Jag gillar verkligen hur filmen lyfter fram alla människor som har en annan uppfattning än Neil Young. Det ökar hans trovärdighet och stärker hans budskap mot kriget att han vågar låta tittarna avgöra vem som har de starkaste argumenten.

Ett lite komiskt inslag är de recensenter som citeras i filmen. Många av dem som skriver om konserten i lokaltidningarna hänger upp sig vid att bandet har en medelålder på 62,5 år. Någon recensent undrar om de står och jämför läkemedelsrecept när de spelar sina gitarrsolon. I vilken värld lever recensenterna?

För alla som slipper krig och trafikolyckor ökar chansen att bli riktigt gammal nu riktigt snabbt. Det finns forskare som tror att den första 200-åringen redan är född. Även om det bara är den första 150-åringen så kommer det att förändra världen drastiskt.

I det perspektivet är inte 62,5 någon hög medelålder.

Någon annan som uttalar sig i filmen använder argumentet att de inte vill höra vad åldrande hippies har att säga om kriget i Irak. Neil Youngs budskap om yttrandefrihet är riktigt starkt som kontrast till de inskränkta högernationalisterna som fanns redan då för tio år sedan.

Jag släcker lampan för att komma upp och packa tidigt. Mitt tåg till New Orleans går redan klockan 07.05 på morgonen. Tågresorna i USA är organiserade som flygresorna. Passagerarna är tvungna att vara på stationen minst 45 minuter i förväg och checka in bagaget. Min värdinna har erbjudit sig att skjutsa mig till stationen imorgon, men jag tycker att det är synd att tvinga upp henne, som är ensamstående mamma till en liten pojke, redan före sex på morgonen. Så jag beställer en taxi innan jag somnar och ser till att ha lite marginal så att jag kan väcka värdinnan om taxin inte kommer.

Ur Kurt Anderssons facebook

Sonny Smith, Memphis

Kurt! A fantastic thing happened to me tonight. I managed to contact my son in New York City and he invited me to come to visit them next weekend.

I have a small problem reading your Swedish on facebook. The translation seems not to be perfect, but I can understand some things and I really like your pictures.

Thank you very much for helping me getting started with facebook and for your good advice about contacting my children.  

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt! Now I am back home but I am getting a bit restless. Maybe I could join you when you come to Chicago or Detroit to listen to some music. Let us keep in contact when you are heading back from the west coast.

Fakta om Memphis

• Större delen av Memphis ligger öster om floden Mississippi i delstaten Tennessee. En mindre del finns väster om floden i delstaten Arkansas.

• Memphis hade 653 450 invånare 2013.

• The University of Memphis har cirka 22 000 studenter.

• Memphis har en betydande hamn vid den breda floden, vilket har lockat tillverkningsindustri till staden. Sångaren Elvis Presleys hem Graceland lockar stora mängder turister till Memphis.

• Memphis Tigers heter stadens populära fotbollslag.

Läs mer på www.memphis.com