Elfte kapitlet

Att ha svårt att sova i Seattle

I hurt myself today

To see if I still feel

I focus on the pain

The only thing that's real

The needle tears a hole

The old familiar sting

Try to kill it all away

But I remember everything

Johnny Cash

En yngling med en pistol i handen stoppar mig vid ett gathörn. Jag är på promenad efter en konsert på Café Racer till Travelodge Motel i norra Seattle sent på kvällen eller snarare tidigt på natten. Den unge mannen förklarar att han vill ha min plånbok och min mobiltelefon. Jag har faktiskt tänkt mig denna situation tidigare i städer som har känts mer hotfulla än Seattle. Min plan A har varit att springa ut i körbanan och påkalla uppmärksamhet från någon bilförare. Men här finns inte en bil så långt ögat når. Inga cyklister eller gångtrafikanter heller. Här är helt öde så här sent.

Jag överraskar mig själv med att inte bli rädd, bara arg. Jag ryter åt ynglingen att det kan han glömma. Det finns ingen anledning att han ska få mina ägodelar. Han viftar med pistolen och säger att här är skälet till att jag ska ge honom plånboken och telefonen.

Lite lugnare förklarar jag att som 72-åring är jag inte ett dugg rädd för att dö. Vill han skjuta ihjäl en gamling för att få en fyra år gammal mobiltelefon med en kamera som inte fungerar, några få dollar och ett kreditkort han inte kan använda utan den kod jag aldrig kommer avslöja, så skjut då för fan. Ha det så kul i fängelset resten av livet!

Han funderar några ögonblick, ser sig omkring, och försöker sedan skrämma mig med att han kan spöa upp mig istället om han inte får det han ber om.

Jag skrattar högt och frågar om han är synsvag och inte har sett att jag är huvudet högre än honom och sällsynt vältränad för min ålder. Jag berättar att jag har varit skogsarbetare i hela mitt liv och ljuger sedan att jag för tio år sedan vred nacken av en varg som anföll mig i skogen. Han är antagligen en stabo som inte vet så mycket om djur och natur, så han kan gå på det.

Jag fortsätter lögnerna med att jag för tio år sedan var svensk mästare i kickboxning för oldboys. Attackera mig, så får du ser vad som händer!

Han undrar vad som händer i så fall och jag svarar honom med ett hot som Jan Guillous bok Ondskan har inspirerat mig till.

Inom två minuter kommer du att blöda ur näsan, munnen och öronen. Du kommer att ha förlorat flera tänder och båda ögonen kommer att vara igenmurade. Näsbenet kommer att vara brutet, liksom båda underarmarna. Ditt könsorgan kommer att vara dubbelt så stort som vanligt, men inte på det sätt du skulle önska.

Lite synd tycker jag om dig som inte kan försörja dig på bättre sätt än att råna gamlingar, så jag avstår från att sparka av smalbenen.

Han tittar lite ängsligt och misstroget på mig och tvekar. Troligen har han inte läst Jan Guillou, men kanske har han sett Crocodile Dundee 2 där det finns en liknande scen. Sedan börjar han skrika om olaga hot och skälla samtidigt som han sakta drar sig längre ifrån mig. Han sticker in pistolen i byxlinningen och börjar springa.

Jag ringer 911 och en minut senare kommer en polisbil med blåljus och sirener som sannolikt väcker hela grannskapet.

När jag berättar min historia gapskrattar först poliserna, men blir sedan allvarliga. Det här är inget beteende de vill uppmuntra. Det är mer tur än skicklighet att jag har överlevt. Om ynglingen hade varit påverkad av fel substanser, så hade han kanske skjutit direkt och jag hade legat här i en blodpöl utan att kunna tala till poliserna.

Ett annat obehagligt alternativ nu är att ynglingen skulle ta hjälp av sin eventuella pappa advokaten och anklaga mig för olaga hot.

Jag visar mitt svenska körkort för poliserna, ger dem mitt mobilnummer och namnet på motellet där jag bor. De får mitt signalement på pistolkillen. Det skulle kunna passa in på många små ligister. Ful frisyr med hårväxten koncentrerar till uppsidan av huvudet och rakade sidor, nästan som en inverterad flint, fula tatueringar med ett spindelnät på halsen, blek hy, grå munkjacka, blå jeans med hål på knäna och skitiga joggingskor. Polisen kör iväg för att försöka leta upp honom efter att ha erbjudit mig skjuts till motellet. Jag tackar ja för att kunna berätta för mina barnbarn att jag har åkt polisbil i USA. Annars hade det varit skönt att gå till motellet för att få lite frisk luft. På Café Racer kändes till lite instängt.  

När jag sedan ligger i motellsängen är jag inte alls lika kaxig. Kroppen är spänd och sömnen är långt borta, mycket långt borta.

Varför var jag så stöddig och utmanande när rånaren dök upp? Jag kunde lika väl ha gett honom min gamla telefon och sannolikt fått en ny, bättre, från försäkringsbolagen mot en viss självrisk. Efteråt räknade jag ut att jag hade ungefär 100 dollar i plånboken. Det hade inte varit någon personlig katastrof för mig om killen hade fått dem.

Visst var det korkat att inte ge honom telefonen och pengarna. Men jag gick på känslan av att jag inte vill bidra till brottsligheten genom att acceptera den.

Tankarna snurrar i skallen. Hur hade jag gjort om han istället hade varit en decimeter längre än jag? Vad hade jag gjort om den lille killen hade försökt slå till mig? Hade jag verkligen misshandlat honom? Hur stor är risken att det händer igen? Om killen går lös, vågar jag ge mig ut och gå imorgon kväll?

Jag ger upp försöken att sova och tar fram datorn och börjar googla på personrån. Det gör mig varken så mycket klokare eller sömnigare. Istället försöker jag skingra tankarna genom en djupdykning på facebook. Det lyckas inte heller. Jag är en så svår missbrukare av facebook att jag blivit avtrubbad. Sedan försöker jag zappa på motellets TV, men hittar inte heller där något som kan fånga mitt intresse på allvar. Varken löjliga komediserier eller repriser på amerikanska fotbollsmatcher har någonsin varit min grej. De får mig definitivt inte att sluta att tänka på ögonblicken då jag stirrade in i en pistolmynning.

Jag kanske kan försöka med alkohol från minibaren. Nej, det visar sig att minibaren bara innehåller småflaskor med öl eller läsk. Jag inser att jag kommer bli mer kissnödig än sömnig av detta. Nej, vänta nu, kissnödig blir jag inte, men jag är inte sugen på öl i det svala, luftkonditionerade hotellrummet.

Nu kom jag på något. Böckerna jag haft med hemifrån är utlästa, men jag kommer på att jag såg en bokbytarhylla i receptionen. Jag skulle kunna lämna Patti Smith’s senaste bok som jag köpte i Venice, men inte blev så förtjust i och hitta något annat.

Jag drar på mig långbyxor och går ner till hyllan, där jag genast hittar en bok med en favoritförfattare som inte översätts till svenska längre, Martin Cruz Smith. Boken heter The girl from Venice och är alldeles nyutgiven. Hur har den hamnat här? När jag öppnar den förstår jag. Den är stämplad som recensionsbok. En kulturjournalist har bott här på motellet nyligen.

Jag går upp och lägger mig och sträckläser till det är dags att gå ner och äta frukosten som ingår i rumspriset.

När jag är nästan färdig med frukosten ringer min mobiltelefon. Det är från polisen. De har fångat en yngling som de tror är den som försökte råna mig. Kan jag komma till polisstationen redan på förmiddagen för att identifiera honom. Javisst.

Efter en snabb dusch tar jag taxi till polishuset, där jag får träffa någon slags detektiv, som tar mig till ett litet rum försett med en glasruta som lär se ut som en spegel på andra sidan. På andra sidan står det sex grabbar med likartade kläder ungefär i samma ålder. Alla ser ut att vara ungefär lika korta och har likadana frisyrer, inverterad flint. Jag tvekar ändå inte. Tatueringen på halsen är ett skäl till att jag känner mig helt säker. Hans ansiktsdrag gör mig ännu mer säker. Det ansiktet har snurrat förbi åtskilliga gånger framför mig under min sömnlösa natt.

Detektiven är nöjd med att jag så snabbt och säkert kunnat svara på frågan. Han vill veta hur länge jag är kvar i Seattle. När jag berättar att jag egentligen bara hade tänkt stanna högst två dagar till blir han lite stressad och ringer genast upp åklagaren med hjälp av en högtalartelefon. Detektiven lovar att skriva färdigt utredningen före klockan 15 i eftermiddag och åklagaren har en inställd rättegång klockan 13 imorgon, så vi skulle kunna köra en huvudförhandling då om jag kan. Javisst, inga problem.

Jag funderar på hur jag ska berätta den här händelsen för dem därhemma. Självklart vill jag inte skrämma upp någon. Samtidigt vill jag vara ärlig och inte förtiga något jag gör. Vid närmare eftertanke bestämmer jag mig att maila den långa versionen av vad som hänt till min fru och kanske mina barn lite senare ikväll och skriva en kort version på facebook efter rättegången imorgon.

Nu börjar rättegången. Gärningsmannen som visar sig heta Ethan, och är 22 år gammal, erkänner att han försökt råna mig, men anför som förmildrande omständighet att pistolen han använde bara var en attrapp och alltså inte kunde skada mig på något allvarligt sätt.

Jag får gå upp i vittnesbåset och rabbla att jag ska säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat. Domaren ber mig att berätta vad som hände i förrgår kväll. Jag tar den korta versionen, men utan att tona ner mina hot. Jag bedömer att hela vittnesmålet blir trovärdigare om jag är ärlig och uppriktig.

Domaren frågar om jag hade varit beredd att sätta mina hot i verket. Jag svarar att nästan alla föräldrar måste vara bekant med begreppet tomma hot. Jag skulle inte ha genomfört ett enda av hoten.

Han frågar också om jag har några skadeståndskrav, men jag har inte förlorat en krona på vad som hände och nu har jag dessutom något att berätta när jag kommer hem. Domaren hoppas att jag inte ska sprida en alltför dålig bild av Seattle när jag kommer hem till Europa. Det lovar jag.

Rätten tar en kort paus och avkunnar sedan domen. Ethan visar sig vara villkorligt frigiven och han döms nu till två års fängelse för rånförsöket. Han ser inte glad ut när domen avkunnas, men han verkar inte helt förkrossad. Den som lever i en kriminell värld måste väl hela tiden vara beredd på att ge upp friheten. Jag skulle ändå vilja säga några uppmuntrande ord till Ethan, men vi hålls effektivt isär.

Tillbaka på motellet funderar jag på fortsättningen här i Seattle. Jag hade funderat på att åka till vulkanen Mount Saint Helen, en bra bit söder om staden. Jag har läst om utbrottet 1980, där 250 hem förstördes och 57 människor dödades, bland annat en fotograf som hade tagit fantastiska bilder av naturens egen dramatik. Jag flög också över berget några år senare och såg omfattningen av förstörelsen.

Lite hade jag också funderat på att åka upp till Vancouver, som verkar vara en trevlig stad på många sätt, men nu har rånet tagit största delen av två dagar och jag tror att jag hellre tillbringar någon dag till här i Seattle innan jag vänder österut. Jag har en flygbiljett från Washington DC till Köpenhamn om ungefär två veckor och jag vill verkligen ta lite tid på mig när jag åker genom norra USA också.

Så jag bestämmer mig för att stanna här en dag till och sedan åka till en gammal favoritstad, Billings i Montana. Det tar nästan 18 timmar med Greyhound, men färden över Klippiga Bergen lär vara vacker. Delvis kommer det att vara mörkt, men det är en smäll jag får ta.

Här i Seattle tänker jag ägna morgondagen åt att åka upp i tornet Space Needle, att se den bisarra Leninstatyn, besöka det mycket moderna stadsbiblioteket, gå runt Green Lake och besöka Museum of Pop Culture. Sedan får det räcka.

Jag hade tänkt lyssna på mer musik de kommande två kvällarna, men jag har blivit lite avskräckt från att vandra i Seattle på kvällen, så det blir nog TV och dator på motellet de kommande två kvällarna.

Nej, jag ändrar mig. Jag har läst om Crocodile Café, där band som Pearl Jam, Nirvana och REM har spelat. Stället ligger i centrum, så jag tar en taxi och får ett visitkort så att jag kan ringa när jag ska tillbaka till Travelodge.

Jag har aldrig hört talas om bandet som spelar här, men jag gillar det. Det låter både slamrigt och melodiöst, precis sådan musik som jag har gillat ända sedan ungdomen. Jag behöver inte berätta vad han heter som är en mästare i den genren.

Publiken här är yngre än de musikställen jag var på i Nashville och Memphis. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att några tittar lite konstigt på mig. Ingen gör minsta tecken till att tala med mig. Jag koncentrerar mig på musiken. Flera i publiken är ganska lika Ethan som försökte råna mig. Det känns obehagligt.

Jag tar taxi tillbaka till motellet långt innan konserten är slut. När jag har tömt blåsan somnar jag snabbt.

Vid Lenin-statyn står jag nu och funderar på vad Putin och Trump kan hitta på i framtiden. Det verkar som om de vill förändra världshistorien genom att driva klockan tillbaka nästan 100 år, även om de har anammat vissa nymodigheter som twitter och att hacka andra människors e-post.

Jag förstår inte riktigt varför Lenin står staty här. När jag googlar får jag upp en teori om att obildade amerikaner har blandat ihop kommunistledare Vladimir Lenin med John Lennon som var med i musikgruppen the Beatles.

På Googles bilder av Leninstatyn ser jag att det inte är ovanligt att Seattle-bor driver med Leninstatyn på olika sätt. Den fem meter höga statyn har bland annat klätts i kjol och bh.

John Lennon stöter jag dessutom på i museet för popkultur. De vet nog skillnaden mellan Lenin och Lennon ändå. Här påminns jag också om en riktigt bra film som är inspelad här. The Fabulous Baker Boys med bröderna Bridges och Michelle Pfeiffer, en romantisk komedi med mycket musik.

Synd att besöket här fick en så tråkig början. Staden verkar vara värd ett längre och helt igenom angenämt besök.

Ur Kurt Anderssons facebook 

Martin Franklin, Atlanta

My new life is wonderful. I feel like a new person. I keep losing weight but the most important factor is that I move much more. Both going to the gym and the long walks have resulted in a lot more strength.

I still have a long way to go to look like a normal person, but I feel so strong. I am going to succeed.

Mary Jackson, Dallas

I have a dream! I would like to leave this country of ignorance and start a new life in Europe.

Are there any of my friends with experience of moving to another part of the world?

What are the problems? What are the benefits? Do you think I would regret leaving Dallas?

Who would come and visit?

Mia Turner, New Orleans

Today we had a gunfight in my bar. I wish that not so many young men would walk around with a gun in their hand. Nobody, except the police should carry guns.

Nobody got killed in the gunfight in my bar, but one young man was badly wounded.

Stop the violence now!

Sonny Smith, Memphis

The last week Tom and I have written five new songs for our album. It will be an extremely political record, something like Neil Young’s “Living the War”. I am not sure the record company will be all that happy about it, but it is worth a try.

Angela Williams, San Francisco

Fuck! I am still in bed with the flu, or maybe complications from the flu. Is there anyone that could help to do some shopping. I would need a good book and a bottle of booze.

Emma Jones, Portland

I would still have voted for Donald Trump if the election were today. I do not want to send our American boys abroad to fight somebody else’s war.

Fakta om Seattle

• Seattle ligger i delstaten Washington vid Stilla havet knappt 20 mil söder om gränsen till Kanada.

• Staden hade 652 405 invånare 2013.

• Seattle University har cirka 7 500 studenter.

• Nära Seattle finns den 4 392 meter höga vulkanen Mount Rainer. Lite längre bort finns den aktiva vulkanen Saint Helen, 2 550 meter hög.

• Stora IT-företag som Microsoft och Amazon är viktiga delar av näringslivet här.

Läs mer på www.seattle.com