Tionde kapitlet

Att tänka på sjukdom och död i Portland

I’m not ready to make nice

I’m not ready to back down

I’m still mad as hell and

I don’t have time to go round and round and round

Dixie Chicks

När jag stiger av tåget i Portland efter 18 timmars resa känner jag mig lite febrig. Jag tar taxi till det Air bnb jag har hittat nära universitet och går genast och lägger mig i den stora sköna sängen utan att kunna somna.

Under många år efter min mors död var jag en verklig hypokondriker. Det fanns knappast en kroppsdel, som jag inte inbillat mig att jag hade cancer i. De senaste åren har jag istället drabbats av lindrigare, men verkliga sjukdomar. Det har varit dubbelseende på grund av misstänkt aneurysm i hjärnan, lunginflammation, dysfagi, svårighet att svälja, bältros, inflammation i hälsenan, borrelia, blodbrist, kristallsjuka, mängder av förkylningar, artros och så nu en prostataförstoring, som troligen är godartad.

När jag hade en misstänkt aneurysm i hjärnan fick jag av en läkare rådet att inte avlägsna mig så långt från sjukhuset, eftersom det fanns en risk att den skulle brista. Neil Young opererades i New York för sin aneurysm i hjärnan en tisdag i april 2005, en planerad operation. Veckan innan spelade han i Nashville in konsertfilmen Heart of Gold, regisserad av Jonathan Demme.

Många av hans medmusikanter uttrycker sin förundran över att han är där och är totalt koncentrerad på konserten, inte på den kommande hjärnoperationen. Både filmen och den nyskrivna musiken har ett drag av nostalgi, så jag misstänker att det var hans sätt att bearbeta det faktum att även rockhjältar drabbas av sjukdom och död. Redan under konserten i Nashville, för elva år sedan, var hans ansikte åldrat. Även om han verkade måttligt ängslig inför sin hjärnoperation, så var det fårade ansiktet ett ännu mindre bekymmer.

Jag kan inte låta bli att beundra honom för hans energi. Om någon skulle sätta en generator på honom kanske det skulle räcka för att förse i varje fall Joshua Tree med elektricitet.

Även om mina åkommor var för sig kan vara lite bagatellartade, så är det tröttande sammantaget. Jag är minst sagt trött på att hänga i väntrum, även om kötiderna verkar ha blivit kortare.

I samband med att jag fyllde 70 insåg jag tydligare än innan att det är en tidsfråga innan en livshotande sjukdom dyker upp. Flera goda vänner, betydligt yngre än jag, har lämnat detta jordelivet i förtid både efter olyckor och sjukdomar. Det bidrog till insikten att mina dagar är räknade. När jag är hemma läser jag varje dag dödsannonserna och kollar hur gamla de döda är. Allt oftare är de 40-talister som jag. Det är svårt att förstå att medellivslängden för män är så hög som drygt 80, när så många som är yngre än jag finns i dödsannonserna.

Just nu är jag inte rädd för att dö, men desto mer rädd för att bli svårt sjuk och hamna i en situation där jag är fast i sängen utan att kunna ta mig någonstans av egen kraft.

Det är kanske dumt att säga innan jag har drabbats av en riktigt livshotande sjukdom, men de övriga konsekvenserna av de svåra sjukdomarna skrämmer mer än döden.

Ett symptom på ålderdom som inte verkar så farligt, men stör mig rejält, är att jag numera sällan går i trappor utan att hålla mig i ledstången. Jag är rädd att ramla och bryta armar, ben eller nacke.

Jag funderar på varför jag känner mig febrig nu i kväll, men kommer inte på något svar. Jag googlar på lite vaga symptom, men hittar inget rimligt svar. Det vore väl inte så kul att bli liggande i sängen här, även om den är väldigt bekväm.

Det finns också andra fysiska baksidor av ålderdomen. Alltfler av mina kompisar har hörapparater. Bortsett från att det susar i öronen har jag ännu så länge inget problem med hörseln. Det känns skönt, även om min farsas hörapparat ofta drabbades av rundgång och tjöt lite som Neil Youngs gitarr.

Ett annat problem som tilltar med åldern är att det blir allt svårare att komma ihåg namn. Det är väl ett tecken på att hjärnan håller på att förtvina? Ibland kan jag lägga märke till att även betydligt yngre människor än jag glömmer namn och ibland kan tappa även andra ord.

Det är inte bara namn vi glömmer. Många jämnåriga har problem med att komma ihåg var de har lagt sin mobiltelefon, nycklar och andra saker. Till min stora glädje har jag ännu så länge inte det problemet. Jag sedan länge rutiner som gör att jag nästan alltid vet var jag har lagt saker jag behöver.

Många av oss äldre har också fått problem med balansen. På vintern faller gamlingar som käglor på de dåligt snöröjda trottoarerna. Lårben knäcks och hjärnor skakas om. Jag har ännu inte halkat omkull, men det är nog bara en tidsfråga. En gång förra året snubblade jag och ramlade i trappan hemma, men lyckades ta emot mig så jag bröt bara en finger.

Nu vaknar jag med en sprängande blåsa. Fan, jag glömde sätta kvällskatetern igår igen. Det gick bra att kissa den naturliga vägen på tåget hit, men jag borde självklart tömt blåsan ordentligt ändå. Jag letar fram en kateter och rusar ut på toaletten. Det kommer uppskattningsvis en liter. Hoppas att detta inte har lett till en urinvägsinfektion.

Som lite kuriosa håller jag, genom urindagboken, räkning på hur många katetrar jag har satt på mig själv under resan. Enligt beräkningen ska jag sätta resans hundrade kateter i Denver eller möjligen i Chicago, men jag måste sluta glömma tömningarna för att slippa drabbas av fler urinvägsinfektioner.

Tillbaka på rummet känner jag mig plötsligt riktigt pigg. Då uppstår nästa fråga. Hur ska jag fördriva tiden i Portland. Jag ska i alla fall börja med att ringa upp några avlägsna släktningar, som bor i en förort. Sedan ska jag ringa till Bruce och Emma, vännerna till Natalie i Albuquerque.

Jag googlar också på vad jag bör se i Portland, men det visar sig vara många parker och det är inte riktigt väder för det idag. Dessutom är det en hel del kyrkor och heliga platser och det är inget för en religionsallergiker som jag.

Min fars 92-årige syssling Burt svarar genast och vi bestämmer att jag så snart som möjligt tar mig ut till förorten där han bor och sedan ska vi äta lunch tillsammans. Emma får jag också tag på och hon bjuder mig på middag ikväll.

Burt ser verkligen inte ut att vara 92 år gammal, utan betydligt yngre. Han tar mig med sin Toyota laddhybrid-bil till en vegetarisk restaurang i förorten där han bor och vi har en trevlig stund tillsammans. Han har varit änkling i tre år, men tycker ändå att livet är värt att leva. Han är engagerad i en rad organisationer som kan göra världen bättre i framtiden, exempelvis Amnesty, Greenpeace och flera föreningar som arbetar mot rasism och för integration.

Han har varit präst en stor del av sitt liv och anser att humanism är det enda sättet framåt mot en bättre värld.

Jag berömmer Burt för att han är så framsynt och vidsynt trots sin höga ålder. Det vill han inte alls höra. Han hävdar att framsynthet och vidsynthet snarare ökar naturligt med hög ålder, i den mån det alls har med ålder att göra. Han erkänner att han glömmer lite mer nu än vad han gjorde för 70 år sedan, när han var 22, men det behöver inte betyda att han skulle vilja bli en bakåtsträvare.

Han vill inte ens erkänna att han har tappat så mycket fysiskt som 92-åring. Han tar långa promenader varje dag, han cyklar gärna och handlar och han går på gym tre kvällar varje vecka. Jag tänker att det är imponerande för hans ålder, men jag undviker att säga det. Istället berättar jag om mina egna krämpor och han uttrycker stor medkänsla. Han inser också att han själv är lyckligt lottad som hittills sluppit ifrån så många sjukdomar.

Hans fru Marilyn hade drabbats av desto fler sjukdomar. När hon var som sjukast tvivlade Burt på Guds existens. Det var så orättvist att hon som var en så underbart snäll, glad och god människa drabbades så mycket hårdare än många arga och onda människor. Han är mycket medveten om att tillvaron inte är rättvis,

Han berättar om hur Marilyn själv kunde vara trött på livet de senaste åren, då hon satt i rullstol. Burt ägnade mycket tid de sista åren på att lindra hennes lidande. Han tog henne på utflykter till en lång rad platser längs västkusten. För några år sedan gick han på en matlagningskurs för att kunna glädja Marilyn med godare mat än han någonsin lagat tidigare. Han försäkrar att Marilyn och han de sista åren kom varandra närmare än de hade varit på alla de 60 år de hade varit gifta. Mer tid gemensam var receptet för det.

Burt föddes här i USA bara något år efter det att han föräldrar lämnade Sverige eftersom de var utblottade efter en konkurs. Han har i alla år försökt hålla kontakten med släkten i Sverige. Han har flera somrar besökt min gård och arbetat hårt någon vecka varje gång bara för att han tyckte att det var härligt.

Nu är det nästan tio år sedan han flög över Atlanten och han har väldigt många frågor både om släkten och om svensk politik. Han blir väldigt upprörd när jag berättar om de bruna Sverigedemokraterna och ännu värre rasister. Jag funderar på hur jag ska balansera berättelsen om hur regeringen har kapitulerat för både tröga byråkrater och Sverigedemokrater och stängt gränserna för människor som är på flykt från krig. Trots att jag framställer det hela på mildast möjliga sätt blir Burt riktigt upprörd. Han har beundrat svenska socialdemokrater, inte minst Olof Palme, och hade inte kunnat tänka sig att de skulle sjunka så lågt.

Sedan konstaterar han att det är ännu värre här i USA, men här hade inte förväntat något gott från väljarna i södra och mellersta USA. Att de var så galna att de röstade fram Trump och göra USA till ett lydrike under Ryssland förvånar honom ändå. Nästa presidentval är han 96 om han fortfarande är i livet och han kommer att satsa så mycket tid han orkar för att välja en demokratisk president. Som många andra är han övertygad om att Donald Trumps väljare kommer att bli väldigt besvikna när de upptäcker att de stängda gränserna till omvärlden kommer att försämra USA:s ekonomi.

När jag ser Burt äta och prata slår det mig att han verkar så otroligt alert både fysiskt och psykiskt. Jag skäms för det, men jag har i många år irriterat mig på gamla människor som är så långsamma i allt de gör. När ska ställa mig i en kassakö väljer jag utifrån hur stor andel gamlingar det står i kön. Ett av mina skräckscenarier inför ålderdomen är att jag ska bli som dem. Att jag ska stå och fumla med kontanter eller vara extremt långsam när jag betalar med kort. Även om jag som pensionär har gott om tid, så vill jag inte vara ett hinder för dem som står bakom.

Sådan verkar inte Burt vara och jag kan inte låta bli att fråga honom om det. Han har tänkt likadant och skämts för sin bristande tolerans mot långsamma gamla medmänniskor. Koncentration är hans recept för att inte bli långsam.

Burt tittar på klockan och upptäcker att han börjar bli sen till ett möte om hur den lokala demokratin kan förbättras här i förorten. Jag frågar hastigt om han inte har upptäckt fördelarna med facebook ännu och det har han inte. Självklart har han både dator och internet hemma och jag ägnar några minuter åt att argumentera för att han ska skaffa sig ett konto, så att vi kan ha en tätare kontakt. Jag tycker att jag har mycket att lära mig av Burt. Han lovar att överväga det.

Jag har stämt träff med Natalies kompis Emma på en peruansk restaurang som heter Andina för en tidig middag. Emma är en gladlynt kvinna i 60-årsåldern, lärare på ett gymnasium, men trött på sitt jobb och beredd att gå i pension vilken dag som helst, om hon bara skulle ha råd. Hon är i och för sig medveten om att ha råd är ett flexibelt begrepp, men hon är förtjust i att gå ut på restaurang och äta mat från hela världen och det blir dyrare än att laga mat själv. Hon reser knappast utanför delstatsgränsen eftersom hon tycker att Oregon har allt, stränder för bad, höga berg för skidåkning och kultur i den stora staden.

Emma förvånar mig genom att föra in samtalet på politik och erkänna att hon röstade på Donald Trump. Hon ser att jag blir förvånad och försöker förklara varför hon röstade som hon gjorde.

Ett skäl är att Trump inte är politiker. Emma hyser en djup misstro mot politiker, som alldeles för ofta försöker berika sig själva och gynna sina sponsorer. Enligt Emma är politiker lögnare, som använder de fakta som passar dem bäst för tillfället. Hon tycker att alldeles för många politiker saknar erfarenhet av att göra något annat än att ägna sig åt politik. Hon tycker att en politiker som ska vara värd hennes förtroende bör ha jobbat i en skola, en fabrik, på ett sjukhus eller på något annat område där väljarna finns.

Jag tycker att vi som själva har valt att inte bli politiker har svårt att kritisera politiker som grupp innan vi engagerat oss för att förändra politiken. Troligen är det också så att det finns alla sorters politiker redan nu, både idioter och hjältar. Verkligheten är så komplicerad att jag tycker att det är fel att rösta på en idiot bara för att han inte är politiker. Och visst är Trump i högsta grad politiker. Det är ju politik han har ägnat sig åt i hela valrörelsen. Om någon ljuger så är det väl Trump. Tidningarna i både USA och Sverige dokumenterade en stor mängd lögner från Trump efter varje debatt. Han är minst sagt slarvig med sanningen.

Emma tar upp en annan åsikt som hon uppskattar hos Donald Trump, att han inte vill att USA ska fortsätta att vara världspolis och åka omkring och blanda sig i alla väpnade konflikter överallt. Ett bra land reder sig själv, tycker Emma, som också uppskattar att Trump vill stänga gränserna för billiga varor från Kina och andra länder.

Jag håller med om att USA skulle ha hållit sig utanför en rad länder, där de fört krig de senaste 60-70 åren. Däremot så tror jag att stängda gränser är ett stort misstag som kommer att stå det amerikanska folket dyrt. Det påminner mig om Sovjetunionen med järnridån och dess monumentala misslyckande. Jag kan inte heller låta bli att förvånas över att Trump är på väg att göra USA till ett lydrike under Ryssland utan att folket i USA reagerar.

Lite fascinerad är jag över att Emma och jag kan samtala om Trump med så olika uppfattningar utan att bli arga på varandra, men nu halkar vi in på åldrandet som av en slump. Trump är ju en grinig gammal gubbe, lindrigt uttryckt.

Utan någon egentlig anledning frågar vi varandra hur gamla vi är. Emma undrar om jag inte blir väldigt trött, med tanke på min ålder, av att flacka omkring i världen som jag gör. Jag berättar att jag är mycket tröttare när jag är hemma och inte har något särskilt att göra än när jag arbetar i skogen eller reser runt i fjärran länder.

Jag kör ännu en gång mitt citat från Neil Young: ”It’s better to burn out than to fade away.”

Emma håller inte med. Hon tycker att det är bra att hushålla med sina resurser i alla avseenden. Om du har barnbarn tror jag att de skulle uppskatta att du lever lite längre, så att du kan berätta viktiga saker som du har lärt dig under ditt långa liv, säger hon.

Där har hon onekligen en poäng, erkänner jag. Men jag är inte helt säker på att jag skulle leva längre bara för att jag tar det lugnt. Jag vet inte om det finns några vetenskapliga undersökningar som stöder att det ena eller det andra sättet att leva skulle leda till ett längre liv. Dessutom kanske jag föredrar att mina barnbarn kommer ihåg mig som en ganska gammal men vital och rolig gubbe än som en uråldrig och gaggig släkting som inte orkade med dem.

En fördel med att vara lagom gammal är att vi kan ha ett mer avspänt förhållningssätt i relation till varandra, säger Emma. Om du och jag hade träffats så här för 30 år sedan kan jag erkänna att jag under hela måltiden hade funderat över hur jag skulle kunna få en så smart och reslig man som du i säng senare ikväll. Nu inser jag att det är meningslöst att försöka få med mig en gammal prostatagubbe hem.

Spontant skrattar jag när hon säger så. Sedan smyger sig en sorgligare känsla på mig och jag har mer lust att gråta. Hur kunde hon veta att jag har problem med prostatan? Det har jag inte berättat. Syns det eller luktar det?

Jag bestämmer mig för att genast begära in notan.

När notan kommer vill vi båda bjuda. Emma hävdar att hon är värd och jag är gäst här i USA. Jag försöker med argumentet att jag som skogsägare troligen är rikare än hon. Vi skrattar åt varandra och oss själva och enas om att dela på notan. Vi enas också om att fortsätta våra diskussioner på facebook.

Morgonen efter har jag bestämt en gemensam frukost på Starbucks med Natalies kompis Bruce. Sedan är min ambition att återgå till att fundera mer än diskutera åtminstone ett tag till.

Både Bruce och jag har valt samma frukost på Starbuck. En liten kopp kaffe, en flaska ekologisk juice och ett tranbärsscones.

Bruce visar sig vara en ung man, knappast en dag över 40. Han har just sagt upp sig från ett IT-företag för att tillsammans med en kompis dra igång ett eget konsultföretag. Därför är han nyfiken på IT-marknaden i Sverige. Han har hört att vi ligger långt framme i en internationell jämförelse. Jag berättar om det jag vet när det gäller både svensk skogsindustris effektivisering av hela produktionskedjan från plantering till försäljning av förädlade produkter och den svenska allmänhetens internetberoende.

Bruce berättar att han och kompisen har tänkt specialisera sin verksamhet på applikationer som hjälper både företag och privatpersoner att optimera sin miljöhänsyn. Han tror att koldioxidutsläppen kan minskas drastiskt med hans och kompisens idéer. Jag tycker att han har bra idéer, men kanske inte unika. Jag visar honom att jag redan i telefonen har en svensk app, som hjälper mig att leva lite grönare.

När frukosten är uppäten måste Bruce iväg till ett möte i en förort. Han har sin Tesla utanför och erbjuder mig skjuts dit jag ska. Jag har ingen bra plan för dagen, men är lite sugen att prova på den stora linbanan, så Bruce skjutsar mig dit.

Sedan ägnar jag dagen åt att gå kors och tvärs i Portland, som visar sig vara en riktigt trevlig stad.

På kvällen när jag ska försöka sova kommer jag att tänka på farsans sista tid på ett äldreboende för dementa. Hans värld hade krympt genom sin snabbt allt värre demens. Samtidigt hade världen vuxit genom att han satt i dagrummet och dagdrömde.

Han berättade de mest fantastiska historier som om de vore verklighet. En dag kunde han ägna sig åt hårt arbete på ett gjuteri vid Mälaren. Nästa dag kunde han ligga på en strand på Teneriffa. Den tredje dagen kunde han vandra runt på bakgatorna i London.

Ibland insåg han att det han berättade inte överensstämde med verkligheten och kunde själv skratta åt det han berättade. Andra gånger blev han jättearg om någon inte trodde på hans historier.

En stor del av hans tid hade han bara långtråkigt. Han led också av att se de andra gamlingarna slabba med maten vid måltiderna.

Farsan var 95 år när han kom till äldreboendet och levde drygt ett år där. Sedan bestämde han sig för att nu räcker det och vägrade äta och dricka. En vecka senare var han död.

Jag känner mig verkligen inte lockad av att leva så länge att jag hamnar på ett äldreboende. Även om min erfarenhet från farsans boende var att personalen var fantastiskt omtänksam och vänlig så vill jag vara aktiv. Javisst, det finns trevliga aktiviteter även på äldreboenden. Det är inte dem det är fel på. Det är jag som är för mycket individualist för att passa in där.

Så jag ska nog vägra att äta och dricka innan jag kommer till äldreboendet.

Nu bestämmer jag mig för att jag är färdig med Portland. Eftersom jag har varit så insnöad på sjukdom och död här så inbillar jag mig att jag ska blir mycket piggare om jag byter miljö.

Jag kollar Amtraks webbplats och inser att det bara tar knappt fyra timmar med tåg till Seattle. Dessutom går tågen ganska tätt. Jag bestämmer mig för att ta ett tåg vid lunchtid. För att få lite omväxling bokar jag i Seattle ett rum på en motellkedja som heter Travelodge.

När allt praktiskt är fixat inför morgondagen somnar jag gott.

Nästa morgon känns allt lite konstigt. Jag har drömt att jag deltog i någon slags triatlon-tävling där det gällde att simma 15 mil längs kusten, sedan cykla 20 mil till Seattle och därefter bestiga Mount Rainier.

Konstigt att jag drömmer något sådant. Simning i kallt vatten är verkligen inte min grej.

Ur Kurt Anderssons facebook 

Angela Williams, San Francisco

Today I am at home, stuck in the bed with the flu. The temperature is rising and I am feeling really bad, almost like a man.

Mary Jackson, Dallas

Hi Kurt! I read at you facebook that you are going north. How is life in California or Oregon, or wherever you are? When are you going back to Sweden? Do you think there would be possible for me to get a job in Sweden next summer? I have been reading a lot about Sweden and I am getting more and more interested.

Mia Turner, New Orleans

Last week a famous movie star visited my bar. Earlier today he came back. I am so proud that he is choosing my bar!

Sonny Smith, Memphis

Now it is official that The Blues Siblings has signed up for one of the major record labels in the US and that we will start recording our first album within a month.

Fakta om Portland

• Portland är den största staden i staten Oregon.

• Portland hade 609 456 invånare 2013.

• University of Portland har cirka 4 000 studenter. Portland State University har cirka 28 000 studenter.

• Portland anses som USA:s grönaste stad, bland annat på grund av en väl utbyggd kollektivtrafik med bland annat en stor linbana.

• Portland är en stor hamnstad. Här finns också en betydande IT-industri.

Läs mer på www.portland.com