Fjärde kapitlet

Att hänga med hipsters i Dallas

Well it’s not that I don’t love you, I’ll love you honey till I die

But I could never be your bride till I tame my wicked side

Maria McKee

När jag kommer till Dallas efter en lång natt på två Greyhoundbussar och fler busstationer utan kaffe är jag plötsligt rätt trött på Greyhound, gamlingar och att bo långt från centrum. På Greyhoundstationen i Austin i morse var dessutom herrtoaletten stängd för städning i två timmar, så jag fick vänta med att tömma blåsan till jag kom på bussen igen.

Som omväxling har jag inte bokat något rum via Air bnb, så jag bestämmer mig för att ta in på ett centralt lyxigt hotell och har turen att till kraftigt reducerat pris få ett rum på femtonde våningen på Hotel Omni, där jag får checka in redan en halvtimme före klockan 12. Hotellet är lyxigt, men inte det minsta snobbigt. Personalen utstrålar en väldigt stor värme och omtanke. Det känns inte som om de är ute efter drickspengar – de verkar bara genuint snälla. Hit borde Greyhound skicka cheferna, eller kanske hela personalen, på studiebesök.

Tröttare än jag egentligen vill erkänna efter den långa nattliga resan har jag bestämt mig för att tillbringa eftermiddagen med att njuta av lyxen på hotellet. Men efter en jättegod, och inte alls dyr, vegetarisk måltid på hotellets restaurang blir jag rastlös och vill ut och se Dallas. Bara tio minuters promenad från hotellet ligger gatan där president John F Kennedy sköts ihjäl 1963. Jag minns mycket väl mordet på Kennedy, som jag såg på TV tillsammans med min far. Det är en stor upplevelse för mig att nu se den exakta punkten där det dödande skottet träffade honom och kunna gå upp i den röda lagerbyggnaden intill, upp till fönstret där mördaren Lee Harvey Oswald stod och sköt.

Alldeles intill avgår Trolley Tours, en sight seeing-tur med buss. Jag hoppar på den. Bussföraren är också guide på ett mycket förtjänstfullt sätt. Den bild jag fick av Dallas från den gamla TV-såpan med samma namn förändras helt. Jag visste till exempel inte att Dallas var så präglad av konst. Här finns ett område som kallas Art District, där det finns konstmuseer, konstgallerier och spännande utomhuskonst.

När bussföraren och guiden kör under en motorväg och kommer ut i vad som ser ut som ett gammalt industriområde säger hon att det här är hennes favoritområde i Dallas. Det är rätt tydligt att det är ett hipster-område i ordets bästa bemärkelse. Här finns vegetariska restauranger, mikrobryggerier, surdegsbagerier, konstiga konstställen och musikhak som bara skriker att jag kommer gilla den musik som spelas där. Utan att tveka bestämmer jag mig för att återvända hit ikväll.

Vid 19-tiden vandrar jag genom den inte så lite ogästvänliga miljön under motorvägarna till hipster-distriktet som jag inte riktigt har fattat vad det heter. Jag hittar direkt en vegetarisk restaurang som ser trevlig ut och blir placerad vid ett bord för fyra och börjar studera den verkligt lockande matsedeln.

Fem minuter senare kommer tre ungdomar och frågar om de får sitta vid samma bord som jag. Självklart får de det. De presenterar sig som Peter, Paul och Mary. Alla tre går på University of Texas i Dallas, där de studerar kriminologi, biokemi och litteratur.

Det låter som ämnen som skulle kunna förse oss med samtalsämnen under hela kvällen. Jag kan inte låta bli och fråga den blivande kriminologen Peter om det här med skjutvapen i det amerikanska samhället. Är det lika självklart bland ungdomar som bland gamla gubbar att det är en mänsklig rättighet att gå omkring beväpnad?

Peter vill inte svara för fler än sig själv, men han skulle aldrig komma på idén att skaffa ett skjutvapen. Paul berättar däremot att han en revolver hemma, men bär aldrig omkring den utomhus. Varför har du den? undrar Mary med mörk blick.

Av ren slentrian. Nästan alla Paul känner har en pistol och det var naturligt att skaffa den när det hade varit ett rån i kvarteret där han bor. Peter protesterar mot logiken i det. Forskningen visar att den som är beväpnad löper större risk att bli skjuten än den vapenfrie.

Jag erkänner att jag har ett gevär hemma i min bostad, men i Sverige är det nästan bara älgjägare och organiserade brottslingar som har skjutvapen.

Mary undrar om jag är älgjägare eller brottsling.

Gissa, säger jag.

Alla tre gissar helt rätt på älgjägare.

Hur kan ni vara så säkra på det, undrar jag.

Det blir lite tyst.

Peter har läst att det finns många älgar i Sverige, så statistiken talar för att jag är älgjägare. Fast det är lite motsägelsefullt. Om det finns många jägare borde den inte finnas så många älgar kvar.

Paul tror att det är ovanligt att personer över 50 år är med i de kriminella ungdomsgängen. Jag invänder att det nu när gamlingar blir att piggare också blir vanligare med kriminella åldringar. I Sverige avslöjades för några år sedan en pensionärsliga som åkte landet runt och rånade banker.

Mary säger att jag ser snäll ut och tycker att det skulle vara osannolikt att jag skulle vara beväpnad, oavsett om jag skulle råna banker eller skjuta älgar. Paul ser också snäll ut, men har ändå en pistol, protesterar jag.

Nu kommer maten och vi avbryter diskussionen om skjutvapen. Jag har beställt en burrito med en väldigt god grönsaksröra tillsammans med en lager från ett närliggande mikrobryggeri. Ungdomarna äter olika typer av köttimitationer, vegetariska chicken nuggets och vegansk skinka. De dricker lokala varianter av indisk pale ale.

Mary frågar hur det kommer sig att jag har blivit vegetarian på gamla dar.

Jag berättar att jag flyger mycket mer än vad som är bra för klimatet. För att kompensera det och i alla fall göra något för att rädda klimatet för mina barnbarn kompenserar jag nu genom att avstå från nötkött, griskött, lamm och kyckling. Jag kan tänka mig att skjuta vilda djur och äta deras kött istället för att de ska bli överkörda av tåg och bilar.

Mary förstår inte hur jag kan tänka mig att äta några döda djur. Hon har valt bort mycket animalisk som jag äter, fisk, skaldjur, ägg och mejeriprodukter. I hennes värld har vi människor inte rätt att sätta oss över de andra djuren. Både Peter och Paul avstår kött ungefär efter samma principer som jag.

Jag kan inte låta bli att ställa en lite dum fråga som surrat i mitt huvud en stund: ni verkar vara hipsters. Är ni det och i så fall hur påverkar det ert liv?

Det blir tyst en liten stund. Peter och Paul erkänner sedan att de nog räknar sig som hipsters. Mary slår ifrån sig och säger att hon är en människa, som inte vill definieras som någon som är fast i modeflugor.

Peter anser inte att det är en modefluga att vara hipster. Det är ett naturligt sätt att leva. Att äta naturlig mat. Att dricka lokalt bryggt öl. Att klä sig i naturliga material. Att låta hår och skägg växa. Att inte tänka som alla andra.

Mary protesterar och tycker att de hipsters hon känner verkligen tycker och ser ut som alla andra hipsters. Särskilt tydligt blir det här i Dallas, där det inte finns så många hipsters som i New York och San Fransisco. Där verkar det vara lite större variation på de som är annorlunda.

Paul tycker inte att hon ska jämför hipsters med varandra utan med resten av befolkningen. Då blir det tydligare att de är unika.

Mary provocerar och säger att hipsters är så lika amish-folket till utseendet, så hon undrar om de har någon gemensam religion också.

Peter fräser att han är ateist och kommer att förbli det oavsett hur amish-folket ser ut. Visst, vi har naturlighet som gemensam värdering, men där slutar likheterna, hävdar han.  

Finns det någon organisation för hipsters? Alla jag har träffat är i 30-årsåldern. Finns det någon åldersgräns nedåt eller uppåt, undrar jag.

Peter berättar att hans pappa är en typisk hipster i 60-årsåldern. Och Peter försäkrar att han själv kommer att behålla sina värderingar hur gammal han än blir. Jag kan inte låta bli att säga att det där har jag hört många gånger förut från tidigare generationer med andra ideal, men sedan har det sällan blivit så. Samtidigt skulle jag vara väldigt glad om Peter och hans vänner skulle lyckas behålla goda värderingar hela livet.

Paul protesterar och tycker att det är väl bra att kunna ändra åsikt när världen förändras. Det vore förfärligt om vi inte kunde lyssna på varandra och ta intryck, tycker han.

Mary påpekar att det är skillnad på värderingar och åsikter. Värderingar som alla människors lika värde bör vi behålla hela livet. Åsikter som att gud inte finns eller att gud är ond bör vi kunna ompröva.

Vi håller alla med Mary om just det i alla fall.

Apropå det här med åldrade hipsters så frågar Paul om jag var hippie när jag var ung. I USA finns många åldrande och mer eller mindre nerknarkade hippies både bland rockstjärnor och i soppköerna.

Nej, även som yngling jag var lite för ordentlig för att kunna acceptera det här med drogerna. Däremot gillade jag delen med ”love, peace and understanding”. Och det är värderingar som jag inte har förändrat genom alla år.

Jag dricker gärna öl och vin, men annars så lockas jag inte av att förändra mitt medvetande på kemisk väg. Jag föredrar att läsa mig till förändringar, förhoppningsvis förbättringar, i mitt medvetande. Kärlek, fred och ömsesidig förståelse tycker jag fortfarande bör vara värderingar som alla människor borde omfatta i alla tider.

Vem kan tycka annorlunda? frågar Mary.

Donald Trump verkar föredra hat, krig och att inte lyssna på någon, anser Paul. Vi delar alla hans bedömning.

Peter frågar hur gammal jag är och de blir alla lite förvånade över att jag är över 70. De tycker att det är lite osannolikt att en så gammal man är ute på en så lång resa på egen hand och dessutom hänger på krogen på kvällarna. En farbror som jag kanske borde ligga hemma i sängen så här dag, skojar Peter.

Jag avslöjar att jag inte hänger på krogar varje kväll när jag är ute och reser. Det finns kvällar då jag hellre stannar kvar på mina hyresrum och ser på Kalle Moraeus på SVT play. Jag berättar vem Kalle Moraeus är och tipsar dem hur de kan hitta hans program på nätet och samtidigt få se en vacker del av Sverige.

Sedan släpper mina sista hämningar och jag berättar om min prostata som gör att jag måste ta mig tillbaka till hotellet och tömma blåsan innan det blir alltför sent varje kväll, men att jag har bestämt mig för att försöka skjuta upp den dag då ålderdomen hindrar mig att göra roliga saker.

Efter vad jag har läst kan många leva ett mycket gott liv ända till de fyller 80 och några kan det ännu längre. Jag tycker att det gäller att kunna leva livet maximal var dag, oavsett om vi är unga eller gamla. Att sedan begreppet leva livet maximalt får lite olika innebörd i olika perioder är något att bara acceptera. Men ingen vet vilken dag som är den sista. Nu får jag erkänna att mina plattityder har passerat det acceptabla.

En del tycker att jag är på flykt undan ålderdomen, men jag själv känner att jag är på flykt undan döden. För mig är det inte lockande att alltid sitta hemma och se på TV som ett stadie mellan ett fullgott liv och döden. Jag vill fortsätta att vara aktiv på något sätt ända till slutet. Javisst, jag är medveten om att sådana här resor inte är så bra för klimatet i mina barnbarns framtid, så jag försöker allt oftare ersätta långa resor med att hitta roliga och meningsfulla aktiviteter så nära hemmaplan som möjligt.

Kanske kommer jag tillbaka till USA om fyra år när det är dags för nästa presidentval. Det är i alla fall ett mål. Innan dess vill jag ha sett Japan och Australien. Eller resan till Japan kan jag slopa. Där verkar vara nästan lika kallt som i Sverige på vintern.

Även om Peter, Paul och Mary tycker att facebook är lite gubbigt, så är de med där. De vill gärna följa min resa och vi hinner med hjälp av telefonerna bli vänner genast innan jag skyndar mig tillbaka till hotellet för att kissa i katetern.

Morgonen efter knackar det på dörren klockan nio. Det är rumsservicen, som kommer med en delikat frukost till ett överkomligt pris. Hon som kommer med brickan verkar ha gott om tid för hon stannar en stund och pratar och tipsar mig om vad jag borde se här i Dallas. Som en del andra har hon hört talas om Sverige, och hon kan skilja mellan de schweiziska alperna och de svenska fjällen. Hon har en del frågor om vårt välfärdssystem. Jag svarar att det inte är perfekt, men såvitt jag förstår bra mycket bättre än det ni har här.

Det är söndag så jag är lite osäker på vilka sevärdheter hon tipsar om som är öppna. Southfork Ranch, där stora delar av TV-såpan Dallas spelades in, lockar mig fånigt nog. Men när jag kollar på map google visar det sig att det ligger så långt bort från centrum att det tar över åtta timmar att gå i en riktning, så det avstår jag ifrån. Det går nog gruppresor med buss, men det är jag inte så sugen på.

Bussen mot Amarillo där jag ska byta mot Albuquerque går vid 18-tiden så jag har ändå rätt gott om tid och bestämmer att gå på de konstmuseer som är öppna. Det blir en väldigt bra eftermiddag.

Innan det blir eftermiddag letar jag upp en lunchrestaurang nära platsen där Kennedy blev skjuten. Den beskriver sig själv på fönstret mot gatan som Latin Deli. Deras slogan påminner mig om min mormor. ”Eat, laugh and live” står det på fönstret. ”Ät, drick och var glad” sa mormor. Där måste jag bara gå in. Det skulle mormor ha gillat.

Här är nästan fullsatt och jag ser ett litet bord med en ledig plats mittemot en kvinna i min ålder. Jovisst, det är fritt fram att slå sig ner. Damen talar lite bruten engelska och det visar sig att hon är från Berlin. Bra, nu kan jag få ett tyskt perspektiv på åldrandet. Hon heter Gisela och har arbetat två terminer som lärare i tyska på ett av universiteten här i Dallas för några år sedan. Nu år hon pensionär på riktigt och är här för att träffa några gamla vänner. Den här lunchen hittade hon ingen vän, som hade tid med henne, så hon verkar riktigt glad att jag slog mig ner här. Vi växlar mellan att tala tyska och engelska. Hon talar mest tyska och jag svarar oftast på engelska.

Jag frågar hur hon trivs med att vara pensionär i Tyskland och det visar sig att hon tycker att det är lite långtråkigt. Hennes man driver ett företag och har inga planer på att sluta arbeta. Båda har haft glädjen att vara helt friska, så hon tycker egentligen att hon inget har att klaga på.

Men du måste väl se någon nackdel med att vara pensionär?

Ja, Gisela tycker att det är jättejobbigt att så många jämnåriga kompisar har drabbats av så många sjukdomar. Hon lider inte av att lyssna på sjukdomspratet vid middagar utan hon tycker uppriktigt synd om dem som blir på olika sätt funktionshindrade. Hon har till och med haft flera nära vänner som inte har överlevt sina sjukdomar.

Hon tycker att det är så sorgligt.

Vad tycker hon är det stora fördelen med att vara pensionär i Berlin?

Hon tycker att det är väldigt många fördelar med det. I Berlin finns hur mycket som helst att göra dygnet runt för människor i alla åldrar. Det roligast är ändå kanske att ha så mycket tid att träffa barn, barnbarn och goda vänner.

Egentligen skulle hon gärna vilja resa mycket också, men hon har påverkats av den tyska miljödebatten och vill undvika att spä på koldioxidutsläppen. Om några dagar ska hon flyga hem till Tyskland och hon känner redan olust, trots att hon inte alls är flygrädd.

Fast hon har redan sett en så stor del av världen, så hon saknar egentligen inte många länder på sin krysslista. Det hon saknar är sol och värme på vinterhalvåret. Klimatet i Berlin är ungefär lika dystert som i Sydsverige, men jag förstår av Gisela att hon inte vill lämna barnbarnen för någon längre tid. Jag känner igen det.

Gisela frågar om min resa och blir mer och mer intresserad. Hon frågar om hon får bli min vän på facebook för att kunna följa min fortsatta resa. Det får hon gärna. Varför skulle hon inte få det?

Jag i min tur ser fram emot att få läsa Giselas berättelser från livet i Berlin. Hon varnar mig för att hon skriver på tyska, men det har jag inga problem att förstå.

Innan vi skils åt kommer vi in på Donald Trump. Adolf Hitler hade visserligen tagit livet av sig när Gisela föddes, men hon är väldigt väl påläst om nazismen och hon ser stora likheter mellan den tyska nazismen och den amerikanska trumpismen. Rasismen är väl den största likheten. Vreden och hatet är en annan likhet.

Hon ser också skillnader. Hitler ville erövra världen, medan Trump vill stänga gränserna till resten av världen.

Den stora och avgörande skillnaden är, enligt Gisela, att Hitler hade många miljoner människors liv på sitt samvete. Det har inte Trump, i varje fall inte ännu. Han verkar inte ha några ambitioner att föra krig. Om han bestämmer sig för att slutligen förstöra klimatet kan han bli en av de mest ansvariga för mänsklighetens undergång, anser Gisela.

Jag påpekar att jag inte tror att han kommer bli vald nästa vecka, så det finns ändå hopp om att USA kommer att skärpa sig när det gäller klimatet. Gisela är pessimist och har träffat ganska många som säger att de ska rösta på Trump.

Vi skils åt i en ganska dyster stämning.

Hej då Gisela, vi ses på facebook!

Ur Kurt Anderssons facebook

Mary Jackson, Dallas

Hi! It was really nice meeting you for such a nice dinner. When I came home I realized I do not know enough about Sweden. Could you please give me some advice on what novels to read to learn more about life in Sweden.

Mia Turner, New Orleans

Hi Kurt! It has been really interesting to follow your short stay in Dallas. It made me realize I should start travelling more within the US. Maybe Tina and I can follow in your footsteps a few weeks next autumn.

Sonny Smith, Memphis

Hi! You seem to have a good time on your trip. I told Tom and Jerry about your stories on facebook and they ask if they could be your friends on facebook. Is that OK? They would really like to travel with you across the United States.

Robert Nelson, Kansas City

Hi Kurt! Now I have told my wife about my plans to go to Europe in the spring. She was enthusiastic and wanted to come along to do some shopping. Do you have any advice for her? Where in Europe is shopper’s heaven?

Fakta om Dallas

• Dallas ligger i delstaten Texas. Staden är nästan sammanväxt med Fort Worth.

• Dallas hade 1,258 miljoner invånare 2013.

• University of Dallas har 2 400 studenter. University of Texas at Dallas har däremot drygt 23 000 studenter.

• TV-serien Dallas skildrade familjen Ewing på Soutfork Ranch ett par mil utanför Dallas. Larry Hagman, Linda Grey, Patrik Duffy och Victoria Principal hörde till stjärnorna.

• Försvarsindustri och IT-företag är starka i Dallas.

Läs mer på www.dallas.co