Tolfte
kapitlet
Att räkna ägodelar i Billings
Lucinda Williams
Många av oss har väl hört uttrycket ”den
som har flest ägodelar när han dör vinner”.
I Billings bor jag i ett Air bnb, där det
finns väldigt många ägodelar. Köket innehåller alla hushållsmaskiner jag har
hört talas om – och några till. Här finns en hemmabio med hundratals filmer.
Musikrummet har en flygel i mitten, en rad gitarrer, några blåsinstrument, ett
trumset och ett stort kontrollbord. Biblioteket innehåller tusentals böcker.
Vardagsrummet påminner mig om ett större konstgalleri. På garageuppfarten står
en stadsjeep med brutalt utseende, en sportbil utan tak, en Cadillac av 1956
års modell och två Harley Davidson motorcyklar.
Det är nästan så att jag tror att detta
hem har inspirerat till uttrycket ”too much is not enough”. Jag gör ett
överslag och är helt säker på att det finns över 100 000 ägodelar här. Undrar
varför de hyr ut rum i sin villa. För att kunna köpa ännu fler saker?
Om jag tänker efter så har jag nog nästan
lika många ägodelar hemma i Småland, trots att jag absolut inte vill vinna
tävlingen flest saker när jag dör.
Ibland tänker jag efter hur många
arbetstimmar varje onödig pryl representerar. Hur länge har jag slitit i skogen
för att köpa saker som jag inte behöver. Det går ju an att slita i skogen, som
är så trevligt. Jag är glad att jag sluppit vara byråkrat, polis, sjukvårdare
eller parkeringsvakt för att köpa onödiga saker. Bara för att nämna några
exempel.
Jag funderar över de människor som
fortsätter att arbeta efter det de har uppnått pensionsåldern. En del gör det
troligen för att de har en låg pension och verkligen behöver pengarna till mat
och hyra. Många gör det säkert för att de har ett roligt jobb som ger dem
bekräftelse. När Neil Young turnerar efter att ha passerat 70 år med god
marginal så är det knappast för att han inte skulle ha pengar till mat annars.
Och när skådespelerskorna Yvonne Lombard och Meta Velander i 90-årsåldern övar
in nya pjäser gör de det inte för att kunna fler prylar. Här handlar det
sannolikt om att de har det kul och får bekräftelse från publiken.
När jag har arbetat i skogen så har jag
inte direkt fått bekräftelse. Träden har inte gjort vågen när jag gjort ett
gott dagsverke. Ändå har jag varit så nöjd med nästan varje dag i skogen att
jag inte kan komma ihåg en enda dålig dag. Till och med dagar då jag har frusit
om tår och öron har jag varit glad för att få förmånen att få arbeta i skogen.
Nu när jag av fysiska skäl har trappat ner mitt arbete kan jag, utan att vilja
gnälla över det, sakna de här hårda röjningsdagarna och dagar då jag har
planterat och andra dagar då jag gått runt i skogen funderat på vad jag ska
plantera på vilka marker.
Samtidigt är jag priviligierad som har
egna skogar att ströva i. Jag kommer väl ihåg hur de såg ut för 40 år sedan och
kan glädjas åt hur de har utvecklats.
Det är ungefär 35 år sedan jag besökte
Billings första gången. Det jag särskilt kommer ihåg utöver de trevliga
släktingarna, som tyvärr nu antingen flyttat till västkusten eller till sin
eviga vila, är att staden var så lik de amerikanska myterna som jag
impregnerats med i så många filmer.
En kväll var jag med den äldre
generationen på det de kallade ”a real western saloon”. Innan vi kom dit trodde
jag att vi skulle till ett turistställe av Disneysnitt. När vi kom det var det
ett väldigt enkelt ställe på ett industriområde. Nakna glödlampor var den enda
belysningen. Servitriserna gick runt med rykande cigaretter i mungiporna.
Biffarna var så stora att de hängde över kanten på tallriken. Några gäster var
beväpnade. Jag kommenterade att det enda som saknades var en revolverduell. Det
brukar det ofta vara här, hävdade släktingarna till synes ärligt och utan att
vilja skrämma mig.
En annan kväll tog en representant för den
yngre generationen med mig till Grandma’s place, ett ställe där ungdomar
samlades. Vi åkte dit i någon slags hemmabyggd monstertruck av märket Chevrolet.
På vägen hämtade vi upp två tjejer. Som väluppfostrad svensk försökte jag krypa
in i baksätet, men nej, alla fyra skulle trängas i framsätet. Det första som
mötte oss på Granma’s Place var en jättestor parkering. Nästan alla killar var
klädda i läderstövlar, blå jeans, rutiga skjortor och cowboyhattar. När jag såg
mig omkring upptäckte jag att alla tjejer var klädda nästan likadant fast utan
hatt. Många hade hästsvans. En del tjejer hade trånga t-shirts istället för
rutiga skjortor. På en del av parkeringen pågick en tävling som gick ut på att
köra så fort som möjligt från 0 till 400 meter. På en annan del pågick slagsmål
med knytnävarna. Jag såg dock inga revolvrar.
Även om det var många som hölls på
parkeringen så var kärnan i Granma’s place en byggnad som såg ut som ett stort
lager. Det hade det antagligen varit också, men nu bestod den av en stor lokal
med en scen vid ena kortsidan och en bar vid den andra och en något mindre
lokal också med en scen och en bar. På den större scenen spelade ett rockband
som troligen gjorde sitt bästa för att låta som the Rolling Stones. På den
mindre spelade ett countryband som verkade göra sitt bästa för att låta som the
Flying Burrito Brothers. I barerna serverades bara öl. Nästan alla hade en öl i
handen. Många dansade med ölflaskan i handen. En och annan öl tappades, så det
skummade på golvet. Ölen kostade en dollar flaskan, vilket var billigt även då.
Granma själv såg jag aldrig. Med mina 37
år var jag nog äldst på Granma’s place, möjligen näst efter Granma.
En mindre rolig del av Billings för 35 år
sedan var en gata i centrum, där det hängde många berusade indianer. Om jag
fattade rätt låg det någon slags arbetsförmedling där.
Nu hittar jag inget av dessa ställen. I
centrum har det byggts flera höga hus och Billings verkar mycket större nu än
för 35 år sedan. Trots att det är långt till metropoler som Los Angeles och New
York verkar staden ha en lockelse för människor som bor på de många mindre
orterna i Montana.
Då besökte jag också en liten stad väster
om Billings, som jag har glömt vad den heter. Den hade i alla fall grundats av
finska invandrare. Nästan alla gatunamn i centrum var finska.
När jag först lärde känna mångkulturen i
USA var det New Yorks spännande blandning av stadsdelar som domineras av olika
nationaliteter. En dags promenad kunde kännas som en resa jorden runt. Harlem,
Spanish Harlem, Chinatown och Little Italy var stadsdelar där jag gärna
strosade omkring och upplevde lite olika matdofter, såg helt andra saker i
skyltfönstren än på femte avenyn. I dessa stadsdelar fick jag uppleva ett mycket
mer intensivt folkliv.
När Isac Singer fick nobelpriset i
litteratur 1978 visades i Sveriges television en dokumentär, där pristagaren
vandrade omkring i sina kvarter, där han träffade många trevliga människor av
samma judiska härkomst som han själv. Det stimulerade mig till min första resa
till New York.
Ändå blev jag förvånad när jag kom till
den lilla finska staden i Montana. Det kändes som att perspektiven vidgades,
lite som när jag i tonåren arbetade i en svensk fabrik med 50 procent finska
arbetare.
Det känns märkligt att USA nu planerar att
mer eller mindre stänga gränserna. Som jag ser det är det oamerikanskt i högsta
grad.
Nu googlar jag på vad jag bör se i
Billings idag. Det är 20 - 30 mil till Yellowstone nationalpark. Den missade
jag förra gången och den kommer jag missa nu. Jag kompenserar lite genom att
söka upp Yellowstone Art Museum som visar en rad bilder på djur, kor, hästar,
får, fåglar och bufflar. Jag besöker också Yellowstone County Museum, där jag
bland annat kan titta på revolvrar, knivar och annat som historiskt sett har
kännetecknat Billing. Detta museum visade också de mörkare sidorna av stadens
historia.
Western Heritage Center har delvis ett
liknande innehåll. Boothill Cemetery är en begravningsplats för alla som dog
med stövlarna på.
Jag hinner med Yellowstone Cellars &
Winery också. Vinet smakar bättre än väntat, men jag hade ärligt talat inte
förväntat mig några underverk. Sedan jag för några år sedan bjöds på rödvin med
smultronsmak, tillverkat i New York State är jag skeptisk mot vin från USA,
Kalifornien borträknat.
På kvällen ligger jag på mitt hyresrum och
funderar åter på det där med alla mina ägodelar. När jag kommer hem vill jag
göra en rejäl utrensning av ägodelar, så att min fru och mina barn slipper
bekymmer när jag dör.
Det som jag inte behöver själv och inte
tror har något värde tänker jag skänka till Röda korset eller Erikshjälpen. Det
som jag tror har något värde ska jag försöka sälja på Tradera. Då slipper jag
befara att pengarna hamnar i loppisproffsens fickor, utan jag kan skänka dem
till någon organisation som ser till att de kan göra nytta.
Ibland funderar jag på hur jag tänkte när
jag skaffade mig de onödiga, men vackra prylarna. Tänkte jag att jag skulle ha
med mig dem i kistan när jag begravs? Nej, förr levde jag mycket mer i nuet
utan minsta tanke på att jag skulle bli gammal och dö.
Men det är lite meningslöst att ligga här
och kritisera mig själv för det jag gjorde för länge sedan. Nu gäller det att
fundera över vad jag verkligen behöver under åren som gamling. Därför gäller
det framför allt att inte köpa mer onödiga saker. Kanske är det också läge att
sälja den stora gården och flytta till en mindre bostad i någon stad. Det som
har börjat störa mig där jag bor är att allt fler av mina grannar erkänner att
de röstar på Sverigedemokraterna. Och de mer sympatiska, de som röstar på
centern, tror att landsbygden blir levande om bara skatten på fossila bränslen
blir så låg som möjligt. Eller jag kanske ska bo kvar och försöka dra igång någon
ny verksamhet som kan ge jobb åt fler.
Dagen efter lånar jag en trampcykel av
mitt värdpar och korsar Yellowstonefloden. Jag söker upp Bitter Creek
Outfitters för att ta en ridtur. Jag har tvekat både när det gäller att cykla
och rida med tanke på hur det skulle kunna påverka prostatan. Men vad fan, it is better to burn out than to fade away.
Detta kanske är sista chansen i livet att
få rida i Vilda Västern. När mina döttrar var tonåringar hade vi flera hästar
hemma på gården och jag tog chansen att rida rätt mycket. Det hände att jag tog
en häst istället för bilen ut i skogen för att göra mitt dagsverke, så jag
känner mig hemma med hästar.
Två timmar på hästryggen blir en magisk upplevelse,
där jag nästan kan inbilla mig att jag är Buffalo Bill eller kapten Micky eller
någon av de västernhjältar jag läste om som barn. Den svarta hingsten jag
tilldelats är lugn och snäll. Jag ramlar inte ur sadeln en enda gång, trots att
jag tar flera selfies sittande på hästryggen för att lägga på facebook när jag
kommer tillbaka till värdfolket snabba wifi.
När jag stiger av hästen ligger där en
skjutbana och en skog av fula reklamskyltar. Jag kollar vad det handlar om och
blir inbjuden att mot en låg avgift låna en revolver och först skjuta prick på
fem ölburkar som står 25 meter bort. En van älgjägare som jag har självklart
inga problem med att träffa alla burkarna.
Eftersom jag klarat första momentet med
glans erbjuds jag att skjuta mot rörliga mål. Jag får låna ett gevär och skjuta
mot en silhuett av en björn som rör sig så långt bort att jag inte riktigt kan
uppskatta avståndet. Med hjälp av både tur och skicklighet lyckas jag träffa
tre av tre metallbjörnar som hänger in en lina som rör sig.
Då erbjuds jag att åter stiga upp på den
svarta hingsten beväpnad med gevär. Uppgiften är att från den travande hästen
skjuta prick på en stillastående måltavla. Jag försöker glänsa genom att få
hästen att galoppera innan jag skjuter. Här misslyckas jag totalt, men är ändå
nöjd att jag lyckats skjuta utan att ramla av.
Om jag hade varit Elvis i filmen Flaming
Star hade jag lyckat skjuta, galoppera, sjunga och spela gitarr samtidigt.
Eller kanske inte.
Här i Montana är mycket mer höstligt än
det har varit tidigare på resan, men skiftningarna i rött och guld är vackra
och den höga, klara luften gör verkligen färgerna rättvisa. Skulle jag vilja bo
här som en åldrad cowboy? Skulle jag kunna tänka mig att sälja gården hemma och
köpa en liten gård här för att leka det västern-liv jag drömde om som barn?
Nej, det är för långt från havet, för
långt från barnbarnen hemma i Sverige och sannolikt för många idioter som bor
här med tanke på att Donald Trump vann valet i Montana med god marginal.
På kvällen blir jag bjuden på öl och
smörgåsar av mina värdar. Jag berättar om att jag är ute på en resa för att
lista ut hur jag ska leva resten av min ålderdom. Mitt värdpar som heter Alex
och Patsy är i 35-årsåldern och visar sig ha massor av idéer om hur vi
gamlingar kan ha roligare, men inte alltid på ett någorlunda ansvarsfullt sätt.
De tänker sig att vi bildar en grupp som
busringer till politiker och byråkrater.
En idé är att ordna en triatlontävling,
där den nedre åldersgränsen är 70 år.
De föreslår att vi startar en TV-station
med bara roliga program för gamlingar, typ dolda kameran med inslag där
gamlingar kör bil som galningar, hånglar öppet på stan och besöker en
ungdomsgård och rappar på scenen.
Varför inte organisera partnerbyte, där
gamla människor en vecka i månaden kan testa att bo ihop med någon annan,
undrar de.
De vill att vi ska samla pengar som till
hälften ska gå till välgörande ändamål och till andra hälften till en riktigt
stor ravefest för oss gamla.
Jag protesterar lite och tycker att det
verkar väldigt tråkigt att bara umgås med människor som är lika gamla. Genast
har Alex och Patsy en rad idéer som går ut på att gamla och unga gör saker
tillsammans. Jag är lite tveksam till hur sugna ungdomarna är att göra saker
med oss gamla, men mina värdar är övertygade att många unga tycker att det är
kul att umgås över generationsgränserna. Det kan vara lärorikt för alla åldrar
också. Låt oss lära av varandra!
Nej, jag kommer nog inte dra igång någon
av de aktiviteter Alex och Patsy föreslår när jag kommer hem, men senare i
sängen bestämmer jag mig småskrattande för att återigen öppna mig för samtal
med både unga och gamla under resten av resan. Imorgon ska jag åka vidare till Denver,
även denna gång med buss eftersom järnvägen i Billings är nerlagd. Resan kommer
att ta elva timmar, vilket är rätt överkomligt, särskilt som vägen verkar vara
rätt vacker och går genom delstaten Wyoming till största delen.
Alex stiger upp klockan fem morgonen efter
och skjutsar mig och min gamla resväska till Greyhounds station.
På bussen får jag flera svåra hostattacker
alldeles efter avfärden. Är det en förkylning eller är det
luftkonditioneringen? Jag är inte jättebesvärad, men flera vänliga medresenärer
vill hjälpa mig. En kvinna från San José sitter bakom mig och räcker fram en
påse hosttabletter och några tepåsar och vatten ur en termos för att kurera min
hosta.
Så motsägelsefullt USA är. Så många
människor är så vänliga, så det är svårt att förstå att här finns ett hat som
har bäddat för en rasistisk president. Är de hatiska och de vänliga två olika
typer av människor eller är vi människor så komplicerade att vi kan ha både
kärlek och hat inom oss?
Jag tror att vi har lite av varje inom oss.
Det är troligen inte så att de som röstar på Sverigedemokrater och Donald Trump
är helt igenom onda. De kan troligen vara snälla mot sina hundar och katter.
Ur
Kurt Anderssons facebook
Megan Reeves, Albuquerque
Is there
anyone interested in starting a group working to win the next election? I think
we should use words to fight all bad things Donald Trump says and does.
We have to
work to strengthen the Democratic party to get a lot new faces to the next
election. We need more young people with competence to fight ignorance and
fascism.
Peter Moore, Dallas
I am
writing a paper on victims of crimes. Is there any of my facebook friends who
are victims? Would it be possible to make an interview with you?
Mia Turner, New Orleans
I want to
find some new beers to serve in my bar. Which are your favorite beers?
Sonny Smith, Memphis
Hi Kurt! Do
you remember the party we had in the apartment of our drummer Bart? And the
girls who asked me to go to bed with them?
After a
show I met them again in Alex’s apartment and they asked if I hade changed my
mind.
Now I am
more self-assured than just a few weeks ago, so I said yes.
It was
absolutely wonderful. Thank you for encouraging me!
Emma Jones, Portland
Now I have
some doubts about Donald Trump. His attitude against Russia is scaring. His bad
attitude against women is even worse. I
wish I could change my mind and not vote at all.
Robert Nelson, Kansas City
Hi Kurt!
Remember I wrote you about meeting in Chicago or Detroit. I am really sorry but
that is impossible now. I suffer from a prostate problem and a urinary
infection that have taken most of my energy away. I am now waiting for surgery,
but I might have to wait for more than a month and then I guess you are back in
Sweden. But I still hope it is possible to meet in Europe next spring.
Burt Anderson, Portland
Kurt! Now I
have joined the facebook community and explored all the new opportunities. I
have looked at all the nice pictures from your trip and am looking forward to
following you in the future. I hope to be able to report from the lives of our
family.
Fakta
om Billings
• Billings ligger i delstaten Montana och
är statens största stad.
• Staden hade 109 059 invånare
2013.
•
Montana State University Billings har cirka 5 000 studenter. En ökande andel av
studenterna har indiansk bakgrund.
•
Jordbruk har präglat industrin i Billings. Marken runt Billings är mycket
bördig. I Montana finns också stora boskapshjordar. Här finns också många
energiföretag. Billings är också en stad som anses mycket bra att starta
företag i.
•
Billings har åtta mikrobryggerier.
Läs mer på www.visitbillings.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar