Tredje kapitlet från slutet

Att debutera som åldrad hälare i Chicago

Coat Of Many Colors

Traveling Man

My Blue Tears

If I Lose My Mind

The Mystery Of The Mystery

Dolly Parton

Idag har fyra människor mördats i Chicago. Det är inte ovanligt. Jag hittar en webbplats som visar mordoffrets namn, ibland bild, ras, plats och mordvapen för varje mord i Chicago dag för dag. Det är en dyster läsning. Jag behöver nog inte vara så rädd för egen del. De mördade är oftast unga killar med mörk hudfärg, men det finns undantag.

Jag är lite dåligt påläst om Chicago när jag kommer hit. Det jag vet är att staden har varit våldsam i många år. Kända gangsters som Al Capone bodde och verkade här en gång i tiden. Staden är också känd för sin bluesmusik och för sin spännande arkitektur.

Lite omedvetet har jag valt ett hyresrum ganska långt väster om centrum. Området är nästan ett snäpp mer nergånget än där jag bodde i New Orleans. Taxichauffören som skjutsar mig verkar tycka så synd om mig att han inte ens vill ha dricks.

Huset där jag ska bo ser lite bättre ut än de andra på gatan på utsidan. Inuti är det fantastiskt fint. De unga män som driver detta sovställe har satsat både på bekvämlighet, ekologi och modernitet. Mitt rum är otroligt bekvämt och tyst. Jag tar alla tillfällen att hylla Air bnb. Inte bara de här killarna, utan de flesta värdar och värdinnor, är så ambitiösa och trevliga.

En av killarna, som också är universitetslärare, frågar mig om jag kan ta en bild av honom med en skylt, som han nyss satt och textade. Han har upprörts av hatet som följer i spåren av högerpopulismen och på skylten berättar han om alla som han älskar, sina svarta grannar, sina hbtq-vänner, sina papperslösa studenter och sina muslimska kollegor. Även om det är lite kallt ute ikväll, så känns det väldigt varmt i hjärtat här inne.

Jag går till en spritbutik ett kvarter bort. Den påminner om dem som jag har sett i filmer med hjältar som Clint Eastwood. Den har något slags säkerhetsglas mellan kunderna och personalen. Den här spritbutiken påminner inte alls om den i Denver med den gulliga gamla damen och hennes katt. Männen bakom glaset ser både lite roade och lite besvikna ut när jag bara har köpt två 18 centiliters-flaskor med rödvin. Jag skyndar mig tillbaka till mitt rum för en kvällsmat som består av två glas rödvin, två frallor och två ostbitar.

Morgonen efter ska jag ta mig in till Chicagos centrum, utan att ha tänkt ut hur. Ska jag gå eller ska jag försöka hitta en buss? Det är åtta kilometer, så jag ska nog försöka hitta en buss. I ytterdörren stöter jag ihop med ett ungt par som övernattat på samma Air bnb. De har bil och erbjuder mig skjuts in till centrum.

Högerpopulismen är ett populärt samtalsämne nu några veckor efter det att Donald Trump valdes till president.

Det unga paret, som är i Chicago för att hitta en lägenhet och flytta hit från det mer republikanska Denver, säger sig inte ha träffat någon enda människa som har erkänt att de röstat på Trump. Den unga kvinnan talar till och med om att de kanske ska söka politisk asyl i Sverige om Trump genomför den politik han har hotat med. Hon är född i Ryssland och är inte säker på att bli insläppt igen när hon har åkt hem och hälsat på föräldrarna som hon har planerat i början av nästa år.

Det känns lite märkligt att de släpper av mig alldeles vid Trump Tower, som dock inte ägs av den blivande presidenten längre.

Jag letar efter ett frukostställe. Ett kvarter från Trump Tower hittar jag ett Starbucks. Jag skäms lite när jag går in eftersom Neil Young har drivit en kampanj mot att de serverar genmodifierat kaffe. Men jag är hungrig och kaffesugen och biter i den sura kaffebönan. Många andra gör detsamma, vilket leder till att jag hamnar vid samma bord som en äldre kvinna i eleganta kläder. Liksom jag äter hon tranbärsscones och dricker svart kaffe och apelsinjuice. Vi börjar prata om väder och vind. Hon hör att jag talar lite bruten amerikanska och frågar om jag är från Irland. Jag hör att hon talar lite bruten amerikanska och frågar om hon är från Irak. Vi skrattar tillsammans och reder ut begreppen.

Det visar sig att kvinnan, som heter Binaji, är från turkiska Kurdistan, men har bott i Chicago i 18 år. Hon berättar att hon var professor i matematik i Ankara, men kände sig ensam som kvinna och ovälkommen som kurd. Därför nappade hon direkt när hon fick ett erbjudande från the University of Chicago. Här har hon känt sig välkommen på jobbet, men på fritiden bara haft ett begränsat umgänge, mest med några andra kurder i exil.

Är det därför du antastar äldre herrar på fik? skojar jag. Det var dumt. Hon ser först ledsen ut. Sedan skrattar hon befriat. Hon hänger rätt mycket på fik och snackar med folk, erkänner hon. Det låter trevligt, tycker jag, men undrar hur hon får ihop sin professorstjänst med att hänga på Starbucks.

Det visar sig att Binaji har gått ner till halvtid och är pensionär på halvtid, så det går väldigt bra ihop. Jag undrar vad hon ska göra när hon blir pensionär på heltid. Hon vet inte riktigt. Att hänga på Starbucks på heltid blir nog för tråkigt. Hon har tänkt mycket på detta, men inte kommit fram till något säkert svar.

Jag berättar att jag gillar att hänga på både barer och i fik och snacka med folk, men i skogen där jag bor är det glest mellan den typen av mötesplatser. Det kan vara ett skäl att sälja gården och flytta till någon stad.

Ännu en gång dyker Donald Trump i diskussionen. Binaji vill som pensionär lägga mycket tid på att bekämpa det amerikanska politikerföraktet och försöka hindra Trump från att bli omvald. Hon vill också arbeta med att söka fakta för att visa att presidenten ljuger och dra igång en process som kan få honom avsatt. Hon är amerikansk medborgare, så hon hoppas att hon kan arbeta med detta utan att bli misstänkliggjord på grund av sitt ursprung. Jag är lite tveksam om det fungerar i detta land med så mycket okunskap, men håller inne med det. Det är bra om hon bara skulle övertyga tio personer som har röstat på Trump att han är en idiot som gör hela USA till åtlöje.

Vid sidan av det vill Binaji arbeta med människor, försöka hjälpa Chicagos unga uteliggare till ett drägligare liv genom att undervisa dem i matematik.

Det verkar väldigt behjärtansvärt, men ska du inte göra något för dig själv?

Jo, det ska Binaji. Hennes ambition är att ägna minst två timmar om dagen åt motion för att minimera ålderdomens kroppsliga förfall. Hon tänker också med hjälp av sina matematiska kunskaper ägna sig åt hjärngymnastik för att minska risken för att drabbas av demens.

Utan att veta hur gammal jag är tycker hon att jag ser ut att vara vältränad för min ålder. Hon undrar hur jag har gjort. Jag berättar att jag har arbetat i skogen en stor del av mitt liv. Där har jag hållit igång både hjärta, hjärna och resten av kroppen.

Binaji blir väldigt intresserad av min skog och frågar om hon får besöka den om hon skulle åka till Sverige på semester. Skulle hon kunna göra någon nytta i skogen? Jag berättar hur kul det är att röja och gallra i skogen och hon blir ännu mer intresserad. Röjsåg, here I come, skojar hon.

Skulle vi inte kunna bli vänner på facebook, så att jag kan få kontakt med dig och bli skogsvolontär hos dig eller någon annan om jag kommer till Sverige, undrar hon. Jo, självklart. Vi fixar det genast.

Jag passar på att fråga henne om några aktivitetstips här i Chicago. Hon undrar vad jag är intresserad av. Lite stöddigt svarar jag: allt och lite till. Sedan tar jag tillbaka lite och säger att jag är religions- och shoppingallergiker så kyrkor och varuhus är inga attraktioner som lockar mig.

Bra, tycker Binaji och rekommenderar en kvalificerad rundvandring på temat Frank Lloyd Wright, den berömde arkitekt som verkade i Chicago en stor del av sitt liv. Hon undrar om jag har hört talas om honom. Jo, jag har hört popduon Simon & Garfunkel sjunga om honom på en skiva från 1960-talet.

Innan jag kilar iväg till guidningen om Frank Lloyd Wright är det en sak jag måste fråga Binaji. Om inte jag har fel för mig är de flesta kurder muslimer. Hur går det för henne att få ihop religionen med matematiken?

Jag får lära mig att alla i Kurdistan verkligen inte är muslimer. Binaji själv är helt emot alla religioner. Hon kan absolut inte få ihop religion och matematik. Vi enas om att sannolikheten att det finns en gud är mycket liten.

Jag skiljs från min nya vän och går iväg för att hinna med den rundvandring som börjar klockan 13.00 eller 01.00 PM som det heter här. När jag kommer till biljettförsäljningen visar det sig att biljetten kostar 150 dollar. Jag frågar om det finns biljetter för seniorer, något som hade varit otänkbart för två år sedan, då jag hårdnackat förnekade att jag är pensionär. Det fick gärna kosta. Nu visar det sig att seniorbiljetter kostar 130 dollar. Nej, inte ens det är något för en snål småländsk senior.

Istället driver jag omkring i centrum. Jag störs av det är sådan hög bullernivå överallt i USA, Här i Chicago är det värre än någonstans där jag har varit förr. Jag är osäker på vad det beror på, men en tydlig bullerkälla är L trains som skramlar fram på sina grå stålställningar som skymmer solen en bit över märken. Det slamriga tåget är känt från filmer som Blues Brothers. Det finns liknande i till exempel New York och Berlin, men de här sprider mer oljud. Polisbilarna och ambulanserna låter mycket mer än de där hemma.

Jag går till Navy Pier som sticker ut i Lake Michigan. Här går inga L trains så jag slipper det värsta bullret, men överallt spelas musik. Idén med Navy Pier är att locka folk till butiker, restauranger och ett litet nöjesfält. Här skulle jag vilja se utsikten från det stora pariserhjulet, men vågar inte. Inte för att jag är höjdrädd utan för att jag inte gillar att åka utan att kunna köra själv. Jag vill ha kontroll. Det är illa nog att jag åkt så mycket buss, tåg och flyg på den här resan. Fast rätt skönt. Det är nog ett ålderstecken att jag har allt lättare att acceptera att någon annan kör.

Jag går vidare till Millenium Park, där jag roas länge av spegelbågen som stimulerar alla besökare till nya typer av selfies. Jag besöker Museum of Contemporary Art, där jag är kluven och tycker att en del är genialt och annat bara kejsarens nya kläder.

Till slut hamnar jag på den mexikanska restaurangen Frontera Grill, där president Obama hängde mycket innan han blev president. Den har rankats som världens tredje bästa enkla restaurang och lever verkligen upp till sitt rykte. Jag äter olika varianter av den peruanska fiskrätten ceviche som både förrätt och huvudrätt. Hade det funnits en ceviche-glass hade jag valt det som dessert. Nu avstår jag från efterrätten och tar en öl till istället.

Sedan är det dags att åka tillbaka till förorten. Jag är sugen på att pröva på att ta ett L train. Men jag har förstått av mina värdar att det är lite krångligt att köpa biljetter och jag känner mig plötsligt trött, så jag tar en taxi istället. Taxiföraren har sina rötter i Mellanöstern, men liksom Binaji är han snabb att berätta att han är helt sekulär. Han är nästan lika snabb att berätta att han tycker väldigt illa om Donald Trump och undrar vad människor i Europa tycker om att de i USA har valt en sådan president. Han verkar nöjd när jag säger att vi är skrämda av en sådan galning i Vita huset,

Jag noterar att han kör en japansk hybridbil och frågar varför han inte kör amerikanskt. Han säger att han vill lämna en bättre värld efter sig till sina barnbarn och då är det viktigt att minska utsläppen av koldioxid. Dessutom är det billigare att köra bränslesnålt, så det är lönsamt för hans lilla taxirörelse att välja en klimatsmart bil. I hans ögon är amerikansk bilindustri minst fem år efter europisk och japansk när det gäller teknisk utveckling och han tvivlar starkt på att Donald Trump ska kunna bidra till att göra amerikansk industri stor igen. För att klara konkurrensen gäller det att känna väl till omvärlden inte bara att ljuga och skryta säger han insiktsfullt.

Framme.

Även han tycker att det är synd om mig som bor så slummigt och vill inte ha någon dricks. Det får han ändå.

Nästa dag när jag vaknar och ska stiga ur sängen snurrar hela rummet som en karusell ovanför mitt huvud. När jag ändå reser mig upp för att gå på toaletten vacklar jag och ramlar mot väggen.

Det är den gamla kristallsjukan, eller lägesyrseln, som har slagit till igen. Jag är van och vet att yrselsymptomen och balansproblemen hänger samman med något i hörselgångarna. De senaste två åren har jag haft ungefär två yrseldagar i månaden.

Det har gått mer än två veckor sedan min senaste yrselattack på väg över floden i Memphis, så jag är störd men inte överraskad.

När jag för något år sedan sökte för yrseln på min vårdcentral visade det sig att jag hade en inflammation i örat. Jag fick penicillin mot inflammationen och en remiss till en sjukgymnast, som lärde mig olika rörelser som skulle kunna få ordning på kristallerna i hörselgångarna.

Det fungerar ibland och ibland inte. Oavsett om övningarna fungerar eller inte brukar yrseln gå över på en halv dag, men idag snurrar det hela dagen och jag håller mig inomhus, bortsett från en kort sväng till närmaste matbutik för att köpa lite bröd och en öl för att döva den värsta hungern och törsten.

Hela dagen och hela kvällen ligger jag på mitt rum och pillar förstrött på min dator. Det är inte så jag har tänkt mig besöket i Chicago.

Jävla kristaller! Jävla kropp! Jävla ålderdom!

När jag vaknar nästa morgon är yrseln nästan borta. Den kommer inte att hindra mig idag. Det är mycket kvar som jag vill se i Chicago, men jag tror att det finns ännu mer att se och göra i Detroit och jag har redan bokat tågbiljett dit och boende där. Tåget går efter lunch, så jag bestämmer mig för att släpa resväskan till den närbelägna L train-stationen för att uppleva dessa tåg i inifrån och Chicago uppifrån.

På stationen visar det sig att det enda sättet att köpa biljett är en automat, som verkligen inte är intuitiv för användaren. Jag trycker och trycker på knapparna, men lyckas inte köpa någon biljett. Då kommer det fram en ung man till mig och erbjuder sig att släppa in mig genom vändkorset för två dollar kontant. Även om det kanske inte är tänkt att det ska fungera så accepterar jag tacksamt erbjudandet. När jag plockar upp två dollarsedlar ser ynglingen att jag har en rejäl bunt 20-dollarsedlar i plånboken. Han föreslår då en annan affärsuppgörelse. För 20 dollar kan jag få tre plastkort som kan laddas med pengar för att sedan användas som biljett i kollektivtrafiken. Jag råkar veta att de här korten kostar fem dollar styck, så erbjudandet verkar inte så förmånligt. Någonstans känner jag på mig att killens kort är stulna och jag säger att jag ska lämna Chicago om några timmar så jag behöver verkligen inte tre kort. Han säger att de går att lösa in på Union Station innan jag åker. Killen är envis och jag ser ett tåg närma sig, så jag slänger över en 20 dollar-sedel till honom. Han ser väldigt tacksam ut och säger att tack vare den här affären kan hans familj få mat idag.

Mitt samvete tynger mig inte nämnvärt. Även om korten skulle vara stulna så kan det väl inte vara grovt häleri när jag går med en rejäl förlust. Men visst vore det lite snopet att dömas för häleri efter ett långt liv utan att begå allvarligare brott än fortkörning, vilket i och för sig är allvarligt nog.

På tåget in mot centrum funderar jag på hur jag ska göra med de tre korten. Jag är inte så sugen på att lösa in dem om det visar sig att de är registrerade som stulna. Då kommer jag kanske inte till Detroit idag.

Jag stiger av L-tåget vid Clinton Street och bär resväskan söderut mot Union Station. Efter några kvarter ser jag en åldrad kvinna som står och tigger vid ett gathörn. Hon är väldigt tunn och ännu rynkigare. Utan att tänka efter riktigt ger jag henne biljetterna och talar om för henne att hon kan lösa in dem på Union station för sammanlagt 15 dollar. Hon ser lycklig ut.

Jag hoppas att ingen ifrågasätter henne när hon ska lösa in dem. Och skulle de upptäcka att korten är stulna hoppas jag att de tror på historien att hon fick dem av en turist. Kommer polisen att tro på det?

Min misstanke är att detektiverna inte kommer att bry sig om tre stulna kort värda 15 dollar. Troligen har de svårare brott att hantera. Sannolikt har det begåtts fler mord i Chicago i natt och det måste rimligen prioriteras högre än häleri.

Ur Kurt Anderssons facebook 

Tom Ford, Memphis

Now the Blues Siblings have a new drummer. She is a beautiful lady called Julie Clinton. I and the other guys in the band knew her before, but I did not know that she is very competent drummer. We all look forward to be a new Blues family and I am sure we all will appreciate our cooperation with the record.

Mia Turner, New Orleans

Hi Kurt! I understand that you are going to Detroit. Just an advice: As you are interested in music do not miss the Tamla Motown museum. What they did in a small house is so impressing. Have you seen the movie “8 mile” with Eminem? It is really worth seeing. It gives you a picture of Detroit that might miss as a tourist.

Mary Jackson, Dallas

I am planning a trip to Europe 10 days over Christmas and New Years Eve. Is there anyone out there who could take care of my lovely little cat while I am away.

Angela Williams, San Francisco

Kurt! My friend the music editor says that Neil Young is now back in town. If you like he could try to arrange a meeting between Neil and you. Interested?

Burt Anderson, Portland

Kurt! Having met me recently and with your experience of travelling, do you think it would be possible for an old man like me to visit Sweden once again? I get so inspired when I read about your trip on facebook, so I would really like to go to Sweden a last time in my life.

Lucas Owens, Frisco

Hi! When we met a couple of days ago you did not tell me about the attempted robbery in Seattle. I really hope nothing more happens to you during your trip, but in case you will have some problem with the law feel free to contact me at once and I can help you with some legal advice. It is interesting to follow your trip backwards. Have a great trip and be careful in Detroit.

Fakta om Chicago

• Chicago ligger i delstaten Illinois vid Lake Michigans västra strand. Chicago River går genom stadens centrum och korsas av många broar i järn.

• Staden hade 2,719 miljoner invånare 2013.

• University of Chicago har cirka 15 000 studenter. University of Illinois at Chicago har nästan 30 000 studenter.

• Chicagos centrum präglas av många skyskrapor exempelvis John Hancock Center, Willis Tower, Tribune Tower och Trump Tower. Den berömde arkitekten Frank Lloyd Wright har ritat många hus i staden. Många turister gör turer för att beskåda stadens arkitektur.

• I Chicago finns många underleverantörer till bilindustrin. Staden är också ledande när det gäller bioteknik.

• Chicago har länge varit känd för sin omfattande kriminalitet. Under 2016 mördades 746 människor i Chicago och allt färre mord klaras upp. De flesta som skjuts är unga svarta män.

Läs mer på www.cityofchicago.org