Fjärde
kapitlet från slutet
Att intervjua Buffalo Bill utanför Denver
Mamas, don't
let your babies grow up to be cowboys
Don't let 'em
pick guitars and drive them old trucks
Make
'em be doctors and lawyers and such
Klockan 02.00 knackar det på dörren till
mitt hyresrum i Denver. Det är min värdinna som står utanför med en kopp hett
te med honung. Hon har hört att jag har hostat mycket i natt och vill lindra
min hosta, som jag troligen har ådragit mig av luftkonditioneringen på bussen
hit.
Hostan lindras verkligen, men jag har
svårt att somna om. Jag ligger och pillar med min telefonkamera och kommer
plötsligt på en sak. De bilder jag har raderat kanske måste raderas definitivt
på något sätt. Jag hittar snabbt hur jag gör och plötsligt har jag plats för
tusen bilder till i telefonen. Yes!
Så kan resenärens natt också vara. Så
omtänksam som min värdinna kan också amerikanska medmänniskor vara. Även om
Donald Trump är ond finns har många goda människor.
Till Denver har jag kommit med buss och
blir direkt väldigt imponerad av järnvägsstationen som ligger ovanför
busstationen nere i underjorden. Som så många andra stationer i USA heter den
Union station. Den är inte bara pampig utan också väldigt trivsam med en rad
restauranger, en bokhandel och ett hotell.
Utanför finns en särskild parkeringsplats
för Uber. Några vanliga taxibilar ser jag inte. En stor röd stadsjeep från Uber
tar mig till mitt hyresrum. Det visar sig vara dubbelt så dyrt som en vanlig
taxi skulle ha varit. Men skitsamma. Mitt hyresrum är både trivsamt och
billigt. Efter många timmar i sittande ställning på bussen från Billings orkar
jag inte leta reda på någon restaurang utan köper två 18 centilitersflaskor med
rödvin av en snäll tant, som sitter ensam med sin katt i sin spritbutik i huset
bredvid det där jag bor. I den närliggande livsmedelsbutiken köper jag två
frallor och en liten bit inplastad ost. Denna enkla måltid äter jag vid
hyresrummets skrivbord.
Jag tar fram datorn och studerar kartan
över Denver och kollar de tio viktigaste sevärdheterna på Tripadvisor. Jag
memorerar de gator jag ska gå på imorgon. Sedan somnar jag.
Så här kan resenärens vardag också vara.
Sent morgonen efter vandrar jag in mot centrum.
När jag passerar det pampiga biblioteket från 1950-talet kommer en gråtande man
i 50-årsåldern fram till mig. Han är skrämmande lik en småländsk kompis, som
jag aldrig har sett gråta.
Mannen berättar om sin besvärliga
belägenhet. Han har åkt från Albuquerque till Denver för att begrava sin
farmor. Efter begravningen blev han rånad på alla sina pengar som han skulle ha
till biljetten tillbaka. Han gjorde motstånd och visar på sina blodiga knogar.
Tårarna rinner utför hans kinder medan han berättar.
Normalt ger jag inte pengar till tiggande
barn, inte heller till män och unga kvinnor. Jag gör undantag för gamla
tiggande tanter. När jag i ungdomen reste i u-länder fick jag lära mig att den
som ger pengar till tiggande barn lär dem att inte arbeta. Det är bättre att ge
till projekt som arbetar för att få tiggare på fötter på riktigt. Dessutom
undviker jag numera att ha kontanter i plånboken hemma i Sverige.
Jag kanske är lurad av en duktig
skådespelare, men jag tycker synd om mannen från New Mexico som har förlorat
sin farmor. Jag tar upp en fem dollar-sedel och ger honom. Han tackar raskt och
går vidare gråtande och kontaktar fler människor som han möter.
Kan hans historia vara påhittad?
När jag sedan kommer till 16:e gatan, den
kombinerade buss- och gågatan i centrum, så är den kantad av tiggare med välformulerade
skyltar som ska beveka förbipasserande. Jag är förvånad över att så många
tiggare är så unga.
Varför står de här? Har de blivit
passiviserade av droger? Har de inte råd att studera? Har de sökt jobb men inte
lyckats?
Egentligen har jag lust att fråga dem, men
jag inser att om jag gör det så kommer jag känna mig tvungen att ge dem pengar
för att få deras historia.
Gatan är kantad av fik med uteserveringar
och vädret är vackert, men trivseln dras ner av att det går ungefär en
bullrande buss i minuten i varje riktning. Bussarna är gratis, så folk verkar
använda dem istället för fötterna. Jag fortsätter dra omkring i centrum, men
trivs inte så bra i Denver som jag hade trott.
Morgonen därpå bestämmer jag mig därför
för att hyra en bil och åka upp i Klippiga bergen. Dagen innan har jag noterat
ett Avis-kontor i centrum och jag går raskt dit för att försöka hyra en bil som
helst inte är alltför skadlig för miljön.
Det visar sig när jag kommer dit att den
minsta bil som är ledig idag är en sjusitsig stadsjeep. Jag vill gärna upp i
bergen som skymtar inte långt från centrum, så jag accepterar åbäket. Jag har
varit i Klippiga bergen en gång förut och gillar dem direkt även den här
gången. Dalgångarna är inte så djupa som i alperna, så det är ett skönt ljus
även längst ner. Jag kör cirka 15 mil till skidorten Vail och vänder. I Frisco
stannar jag för lunch. Jag känner mig nästan som en cowboy när jag parkerar den
stora stadsjeepen på tvären längs en gata där jag egentligen borde ha bundit
min häst. Hela den lilla orten verkar byggd som en pastisch på en liten stad i
Vilda västern på 1800-talet.
Bread + Salt ser ut att vara ett trevligt
ställe för lunch. Det är nästan fullt denna vanliga vardag i november. Jag tar
det sista lediga bordet och beställer in kaffe och en vegetarisk macka, som
visar sig vara riktigt, riktigt god.
På väggen sitter en svart tavla, där det
är skrivet med vit krita:
”No wifi,
please chat with each other like it’s 1985”
Efter en liten stund kommer en man som ser
ut som en åldrad cowboy med vidbrättad hatt, rutig skjorta och högklackade
läderstövlar in och ser sig om. Han frågar om han får slå sig ner vid mitt
bord.
Ska han äta bönor och chili, undrar jag
lite fördomsfullt. Mycket av mina bristfälliga kunskaper om cowboys har jag
fått av barnserien Lucky Luke. Komiskt nog presenterar sig mannen som Lucas.
Det visar sig snart att skenet bedrar – i
varje fall delvis. Lucas har arbetat nästan hela sitt liv som framgång advokat
i Denver. Han har en liten gård inte så långt från Frisco och där har han
tillbringat de tre åren sedan han gick i pension med att hålla sig så långt
från brottslingar och paragrafer han kan. Han beställer en macka med bacon och
en öl. Om han inte hade kört bil så hade han tagit en whisky också, avslöjar
han.
Jag berättar att jag har ägt en skogsgård
i nästan 50 år. Lucas säger att han avundas mig. Om han för 50 år sedan hade vetat
det han vet nu, så skulle han nog ha satsat på att bli jordbrukare långt
tidigare.
Precis som jag tycker han att varje dag i
det fria ute på de egna ägorna är en lycklig dag. Han trivs också mycket bättre
med att göra ett verkligt arbete som ger resultat varje dag än att sitta och
vrida på paragrafer som inte alltid har någon anknytning till vardagen.
Ändå berättar han att han ska arrendera ut
sin gård under två år från och med sommaren. Hans fru är långt ifrån någon
cowgirl och trivs inte alls på gården. Nu arbetar hon fortfarande som lärare
vid universitet i Denver, men ska gå i pension till sommaren. Hon har uppoffrat
sig och tillbringat helgerna hos Lucas i bergen de senaste tre åren. När hon
blir pensionär vill hon istället ut och resa. Hon har länge drömt om att se
världen utanför Colorado.
Lucas är inte så road av att resa, men han
vill ställa upp för sin fru. Han lämnar med viss tvekan gården för att köra in
till Frisco och äta lunch. Han blir lite intresserad av min resa, vill veta vad
som är det roliga. Jag försäkrar att det roligaste är att sitta i barer och kaféer
och träffa sådana som Lucas. Eftersom jag också har rest mycket med min fru,
mest på tu man hand, men också på några gruppresor, vet jag att alla sätt att
resa har sina goda sidor. Jag undrar om Lucas hade slagit sig ner vid mitt bord
om jag hade suttit här med min fru.
Nej, det hade han inte.
Han undrar hur svårt det är att resa utan
att kunna något annat språk än engelska. Det vet jag en del om. Att jag talar
flytande svenska och tyska har jag inte så stor glädje av på resa utanför
Europa. I Afrika och Asien går det rätt bra att ta sig fram med engelska, även
om kontakterna med lokalbefolkningen kan bli lite ytliga. Den som inte kan
spanska får i Latinamerika förlita sig mycket på kroppsspråket.
Jag har ett roligt minne av en hyresvärd i
70-årsåldern som vid frukosten frågade gång på gång på spanska något som jag
inte förstod. Till slut gav han upp och började hoppa runt i köket och kackla
som en höna. Då förstod jag att han ville veta hur jag ville ha mina
frukostägg. Jag gjorde en roterande gest med höger pekfingret i vänster
handflata. Då förstod han direkt att jag ville ha äggröra. Bara några minuter
senare hade jag äggröra utan bacon på tallriken.
Detta hände sig i Havanna.
Lucas berättar att hans fru har en
önskelista som han kanske inte har hundraprocentig kontroll på, men han drar
några namn ur minnet. Paris, London, Berlin, Rom, Aten, Barcelona och Wien är
städerna han kommer ihåg. Han undrar om jag har varit i någon av dessa städer.
Ja, jag har varit i alla dessa.
Han vill veta vilken som är min favoritstad
och jag väljer mellan Berlin och Rom. Jag tipsar om några andra europeiska
städer jag kan rekommendera. Siena, Freiburg och Sarajevo är några av mina
favoriter vid sidan av de mest självklara.
Lucas undrar om det inte är jobbigt att
resa så länge som jag gör, allra helst som jag inte är någon ungdom. Nej, det
blir en rutin och ett naturligt sätt att leva. Genom facebook har jag också
många medresenärer.
Det som kan vara jobbigt är när hälsan
sviktar, men det mesta går ändå att vänja sig vid. Jag berättar för Lucas om
mina kateterbestyr på busstoaletterna och han ser bestört ut.
Han själv har ännu inga som helst
hälsoproblem, men inser ändå att han bör vara väl försäkrad när han ger sig ut
och reser. Han frågar om han får följa mig på facebook och det får han
självklart. Jag ser fram emot att följa hans och fruns resor.
När jag närmar mig Denver på tillbakavägen
får jag syn på en skylt in mot en avtagsväg: Buffalo Bill’s Museum and Grave.
Utan betänketid svänger jag av från motorvägen. Efter en dryg halvmil kommer
jag till en stor parkering intill museet och graven. Jag går upp till graven som
ligger på en kulle med en fantastisk utsikt åt ena hållet och en skogsdunge åt
det andra. Jag har googlat och läst på om Buffalo Bill, som egentligen hette
William F Cody och levde ett liv som mångsysslare och dog för 99 år sedan,
1917, nästan 71 år gammal.
Jag känner att det här är en man, som jag
skulle vilja intervjua. Det är inget att tveka på.
• Hej Bill, jag måste börja med att
gratulera till en extremt vacker gravplats. Sedan har jag en rad frågor som jag
skull önska att du svarade på. Till att börja med, du började arbeta redan vid
11 års ålder. Kände du dig inte utnyttjad?
– Vad tror du?
• Du deltog i kriget mot
ursprungsbefolkningen i USA. Hur många indianer har du dödat?
– Det ska du skita i.
• Du har fått en medalj för tapperhet i
kriget mot indianerna. Är du stolt?
– Ja.
• Du träffade den berömde indianhövdingen
Sitting Bull. Vad sa han till dig?
– Dra åt helvete.
• Det sägs att du har skjutit 4 000
bufflar sammanlagt. Hur många bufflar har du skjutit egentligen? Skäms du för
det?
–
Jag har skjutit fler. Varför skulle jag skämmas?
• Du fick namnet Buffalo Bill sedan du försåg
arbetarna på Kansas
Pacific Railroad med buffelkött.
Funderade du aldrig på att bli vegetarian?
– Jag
var vegetarian. Köttet sålde jag.
• Du turnerade senare i livet med en western-föreställning
i Europa och träffade det brittiska kungahuset, den tyske kejsaren och till och
med påven. Har du ångrat att du lämnat USA?
– Jag ångrar att jag lämnade Europa.
• Hur upplevde du ålderdomen?
– Jag var pissnödig hela tiden.
• Dagen innan du dog konverterade du till
katolicismen. Varför?
– Det var lättare att få förlåtelse där.
• Vad ville du ha förlåtelse för?
– Det ska du skita i.
• Det har gjorts filmer, skrivits böcker
och komponerats musik om dig. Har du några favoriter?
– Nej.
• Förlåt att jag stör, men jag har en
sista fråga. Författaren Mark Twain skrev en bok om din favorithäst Soldier
Boy. Är du stolt över din häst eller tycker du att du skulle ha varit
huvudpersonen?
– Nu får du ge dig. Lämna mig i fred. Jag
är död för fan.
Jag ger upp. Det går inte att få ut något
av detta annat än den njutbara utsikten.
Efter att ha lämnat tillbaka den onödigt
stora hyrbilen till Avis går jag till en pizzeria bland alla bussarna på 16:e
gatan. Det är innan middagsrusningen så servitrisen har tid att vara pratsam.
Hon frågar var jag kommer ifrån och blir väldigt entusiastisk när jag berättar
att jag kommer från Sverige.
Hon har länge läst mycket om Sverige och
har till och med funderat på att flytta dit. Sedan Donald Trump vann valet har
hon funderat på att begära politisk asyl i Sverige av skälet att hon är kvinna.
Nu är hon beslutsam. Hon ska inte flytta någonstans, utan istället stanna här
och göra vad hon kan för att bekämpa Donald Trump.
Även om hon redan kan mycket om Sverige ställer
hon många frågor om hur bland annat sjukvård och utbildningssystem fungerar. Ungefär
så skulle hon vilja ha det i USA, när Trump har avsatts.
Jag vill inte förhäva mig och framhålla
Sverige som något perfekt föredöme, men kan konstatera att USA har mycket att
ta itu med. Fattigdom, miljöproblem och okunnighet bara för att nämna några
exempel.
Intresset för att besöka Sverige verkar
vara stort. Ibland förvånas jag över att jag inte träffar fler turister från
USA hemma med tanke på alla som vill veta mer om Europa och Sverige. Att jag
inte träffar dem i Småland kanske beror på att de håller sig till storstäderna
när de gör sina snabba turistresor.
Sista dagen i Denver ägnar jag lunchen åt
att testa olika sorters öl på ett av de trevliga lokala mikrobryggerierna. Den sympatiske
bartendern berättar att han förra sommaren var på semester i Sverige och Norge.
Hans favoritstad var Falkenberg. Det kan ha berott på att han där träffade en
trevlig kvinna, som han stannade hos i en vecka. De har fortfarande en hel del
kontakt. Bartendern skulle kunna tänka sig att flytta till Sverige, men vet
inte riktigt hur han ska göra för att få jobb. Han kan ju inte svenska. Jag
försäkrar att det knappast är något problem om han vill jobba i en bar. Sverige
är ett land som är på väg att bli helt engelskspråkigt.
Bredvid mig i baren sitter en äldre kvinna
och testar många sorters öl. Jag är lite förvånad, eftersom det inte alls är
lika vanligt med ensamma äldre kvinnor som äldre män på barerna. När Laura, som
hon heter, och jag har diskuterat 20 minuter om de ölsorter vi har provat
kommer vi osökt in på ålderdomen.
Laura är kort, slank, har grått burrigt hår
och väldigt många rynkor i ansiktet. Hon är en verklig skönhet. Laura berättar
att hon för fyra år sedan fick en cancer, som ansåg vara i det närmaste
obotlig. Då förberedde hon sig på att varje vecka kunde vara den sista. Hon
tvekade om hon skulle underkasta sig den plågsamma behandling som erbjöds eller
om hon skulle ge upp. Utan så mycket eftertanke tackade hon ja till behandlingen,
trots att hon hade klart för sig att prognosen inte var så god. Hon hade en
känsla av att sjukhuset vill driva igenom den för att tjäna pengar, men hon
hade inget emot att sjukhuset tjänade pengar om de lyckades bota henne.
Ett år senare, efter mycket vanmakt och
många tårar av smärta förklarades Laura vara ”troligen frisk”.
Hon stod då inför det faktum att hon hade
fått ett nytt liv nästan till skänks. Det kunde vara tre månader, tre år eller
kanske 30 år. Vad skulle hon göra med detta nya liv? Hennes man hade gått ur
tiden redan för tolv år sedan och de två barnen var väldigt upptagna av sina
karriärer och aldrig haft tid att skaffa några barnbarn till Laura. Så hon har
nu bara sig själv att tänka på.
Hon valde mellan flera inriktningar på det
nya livet. Pedantiskt och pedagogiskt presenterar hon sina val i punktform:
• Ett alternativ skulle vara att återgå
till arbetslivet. Hon har varit arkitekt hela sitt liv och blivit känd för att
rita både spektakulära och energisnåla hus. Många kunder köar för att få henne
att återuppta sitt arbete.
• Ett annat alternativ är att ge sig ut
och resa i världen. Laura har varit på studiebesök och tittat på hus i en stor
del av världen, men hon lockas av att resa runt och testa mikrobryggerierna i
fjärran länder. Och att prata med folk som inte är arkitekter.
• Det tredje alternativet är att ägna sig
åt politik. Det behövs politiker som kan slå hål på ondskan och okunnigheten i
USA. Laura har lätt att uttrycka sig, så hon tror att hon skulle vinna många
debatter.
• Det fjärde alternativet är att ägna sig
åt sin lite slitna kropp. Laura tror att hon skulle må bättre om hon är
vältränad och hon har förstått att det går att öva upp både styrka och
kondition högt upp i åldern.
• Det sista alternativet är att ägna sig
åt det Kurt skulle kalla välgörenhet, men som Laura kallar frivilligarbete. Det
finns i USA så många verksamheter, som bygger på att människor vill göra något
gott på fritiden eller ålderdomen.
Valet underlättas av att hon är ekonomiskt
oberoende. Laura har svårt att välja bort något alternativ. I praktiken betyder
det att hon bara väljer bort politiken. Det fungerar inte att vara politiker
bara en dag i veckan. Politiker skulle hon vara 24 timmar om dygnet, sju dagar
i veckan har hon förstått när hon talat med vänner inom det demokratiska
partiet.
Nu börjar Laura varje dag med ett
motionspass. Varannan morgon springer hon åtta kilometer och varannan dag
lyfter hon skrot på ett gym som har inriktat sig på 70-plussare.
När det dyker upp någon riktig
arkitektonisk utmaning så säger hon ja. Oftast får hon riktigt bra betalt och
pengarna skänker hon oftast antingen till någon politiker som kämpar för miljön
och mot våld eller till någon organisation som jobbar för barnens rättigheter.
En gång om året försöker hon göra en resa
riktigt lång bort för att vidga vyerna. Förra resan gick till Vietnam, där hon
imponerades av hur glada människorna är och hur vackert landet är. Nästa resa
ska kanske gå till Japan. Där vill hon gå en kurs för att lära sig laga nyttig
mat.
Den mesta tiden lägger Laura på social verksamhet.
Ett tag arbetade hon med att
rehabilitera tiggare, men tröttnade när hon insåg att många av tiggarna i
Denver var vita medelklassungdomar som rökte för mycket gräs. Istället satsar
hon nu det mesta av sin kraft på att göra besök på äldreboende och tala med
riktigt gamla människor som inte får så många andra besök.
En sak har hon kommit på efter att ha levt
sitt nya liv några år. Hon måste se till att ha kul också. Visst är det mesta
hon håller på med är roligt och kreativt, men hon upptäcker att hon saknar rena
nöjen som bara är avkopplande. Nu går hon oftare på bio och konserter. Hon har tagit
som vana att varje lördagseftermiddag gå på något av stadens mikrobryggerier,
testa öl och samtala med andra gäster.
Jag frågar Laura om det finns några pensionärsföreningar
i USA. Hon förstår inte riktigt frågan. Även om hon och jag har en del
åldringsfrågor att tala om, så tycker hon inte att det är så meningsfullt att
dela upp människor utifrån deras ålder. Visst, vid en viss ålder behöver många
människor pension eftersom de inte orkar arbeta längre.
Laura föredrar att umgås med folk i alla
åldrar, från olika länder, män och kvinnor, fattiga och rika, långa och korta.
Jag berättar om de svenska
pensionärsföreningarna som i alla fall utifrån min horisont mest verkar vara
ett forum för gnälliga gamla gubbar och griniga gummor. I mina ögon ägnar sig de
svenska pensionärsföreningarna åt att begränsa gamla människor och gör dem till
offer för elaka politiker istället för att vidga möjligheterna för gamlingarna.
Jag vill inte vara ett offer. Det vill
inte Laura heller.
Vi enas om att det är viktigt att noga
tänka igenom vad vi vill göra med våra sista år utifrån vetskapen att varje dag
kan vara den sista, och att inte låta sig begränsa möjligheterna i onödan. Visst
underlättar det valfriheten att Laura och jag har bättre ekonomi än många
andra, men vi ser också att det finns mycket meningsfullt att göra även om
pengarna skulle ta slut någon gång.
Laura och jag pratar och pratar hela
eftermiddagen om skillnaderna mellan att vara ung och gammal. Och om att vara
gammal, men ändå känna sig ung. Jag tappar räkningen på hur många öl vi dricker
och hur många skålar nötter vi beställer in, men ingen av oss känner sig
berusad.
Självklart blir vi facebookvänner innan vi
skils åt.
Efter denna trevliga eftermiddag med Laura
knallar jag ner till Union Station, där min svarta väska redan är incheckad. Nu
väntar 20 timmar på tåget till Chicago. Och nu ska jag sätta min hundrade
kateter på amerikansk mark, utläser jag från min urindagbok.
Det blir en avkopplande resa. När morgonen
kommer far jag över en prärie som aldrig tyckts ta slut. Resan slutar i alla
fall på ännu en Union Station.
Ur
Kurt Anderssons facebook
Tom Ford, Memphis
Last night
our drummer left our band, the Blues Siblings. He is studying law at the
university and does not want to be a full time musician.
Are you a
drummer who likes to be a part of our band? Or do you know someone who would be
perfect for our band? Please contact me.
We are
making a record in a couple of weeks and we are booked in for more concerts
than ever. The future looks bright.
Mia Turner, New Orleans
Never
before have I heard so many customers talking about politics as after the
president election. I feel it would have been better if they had those debates
before choosing a grumpy old man as our president.
Mary Jackson, Dallas
Hi Kurt! I
am very sorry to hear about the robbery in Seattle. Are you all right or has
that destroyed your journey making you scared of going out?
When I first
read about you threating that little punk I laughed, but then I got worried. Take
care about yourself. If you are going to Chicago you should be really careful.
They shoot a lot of people there. I don’t want you to be into more trouble.
Natalie Miles, Albuquerque
Hi! I am
sorry about what happened to you in Seattle. It shows that there are far too
many shotguns in this country. I am glad that you showed that words are better
than guns and bullits. The next four years I am afraid we will have a lot more
shootings in this country. An aggressive president will provoke aggressive
young people to be more violent.
I hope that
you will have a safe time before you go home. I read that guns are unusual in
Sweden.
Angela Williams, San Francisco
Now I am
suddenly fine and back to work again. Thank you for your compassion while I was
in bed with all the viruses!
Burt Anderson, Portland
Hi Burt! I
read about the robbery in Seattle and I am really happy that it turned out
well. But you should really be careful out there. Take a taxi or an Uber when
you are going home late at night. I hope that you will have a safe ride!
Emma Jones, Portland
Please,
forgive me!
Fakta
om Denver
• Denver är huvudstad i delstaten
Colorado.
• Denver hade 649 495 invånare 2013.
•
University of Denver har cirka 11 800 studenter.
•
Denver är ett centrum för logistik- och energiföretag.
•
Denver fungerar som porten till skidsporten i Klippiga bergen.
Läs mer på www.denver.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar