Sista
kapitlet
Att skjuta skallen av sig i Washington DC
Neil Young
Det är en timme kvar på tåget innan vi är
framme på slutstationen, Washington DC. Min resa närmar sig nu sitt definitiva
slut. Jag är så nöjd med allt jag har upplevt, trots att jag aldrig träffade
Neil Young. Jag funderar på om jag ska ta ett varv till och göra ett försök
till med Neil Young. Nej, det börjar bli vinter i USA nu och det är verkligen inget
som min kropp längtar efter.
Ännu mindre längtar jag till den svenska
vintern. Jag har sett på SVT Play att det snöar intensivt i Stockholm. Jag
ryser av obehag.
Självklart längtar jag efter familjen i
Sverige. Det är synd om dem som har varit hemma i kylan och mörkret, när jag
har njutit av min tur med vädret. Livet är inte rättvist.
Det skulle ju gå att övervintra i Florida
eller ännu hellre i södra Kalifornien, men jag tror att jag kanske skulle bli
uttråkad av det. Stränder är ointressanta. Resandet i sig har däremot blivit
lite som ett gift för mig. Vad är det som lockar med att vara på väg? Mötena,
men också rörelsen. Det känns som att jag blir en ny människa varje ny dag på
en ny plats.
I många år har jag hyst en hatkärlek till
USA. Både hatet och kärleken har växt under den här resan. Jag hatar verkligen
våldsromantiken och hyllandet av okunnigheten och allt annat som Donald Trump
står för. Kärleken är ändå starkare. Jag älskar människorna som inte har röstat
på Trump, musiken och den storslagna naturen.
Nu ska jag i alla fall ta en paus i min
relation till USA.
Tåget från Toledo bromsar gnisslande in på
Union station i Washington DC exakt klockan 12.15. Jag har rest i 15 timmar och
tömt blåsan två gånger. Igår kväll gjorde jag det på buss- och järnvägsstationen
i Toledo och i morse på tågets toalett. Eller glömde jag det? Det har blivit så
mycket rutin att jag inte minns riktigt.
Utanför stationen finns det inte en enda
taxibil. Det talas om taxistrejk. Jag antastas av en man som säger sig köra
någon slags Uber limousin. Han erbjuder mig att köra till mitt hotell till en
löjligt hög kostnad. Vad ska jag göra? Jag tackar ja och följer med honom till
hans svarta långa gamla Lincoln som står på en sidogata. Begreppet svarttaxi
får en ny innebörd.
En knapp halvtimme senare checkar jag in
på ett trivsamt hotell på nära gångavstånd till Vita huset. Jag har redan varit
vid de viktigaste turistmålen och är rätt sömnig efter att ha varit vaken
nästan hela natten på tåget, så jag börjar med att ta en kort tupplur.
Planet hem går inte förrän imorgon
eftermiddag, så när jag vaknar bestämmer jag mig för att kontakta Margareta Håkansson,
en gammal vän från Göteborg. Nu arbetar hon som frilansjournalist här i Washington
har jag sett i Svenska dagbladet. Det har gått över 20 år sedan vi träffades
senast.
Jag ringer upp och hon låter glad. Vi
bestämmer att träffas vid 18-tiden på en liten enkel italiensk restaurang i den
trivsamma stadsdelen Georgetown nära hotellet där jag bor.
Miljön i den italienska restaurangen
förflyttar mig till en liten pizzeria i Venedig, som jag har besökt flera
gånger. Jag gillar verkligen inredningen här. Medan jag väntar på Margareta som
meddelat att hon är lite sen, sitter jag och leker med mobiltelefonen. Jag ser
mig om och noterar att över hälften av gästerna gör samma sak. Kanske har
Margareta också drabbats av taxistrejken.
När hon äntligen dyker upp visar det sig
att hon inte har förändrats mycket under de senaste 20 åren. Kinderna är kanske
lite rundare och hennes utstrålning är mer mogen med några grå hårstrån och
några snygga rynkor.
Maten kommer snabbt och det visar sig vara
sex sönderkokta raviolikuddar för nästan 200 kronor. Det spelar ingen roll. Vi
har väldigt trevligt ändå. När vi berättar för varandra om våra liv upptäcker
vi att det finns rätt stora likheter och ännu större skillnader. Margareta är
hela tiden åtta år yngre än jag, men den skillnaden känns mindre nu än förr när
vi hade en kort romans.
Apropå vår ålder citerar hon Lill-Babs:
”Jag är inte gammal, men jag har levt länge”. Så skulle jag vilja känna.
Vi kommer in på varför män är sådana
idioter. Varför är det så vanligt att män håller på med sextrakasserier? Varför
föraktar män kvinnor? Varför struntar män i lagar och fyller fängelserna i hela
världen? Varför tror män att våld kan ge dem rätt? Varför vill män bestämma
över och kontrollera kvinnor och barn?
Några svar kommer vi inte på, men från
lite olika utgångspunkter är vi helt ense om att män är ett av samhällets
största problem. Snart flyttar en av världens vidrigaste män in i Vita huset,
bara någon kilometer härifrån.
Vi kommer osökt åter in på det här med
åldern. Donald Trump är 70 år och överviktig. Orkar han verkligen med den
arbetsbörda som det innebär att vara president i USA? Där får jag för en gångs
skull försvara Trump. Även om jag själv känner mig aningen funktionshindrad av
min ålder så har det funnits exempel på politiker som fungerat på ett
acceptabelt sätt högt upp i åldern. Winston Churchill rökte cigarrer, och var
överviktig, drack stora mängder whisky, men var ändå Englands premiärminister
till han fyllde 80 och levde sedan till han fyllde 90.
Vi enas om att åldern inte är det största
problemet, som kan hindra Trump från att fullgöra en ämbetsperiod på fyra år.
Okunnigheten, föraktet för fakta och hatet mot allt och alla är betydligt
större handikapp.
Mitt i måltiden blir jag akut kissnödig.
Jag ursäktar mig och skyndar ut till toaletten. Där gör det så extremt ont när
jag kissar att jag känner mig tvungen att sparka i väggen för att avleda smärtan.
Fan, jag har fått en urinvägsinfektion
igen. Hur ska jag klara flygresan imorgon? Där kan jag inte sitta på toaletten
och sparka hårt på väggen när det gör ohyggligt ont. Då kommer jag sparka
sönder den tunna väggen.
Jag har en god vän som brukar jämföra sin
smärta på en hundragradig skala. Min nuvarande ligger nog på 110 på den skalan.
Häromåret bröt jag armen. Det här gör mycket mer ont och jag vet att den här
smärtan kommer att återkomma en gång i halvtimmen, om jag ska gå efter mina tidigare
erfarenheter av urinvägsinfektioner.
Jag känner mig desperat och förtvivlad.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag tänker att jag har gjort en hel
del ont mot vår jord och en del människor, så detta är säkert välförtjänt.
Nu gäller det först att avnjuta och
avsluta måltiden med Margareta innan jag måste springa på toaletten igen. Innan
jag hinner tänka ut någon ursäkt att dra iväg kommer hon med vad jag först uppfattar
som en någon slags invit. Hon undrar om jag vill komma hem till henne och sova
i natt. Vi har sovit tillsammans för länge sedan av andra skäl, men nu gör hon
klart att hon vill veta mer om min resa än vad hon redan har läst på facebook.
Ledsen, men jag har flera andra ärenden
att uträtta här, ljuger jag.
Istället beställer vi snabbt var sin
tiramisu som dessert. När den kommer in visar det sig att den har så mycket
kakao ovanpå att vi båda två får nysattacker och Margareta börjar fnittra
hejdlöst som förr i tiden. Jag kan hålla mig för skratt.
Nästa ögonblick kommer jag ihåg Steve och
hans revolver som frälsare från smärtan. Genast frågar jag Margareta om hon vet
var i Washington det går att köpa en revolver. Hon ser bestört ut och undrar om
jag tänker smuggla in den till Sverige. Jag försäkrar att jag bara är nyfiken
på grund av en diskussion jag hade med en man jag träffade i Detroit.
Margareta tror mig och berättar att efter
vad hon har hört så är det på U Street mycket av den typen av kriminalitet är
koncentrerad.
Vi kramas och skils snabbt utanför
restaurangen. Jag joggar till hotellet och hinner precis innan det är dags för
nästa plågsamma toalettbesök. Nu tåras ögonen av de fruktansvärda smärtorna när
jag kissar. Samtidigt sparkar jag i golvet, sparkar hårt för att avleda
smärtan. Väggen är så långt borta att jag inte når att sparka där.
Sedan tar jag en taxi och hugger till med
att jag vill till nummer 3 på U Street. När jag lämnat taxin visar det sig att
jag har hamnat på en gentrifierad del av gatan. Här pågår lyxrenoveringar och
här finns skyltar om både konstgallerier och stadsodlingar. Detta är knappast
rätt miljö för att göra illegala vapenaffärer.
Jag går i rask takt tio kvarter utan att
se minsta antydan till kriminella typer, i varje fall inte till min
förutfattade bild av kriminella. Fan, nu måste jag genast kissa! Jag hittar en
trång, mörk gränd, där jag lättar på trycket under svåra smärtor. Jag känner
mig som en hund, när jag kissar på en lyktstolpe och sparkar i marken för att
leda ner smärtan i jorden.
Sedan bestämmer jag mig för att gå tio
kvarter till. Nu börjar jag komma in i ett distrikt med många barer. Här känns
det att chansen ökar att hitta en illegal pistol.
Efter bara en liten stund kommer det fram
en åldrad tiggare och undrar om jag har några växelpengar som jag kan skänka
honom. Jag svarar med ett erbjudande: Om du kan fixa en billig, men fungerande
pistol åt mig riktigt snabbt, så kan du få 10 dollar i provision.
Han ber mig vänta här i tio minuter, så
ska han snabbt försöka ordna en pistol. Efter nio minuter är han tillbaka och
visar diskret en sliten revolver inlindad i en handduk. Han demonstrerar också
att det ligger sex kulor i det snurrande magasinet. Han säger att den begagnade
revolvern kostar 100 dollar och så vill han ha de utlovade 10 dollarna i
provision. Jag har tio tjugodollar-sedlar i plånboken och ger honom sex av dem.
Det kan det vara värt att bli kvitt smärtorna.
Jag sticker ner revolvern i byxlinningen
och börjar gå i riktning mot hotellet. När jag är framme en knapp timme senare
har jag kissat i mörka gränder ytterligare tre gånger. Det gör lika vidrigt ont
varje gång. Jag har lust att skjuta mig direkt, men behärskar mig.
Framme på hotellet lägger jag revolvern,
som visar sig vara av märket Smith & Wesson, på skrivbordet, men tar genast
upp den igen. Jag väger den i handen och prövar att stoppa in pipan i munnen
som jag har förstått är bäst att göra för att kulan inte ska missa.
Tanken svindlar. Ska mina dryga 70 år
sluta här? Jag är nöjd med allt jag har upplevt i skogar och på resor och
framför allt med familjen och alla andra underbara människor. Mitt liv har
varit nästan som jag skulle vilja på alla sätt. Det enda viktiga som jag har
kvar är att se barnbarnen växa upp, men det kommer jag nog ändå inte göra.
Någon jävla sjukdom kommer säkert emellan om jag inte skjuter mig.
Så mycket mer kan väl inte återstå än
tråkigheter, smärta och sorg.
Eller?
Den här resan har kanske visat att det
skulle kunna återstå mer. Trots vedermödorna med katetrarna, så har jag upplevt
mycket roligt. Men ändå känns resten av livet som en strut som bara går inåt. Jag
har mindre och mindre roligt att vänta mig.
Innan jag skjuter mig måste jag öppna
datorn. Högst upp ligger ett mail från ett barnbarn som vill skypa före
frukost. Det betyder två på natten, amerikansk östkusttid. En sådan önskan kan
jag inte säga nej till.
Jag svarar på mailet, ställer
telefonklockan på 02.00, lägger undan revolvern på toaletten, där jag har tänkt
skjuta mig för att underlätta för städpersonalen. Sedan somnar jag snabbt. Det
visar sig vara onödigt att ställa telefonklockan. När jag vaknar och är
kissnödig 01.45 är det andra gången i natt som jag är uppe och kissar. Det
känns ändå som ett framsteg.
Att jag lyckas somna om mellan det
smärtsamma skvättandet beror nog på att smärtorna är så tröttade.
Det skypande barnbarnet är entusiastisk
över det mesta och väldigt nyfiken på vad jag upplever på resan. Jag antyder
inte med ett ord att jag mår dåligt, men han verkar genomskåda mig för han
frågar flera gånger hur jag mår.
Jag undviker att svara på det och berättar
istället om olika spännande saker jag har varit med om de senaste dagarna och
att jag bor jättenära USA:s president. Han uppmanar mig att vinka om jag ser
presidenten. Jag lovar. Fast med reservationen att om det är den nye
presidenten kommer jag att bua och ge honom fingret istället.
Vi fortsätter att diskutera väsentliga
saker som sannolikheten att jag ska kunna gå upp i brygga till jul. Jag får genast
börja träna för att klara det.
Barnbarnet berättar också om viktiga saker
som har hänt i Sverige. Som till exempel att Owe Thörnqvist ska delta i
Melodifestivalen, 87 år gammal. Han tycker att det är något för mig att glädjas
åt, eftersom jag inte alls är lika gammal. Så jag har tiden för mig.
Vi diskuterar vad vi tillsammans kan göra
för att skolan i Stockholm, där han bor, ska få större resurser. Jag lovar att
ägna mycket tid tillsammans med honom för att få folk att vakna och inse hur
viktig skolan är. Det lovar jag att ta tag i så fort jag kommer hem till
Sverige.
Efter samtalet med barnbarnet infinner sig
en ny känsla. Jag inser att det där med att skjuta skallen av mig kanske inte
var någon bra idé. Att ge upp för en motgång som svår smärta gör mig inte till
det föredöme jag vill vara för mina barnbarn.
Nu har jag dessutom lovat att komma hem
och kämpa för en bättre skola.
Jag kan nog inte delta i Melodifestivalen
när jag är 87 eftersom jag sjunger extremt falskt, men jag kanske kan springa
en halvmara, cykla runt Medelhavet, bli borgmästare eller hitta helt nya mål i
livet.
Jag är också väldigt nyfiken på vad som
kommer att hända i framtiden. Det vore trist att vara död när Donald Trump
avsätts, när Sverigedemokraterna åker ur riksdagen efter ett katastrofval, när
Sverige blir republik och när Ungern utesluts ur EU.
Framför allt vill jag vara med när mina
barnbarn når vuxen ålder och följa dem på vägen dit. Jag vill tro att de kommer
att bli goda människor och skulle gärna vilja vara med och få bekräftelse på
det.
Det måste finnas andra sätt att klara en
åtta timmars flygning med urinvägsinfektion än undvika resan med hjälp av en
Smith & Wesson. Det skulle kanske kunna fungera att väldigt snabbt hitta en
läkare imorgon bitti. Om läkaren skriver ut ett snabbverkande penicillin eller
ett kraftfullt smärtstillande eller bådadera kan kvitta. Frågan är var jag ska
kasta revolvern, om jag inte ska använda den. Det löser sig.
När jag vaknar klockan 7.15 har jag varit
uppe på muggen fyra gånger sedan vårt skypande. Jag skyndar mig ner till
receptionen för att ta reda på hur jag snabbt kan få tag på en läkare. Receptionisten
ger mig ett telefonnummer och säger att jag kan ringa klockan 08.00. Då får jag
svar direkt och en besökstid om en timme. Läkarmottagningen ligger på tionde
gatan och är väldigt flott med mycket konst som ser dyr men ointressant ut och
obekväma men eleganta möbler.
På en kvarglömd skylt i väntrummet står
det ”skyll inte på oss – här stöder vi Bernie Saunders”.
Jag kommer snabbt in till läkaren, som är
en man i 40-årsåldern. Han fattar lika snabbt vad det är frågan om och kommer
med en enkel och förhoppningsvis effektiv lösning. Jag får tio tabletter, som
heter Ciprofloxacin och är antibiotika. De är särskilt riktade mot urinvägsinfektioner.
Han ger mig också tio starka smärtstillande tabletter, som ska göra livet
uthärdligt till jag träffar min svenske läkare, förhoppningsvis imorgon
eftermiddag eller i övermorgon.
Jag promenerar tillbaka till hotellet för
att packa. Under hela resan har jag antingen gett alla mynt jag har fått i
dricks eller samlat dem i en påse, som jag har tänkt ge till en tiggare sista
dagen i USA.
Ett kvarter från hotellet sitter en kvinna
som ser ut att vara mellan 80 och 90 med en skylt som säger att hon fryser och
är hungrig. Jag skyndar mig upp till mitt rum och hämtar påsen med mynt och ger
till henne.
Hon tackar och får en hostattack
samtidigt. Jag tycker så synd om henne och tar upp en av mina sista 20
dollar-sedlar och ger till henne. Hur länge ska hon överleva att sitta på
trottoaren i vinterkylan?
Redan vid lunch är mitt liv nästan uthärdlig
och jag uppsöker den trevliga krogen Old Ebbitt Grill, ett stenkast från Vita
huset. Eftersom jag är ensam är det lätt att få ett litet bord, även om kön med
familjer som väntar på bord är lång. Jag beställer fish and chips och en lokal
indisk pale ale. När jag fått min öl och väntar på min mat slår det mig
plötslig att jag har en revolver i byxlinningen. Jag har tänkt göra mig av med
den, men vet inte riktigt hur. Det är nog säkrast att jag håller mig på
behörigt avstånd från Vita huset.
De smärtstillande tabletterna har gjort
att det inte gör så ont att kissa längre, men antibiotikan har inte botat
infektionen i blåsan och efter tre klunkar öl måste jag springa till toaletten.
Jag kissar, men inte taggtråd. Jag behöver inte ens sparka för att avleda
uppmärksamheten från smärtan.
Ändå får jag en sista ingivelse att skjuta
mig. Nu är sista chansen om jag vill undvika en plågsam ålderdom. Jag stoppar
revolverpipan i munnen, blundar intensivt och tänker efter. Jag måste väl ändå
skriva ett avskedsbrev innan jag skjuter mig. Fast det borde räcka med ett sms
på telefonen härifrån.
Vad ska jag skriva? Att jag inte står ut
med smärtorna längre? Att jag inte har någon lust att leva som gamling? Eller
ska jag skoja lite en sista gång? Jag skulle kunna skriva att även om detta ser
ut som ett självmord så är det ett mord. Att den som just nu siktar på mig med
en revolver är en äldre man med konstig lugg och skrikig ansiktsfärg. Han säger
att han är ute för att skjuta utlänningar som kommer för nära Vita huset. Skulle
polisen i Washington utreda det? Nej, det här är inget att skoja om.
Istället drabbas jag av insikten att nu
när det inte längre gör riktigt så ont som förut tänker jag klarare. Hela den
här resan visar att livet även som gamling är värt att leva varje dag – i varje
fall nästan varje dag. Samtalet med barnbarnet i natt visade hur meningsfullt
livet kan vara även om jag vet att det kommer att göra väldigt ont nästa gång jag
kissar och att det sannolikt kommer att vara inom en halvtimme.
Så jag försöker gnugga bort fingeravtryck
och dna från revolvern och slänger den i toalettens papperskorg. Ovanpå lägger
jag rikligt med halvblöta pappershanddukar och går ut i matsalen för att äta
och dricka klart.
Nu är jag redo att leva 72 år till.
Ur
Kurt Anderssons facebook
Martin Franklin, Atlanta
Now I have
had my first backlash in my new life. I went to a party last night. There was a
buffet. And decided to take some more after the first round. Then I decided to
take some more and some more and some more. Today I am too tired to take a
walk. But tomorrow I will take a really long walk.
Sonny Smith, Memphis
Now the
Blues Siblings have recorded most of our album. We are very pleased with our
new drummer Julia. We are pleased with our new songs. We are really pleased
that the record company is helping us to make a tour in the US in the spring
and a tour of Europe next summer. I hope that all our friends on facebook will
come and see us. We would also be happy if you bring all your friends.
Mia Turner, New Orleans
Hi Kurt!
Tina has a message to you. After your conversation about her arthritis and
about the emissions from her big Lincoln she has now bought a new car. She did
consider buying a Tesla X but found it far too expensive. So she ended up
buying a Toyota Prius. She really likes that new car and her account for gas is
less than half what it used to be with the Lincoln. She wants to thank you for
giving her the idea.
Mary Jackson, Dallas
A couple of
weeks ago I met Kurt, a nice man from Sweden. He was asking a lot of questions
about hipsters. I was then making fun of hipsters, but now I have changed my
mind. I still find it a bit ridiculous that most of them look the same with the
big beards. But the more I think of it the more I like other things being a
hipster, the natural food and so on. So you can call me hipster now.
Natalie Miles, Albuquerque
I have some
wonderful news. I have fell in love with the most beautiful woman in the world.
She lives in Miami, so now I plan to try to find a job there. Is there anyone
out there who has contacts with a hospital in Miami?
It is great
that I at 69 have discovered a new kind of love. Life is really, really good. I
hope that all of you have an open mind.
Megan Reeves, Albuquerque
Now it is
almost winter in New Mexico, so I got the chance to really test my solar cells.
They are heating my house and giving all the electricity I need for cooking and
looking at the television. I recommend all of my friends to invest in solar
cells.
Gisela Wagner, Berlin
Kurt! Bist du
noch in USA? Ich wollte gern im Frühling Schweden besuchen und mehr sprechen über
Donald Trump und Politik in der Welt. Wenn
ist die beste Zeit Schweden zu besuchen? Was soll ich unbedingt sehen? Was soll
ich unbedingt nicht sehen? Kann es Schwierigkeiten sein die Grenze zu
passieren?
Robert Nelson, Kansas City
Hi Kurt, I
managed to get surgery faster than expected, and now a couple days after I feel
OK.
I realize
that you are about to leave the United States. Now I’ll be in good shape to go
Europe in the spring. Have a safe ride home. See you in the spring!
Angela Williams, San Francisco
Today I am
really pissed off with Russia interfering with our democratic elections. Don’t
try to fool our media.
Shame on
you, Vladimir Putin!
Fuck you,
Donald Trump!
Emma Jones, Portland
I am
changing my mind again. I think Donald Trump will be able to do a good job
ruling this country. He is going to make America great again without going to
war.
Lucas Owens, Frisco
Today the sun
is shining in the Rocky Mountains, but I am planning to leave this beautiful
valley to visit Europe. I got a friend in Sweden. Is there anyone out there who
can give me some advice which other countries I should visit?
Laura Lander, Denver
Today I am
leaving Denver for a month. I am going to have some time in the sun in South
Africa, Namibia and Botswana.
Steve Miller, Detroit
Kurt! I
understand that you soon are leaving the country. It was really nice meeting
you.
I will try
to go to Sweden already in April or May. Would it be possible for me to help
you on the farm?
Margareta Håkansson, Washington DC
The other
day I met an old friend from Sweden here in DC. Just out of curiosity he wanted
to know where in Washington he could buy an illegal revolver. As a journalist I
should know everything. I suggested U Street. Was that right?
Fakta
om Washington DC
• Washington DC är huvudstad i USA. Den ligger vid floden Potomac mellan
delstaterna Maryland och Virginia.
• Staden hade 658 893 invånare 2014.
•
Det finns en rad universitet i Washington DC, exempelvis American University, Georgetown
University, Howard University, George Washington University, Trinity Washington
University och University of District of Colombia. Tillsammans har de cirka
90 000 studenter.
•
Tillverkningsindustrin har aldrig varit stark i Washington DC. Bara cirka tre
procent av jobben i området finns inom tillverkningsindustrin. Cirka 20 procent
i staden är offentliganställda.
•
Det finns 176 ambassader i Washington.
Läs mer på www.washingtondc.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar