Näst sista kapitlet

Att planera ålderdomen i Detroit City

Home folks think I'm big in Detroit City

From the letters that I write they think I'm just fine, yes they do

But by day I make the cars and by night I make the bars

If only they could read between the lines

Bobby Bare

När jag kommer till Detroit får jag för första gången den här resan åka med en riktigt gammal gul taxi, som sannolikt är tillverkad här i stan. Den mullrar, skramlar och svajar.

Taxiföraren är född i Etiopien. Han blir väldigt glad, när jag frågar var i Etiopien han kommer från och berättar att jag har varit i hans vackra hemland två gånger. Föraren uppskattar detta och säger att det är första gången sedan han började köra taxi i Detroit för 18 år sedan som han har haft en kund som vet var Etiopien ligger. Han tycker själv att det är märkligt att de flesta av hans kunder är så obildade. När han roar sig med att ordna lite frågesport med kunderna är det inte ovanligt att de tror att Etiopien är en ögrupp i Asien och att Addis Abeba är huvudstad i Sydafrika.

Han berättar om hur han flydde det politiska förtrycket i Etiopien för 20 år sedan. Nu sedan Donald Trump valdes som president är han osäker på var han och familjen ska ta vägen. De är inte bekväma med att bo i ett land med en rasist som president. Samtidigt vet han att det är svårt att flytta hem till Etiopien, där det politiska förtrycket består.

Det troliga är att familjen försöker slå sig ner i Kalifornien, där rasisterna är sällsynta. Om det blir så ska han byta bil, kanske till en Tesla. Han tror inte att en sådant här gammalt utsläppsmonster går hem bland de politiskt korrekta människorna i San Francisco, som är hans drömstad.

Han anförtror mig att han har varit både arbetsam och sparsam, så han har tillräckligt mycket pengar för att kunna byta till sig en Tesla.

I taxins vänstra stolpe mellan framruta och sidoruta sitter ett sökarljus som föraren använder för att kunna läsa husnumren. När vi är framme lyser han upp min väg från bilen till dörren. Huset jag ska bo i har en gammaldags elegans, men de omgivna husen är övergivna.

Min värdinna tar mig på rundvandring i det varsamt renoverade huset, som har lite prägel av kråkslott. Jag gillar det. Hon erbjuder mig en svit som består av ett rymligt arbetsrum och ett ännu större sovrum med matbord, soffgrupp och en stor golvyta där värdinnans gulliga gråspräckliga katt rullar sig.

Första dagen i Detroit ägnar jag att vandra längs med Woodward Avenue från villaområdet där jag bor ner till floden som gränsar mot Kanada. Hungern slår till när jag vandrar tillbaka norrut på den sena eftermiddagen. Jag råkar passera en av Subways restauranger, eller vad de ska kallas för. Troligen på grund av rånrisken i den här staden är det pansarglas mellan personalen och gästerna. Dessutom spelas julmusik på hög volym, så det är lite svårt att berätta att jag vill ha en smörgås utan kött. Jag gestikulerar och mimar och känner mig som om jag vore en del av ett fånigt frågeprogram på TV. Till slut lyckas jag efter många missförstånd få en så kallad veggie sandwich.

Det är mest ungdomar i lokalen, och jag hittar ett eget bord vid fönstret. Efter en liten stund har en man med en lång gles grå hästsvans fått sin smörgås och han ser sig om för att hitta någon plats att sitta. Han väljer den tomma stolen vid mitt bord och presenterar sig som Steve. Min gissning är att han är i 65-årsåldern och det visar sig stämma. Han är 65 och ett halvt och ska snart gå i pension.

Steve håller på att planera sin pensionärstillvaro. Han har arbetat som någon slags teknisk chef på ett dotterbolag till Ford och hans ekonomi är välordnad och kommer att förbli det när han går i pension. Han bor i en stor villa på en tvärgata till Woodword Avenue och där vill han bo kvar så länge det är möjligt. Med hjälp av en städerska räknar han med att det kommer gå ett bra tag till.

Han avslöjar att han har varit lite tveksam till att bo kvar i Detroit. Den tunga kriminaliteten avskräcker honom. Han berättar några förfärliga historier om barn som har skjutits till döds i staden bara de senaste månaderna. Steve är inte rädd för sin egen del. Vi som är så här gamla behöver inte vara rädda för att bli skjutna. Det kan vara ett bra alternativ till att tyna bort i svåra sjukdomar, anser han. Men han tycker att det är så jobbigt att läsa om de stackars brottsoffer som borde ha så mycket kvar både att ge och få under resten av livet.

Trots detta har Steve bestämt sig för att stanna i Detroit till döden skiljer honom från staden. Det här är hans stad. Här har han många vänner. Även om hustrun har lämnat honom för länge sedan, så har han sina båda barn och fem barnbarn ungefär en halv dags bilresa härifrån. Sonen bor i Chicago och dottern i Pittsburgh. Det tycker Steve är hanterligt. Han inser att det är många som har sina barnbarn mycket längre bort.

Steve har gjort en 15-årsplan för resten av sitt liv. Varje femårsperiod är kopplad till ett bilmärke, men inget som tillverkas här i Detroit.

De nästa fem åren har Steve bestämt att han ska köra Porsche. Tiden under dessa år har han bestämt att ägna åt två nöjen: barnbarnen och ideellt arbetet. Han är medlem i en förening som har som mål att ta hand om barn på glid och istället förse dem med utbildning på ett roligt sätt och locka dem att bli entreprenörer.

Nästa fem år, från 70 till 75, ska han köra Jaguar. Tiden ska han ägna åt barnbarnen, men också åt att resa. Som så många amerikaner har Steve en diffus bild av världen utanför USA, men han är medveten om sina kunskapsluckor och är fast besluten av fylla så mycket som möjligt innan han dör.

De år som han tror kommer bli hans sista, från 75 till 80, vill han ha en Mercedes limousin med chaufför. Så långt fram i tiden inser Steve att barnbarnen inte kommer vara så intresserade av att hänga med honom. Den perioden av livet har han tänkt koncentrera sig på att äta och dricka gott. Och med det menar han inte smörgås och Coca cola på Subway. Detroit idag är inte precis nerlusat med gourmetkrogar, men Steve tror att när staden reser sig ur askan är kultur och krogar en viktig del i arbetet att göra staden attraktiv igen.

Vi enas om att de närmaste fem åren är de mest intressanta, eftersom det är störst chans att de blir av. Jag berättar att jag hellre skulle vilja ha en Tesla X än en Porsche och Steve blir intresserad när han får höra om Teslans prestanda.

Det mest intressanta är ändå hur vi ska använda våra mänskliga resurser för att åstadkomma något bra under de år som vi orkar. Jag har hört det förut och förstår av Steves berättelser att det finns en helt annan tradition av frivilligarbete i Detroit än i Sverige. Här finns det många pensionärer som arbetar utan ersättning på en rad områden, som exempelvis bibliotek och museer, bara för att de tycker att det är roligt och meningsfullt.

Steve berättar mer om de projekt som han vill arbeta med. Att han ser barnen som Detroits framtid är rätt självklart, tycker han. Att öka kunskaperna ser han som en viktig uppgift genom erfarenheten av att bilindustrin i Detroit tappade sin konkurrenskraft utan att märka det. Han erkänner villigt att han själv inte har de kunskaper som finns i bilindustrin i Europa och Japan, men han vet vad konsekvensen blir för dem som inte kan tillräckligt och det vill han förmedla till ungdomarna.

Framför allt så har han upptäckt hur kul det kan vara att skaffa nya kunskaper och den glädjen vill han förmedla till barn och ungdomar. Likaså vill han förmedla en förståelse för att alla måste ta tag i sin egen situation och göra något åt sina problem. Det går inte att förlita sig på att någon annan ska hjälpa dig. Och han vill att fler ska upptäcka att det finns en djup tillfredsställelse i hårt arbete.

Steve undrar vilken typ av frivilligt arbete jag vill ägna mig åt.

Jag berättar om flyktingströmmen från Syrien, Eritrea, Afghanistan och Irak till Sverige och om det svenska samhällets oförmåga att ta tillvara de duktiga människor som kommer och få dem att fylla igen de allt fler luckor som finns på svenska arbetsplatser.

Det är något jag vill engagera mig i när jag kommer hem. Av allt att döma är det också många andra uppgifter som inte kommer att vara helt lösta under de närmaste åren, så jag behöver inte bli sysslolös på länge.

Sedan vill jag gärna blanda det frivilliga arbetet med umgänge med barnbarnen och med resor. Jag vill minimera risken för att dö utan att ha sett till att mina barnbarn har det kul och dessutom vill jag inte sluta mina dagar med alltför många vita fläckar på världskartan.

Steve undrar hur jag får ihop mitt flitiga resande med mitt engagemang för miljön. Jag svarar ärligt att det får jag inte. Men jag försöker kompensera mina flygresor genom att avstå från att äta kött.  

Oj, då. Det var otur, tycker Steve. Annars hade han kunnat bjuda hem mig på grillkväll och visa sin samling bilar.

Inget problem. Det går att grilla grönsaker och jag äter fisk, skaldjur och vilt. Dessutom händer det i sällsynta fall att jag gör undantag och äter ko och gris om jag blir bjuden. Vilda djur är bättre att äta upp än att köra på med bilen. Vi enas om att jag kommer hem till Steve imorgon kväll. Sedan måste jag åka till Washington DC för att inte missa flyget hem.

Vi fortsätter att diskutera ålderdomens vedermödor och kommer in på ett gemensamt problem: prostatan.

Steve berättar att han har en revolver hemma och en gång när han drabbats av en urinvägsinfektion som en följd av den förstorade prostatan var smärtan så svår att han satt på toaletten med revolvern i handen redo att skjuta skallen av sig för att slippa ifrån alltihop.

Men nu sitter du här. Vad fick dig att ångra impulsen att skjuta?

Det var en snabb tanke på barnen och barnbarnen som fick honom att avstå. Detta i kombination med att smärtan avtog tillfälligt. Men tanken på revolvern som befriare lever kvar hos Steve. Han har också funderat på alternativa metoder, hängning, en överdos av något, att kasta sig framför ett tåg. Inget känns riktigt lockande. Alternativet att leva med svåra smärtor är inte heller så lockande. Det här tål att tänkas mer på, anser Steve.

Jag undrar över varför Steve har en revolver hemma. Det har han själv också börjat ifrågasätta. Han konstaterar att det cirkulerar alldeles för mycket vapen i Detroit. Bara denna månad har flera barn skjutits till döds här i Detroit.

Steve försvarar sitt eget vapeninnehav med att revolvern aldrig lämnar hans hus och förvaras inlåst i ett vapenskåp. Han är väldigt bestämd på att han aldrig ska använda det mot någon annan än sig själv.

Innan vi skiljs åt byter vi telefonnummer och kommer överens om att bli vänner på facebook för att kunna följa varandras åldrande till vi möts igen om fyra år.

När jag sedan går hem till mitt trevliga Air bnb för att tömma blåsan med hjälp av min engångskateter kommer jag att tänka på filmen 8 mile, som utspelar sig i Detroit. Cheddar Bob, en av killarna i gänget runt filmens huvudperson Johnny Rabbit har en pistol nedstucken i byxorna och råkar fyra av ett skott med mycket obehagliga konsekvenser.

Jag hoppas att inte Steve råkar ut för någon liknande vådaskjutning med sin revolver. Det är inte rätt behandling av prostataproblem.

Den som inte har sett förfallet i Detroit med alla övergivna bostadshus och kontor med sönderslagna fönster har nog svårt att föreställa sig eländet.

Att se alla utslagna män som flockas utanför spritbutikerna är minst sagt tråkigt, men det finns en del tecken på att staden reser sig ur askan. Även om jag inte ser någon lär det finnas en hel del stadsodlingar. En bra bit från centrum har en cykelfabrik byggts upp, där det tillverkas cyklar av samma typ som i Christiania i Köpenhamn.

Framför allt ser jag stora satsningar på både kultur och utbildning. Konstprojekt ska göra staden attraktiv igen. Wayne State University har byggnader nästan överallt. En av deras specialiteter är hälsa och det vore roligt om hälsa fick ersätta bilar som profilprodukt för staden.

Att det finns många begåvningar i Detroit förstår jag när jag besöker Tamla Motown-museet och får veta att många av de stora artisterna växte upp i samma grannskap som Berry Gordy, grundaren av musikimperiet.

Synd att han flyttade till Los Angeles, istället för att stanna kvar i Detroit och utveckla staden till något som Nashville istället för att vara en gravsten över amerikansk bilindustri. Det är i alla fall spännande att se museet. Det är en guidad tur med fyra personer i gruppen. Guiden uppmanar oss att sjunga och dansa i den legendariska studion där så många världssuccéer har spelats in. Alla fyra i gruppen vägrar. De andra tre säger att de är blyga och jag erkänner att min sång låter för jävligt.

Då frågar hon efter våra Motown-favoriter. De andra säger Stevie Wonder, the Temptations och Supremes. För att vara lite annorlunda säger jag Martha and the Vandellas.

Guiden säger att jag har otur. Martha Reeves, som nu är en 75-årig dam, bor här i närheten och hänger väldigt ofta här på museet för att fördriva tiden. Just idag är hon inte här. Vilken otur! Det verkar vara mycket enklare att få tala med Martha Reeves än med Neil Young, även om det nu har öppnats en möjlighet att få träffa även honom genom Angela Williams arbetskamrat.

En sak som gör mig glad under rundvandringen är att guiden berättar att det inte bara är Martha Reeves som är uppvuxen här i närheten. Flera världsartister växte upp som grannar till Berry Gordy. Det visar att väldigt många människor har resurser att uträtta storverk om de bara kommer tillsammans i rätt miljö.

Jag har läst att det ska finnas en stadsodling alldeles nära Motownmuseet, men jag hittar den inte. Skyltning är verkligen inte Detroits paradgren. Många gatuskyltar är borta och husens nummerskyltar kanske aldrig har funnits.

Istället går jag till Detroit Institute of Arts, som visar sig vara ett fantastiskt konstmuseum. Normalt är jag på museer lika rastlös och snabb som när jag arbetar i skogen. Det finns knappast något museum som jag inte klarar på en timme. Här går jag runt i tre timmar. Det är så mycket intressant att se. Allra längst fastnar jag i en stor sal med muralmålningar av den mexikanske konstnären Diego Rivera. Det går inte att se färdigt på hans målningar, som skildrar bilindustrin i Detroit på 1900-talets första halva.

Här finns också en avdelning med nutida afroamerikansk konst, där jag hänger länge tillsammans med tavlorna. En fotoutställning om Detroits nattliv fängslar mig också. Här finns bland annat en fin bild på Patti Smith och hennes man Fred Sonic Smith. Han var med i Detroitbandet MC5, som jag bestämmer mig för att lyssna på när jag kommer hem.

Restaurangen mitt i museet är bara att rekommendera till er som besöker Detroit. Deras vegetariska smörgåsar hör till de godaste jag ha ätit.

När det börja bli kväll går jag hem och vilar 20 minuter ackompanjerad av MC5 från Youtube. Sedan är det dags att gå hem till Steve, som bor i samma område som jag. På baksidan ryker redan grillen. Steve lägger på en stek, som han hävdar kommer från en vild hjort.  Han har laddat med ett helt flak av lokalt öl.

Medan hjorten blir lagom stekt tar Steve med mig in i hans stora garage. På garageuppfarten står den Ford Mustang han kör till vardags. Det är den han vill ersätta med en Porsche. Inne i garaget står fem bilar. En ”Dallasmoppe”, en Mercedes cabriolet av den typ JR Ewing körde i TV-serien Dallas. En Corvette Roadster av 1958 års modell, sannolikt värd över 100 000 dollar. En Ford Ranger Pick Up från 1970. En karamellgrön De Soto från 1956. En Ford Ranchero av den typ som spelade en huvudroll i filmen ”Paris Texas”.

Jag beundrar de vackra bilarna samtidigt som jag funderar på hur de påverkar miljön. Steve verkar läsa mina tankar och säger till sitt försvar att han bara kör en i taget. Jag frågar om han har någon cykel och han säger att han har sålt sin Harley Davidson eftersom han tidigt bestämt sig för att sluta köra motorcykel när han fyllde 65.

Nu är hjorten klar och vi slår oss ner på den varma verandan. Vi tar av oss jackorna och blottar våra armar som visar sig vara ungefär lika tatuerade. Steve har en stor bil på varje arm och jag har en cykel på ena armen och en galen häst på den andra. Jag berättar att jag funderar på att tatuera puss och kram på knogarna.

Vi talar om att kroppens förfall också i någon mån innebär tatueringarnas förfall. Bokstäver flyter ut och blir svårlästa. Hjul blir ovala. Färgerna bleknar. Ändå överväger fördelarna med tatueringarna. De förblir en markering av vår identitet, även när de och vi har åldrats. Och visst är det kul när folk på stan tar kontakt genom att börja diskutera tatueringarna.

Steve frågar om jag vill se pistolen som han ska skjuta skallen av sig med om han blir för gammal och sjuk för att kunna njuta av livet. Nej, tack. Jag vet hur pistoler ser ut, men jag förstår att han har den som en slags omvänd livförsäkring.

När vi har diskuterat sjukdom och död en bra stund tröttnar jag på ämnet och skyller på katetern för att jag måste bryta upp ganska tidigt.

Min värdinna bjuder mig på en överdådig frukost med vegetariska chicken nuggets, vegetarisk bacon, stekt potatis, rostade rotsaker, fruktsallad, färskt bröd, pannacotta, wienerbröd, smågodis och gott kaffe. Hon passar på att fråga om jag har varit och sett på Heidelbergprojektet. Nej, det har jag inte. Hon berättar om det på ett sätt som gör att jag bara måste gå dit direkt när jag har släpat väskan till Amtrak-stationen för att förvaras över dagen.

Hon är inne i konstbranschen själv och Heidelbergprojektet är ett konstprojekt utomhus på Heidelberg Street. Det skapades redan 1986 av konstnären Tyree Guyton och hans farfar eller morfar. Hela gatan har omvandlats till ett konstverk. Det går inte riktigt att beskriva, säger min värdinna.

Oj, så rätt hon har. Redan när jag närmar mig gatan efter en promenad förbi många övergivna hus börjar jag förstå bättre. Jag går förbi en tomt full med en massa leksaker målade i starka färger. På en husvägg intill är det skrivet med orange bokstäver: Fire God! Ge Gud sparken. Budskapet tolkar jag som om det skulle finnas en gud har hen inte gjort något riktigt bra jobb med Detroit.

Jag går runt hörnet och kommer in på Heidelberg Street. Här finns bilar och båtar och hur många saker som helst, målade i glada färger. På en gräsmatta står en grön Saab 96 från mitten av 1900-talet. På vindrutan är tre kors målade. Husen är också brokiga.

En rad skyltar med mycket text på gör att det är tidsödande att ta del av Heidelbergprojektet, men det är roligt.

Sent sista kvällen i Detroit hänger min resväska och jag på Amtrak-stationen och väntar på bussen som ska ta mig och ett 20-tal andra resenärer till Toledo, där vi kan stiga på tåget som går från Chicago till Washington DC. Jag är tidigt ute och sitter och leker med min smarta telefon när en anställd på Amtrak sätter sig bredvid mig. Först är han lite nyfiken på vem jag är, men sedan ägnar han över en timme åt att berätta om sig själv.

Det enkla jobbet i informationsdisken på Amtrak är bara ett sätt att ha en ekonomisk grundtrygghet. Det han tjänar mest på är att som konsult arbeta med webboptimering åt företag i hela världen. Näst mest tjänar han på att hyra ut tre av de fyra hus han äger. För att tjäna så mycket som möjligt bor han själv i det sämsta huset och hyr ut de tre bästa.

En dyr hobby han har är att köra Volvo. Är det så dyrt? Ja, det finns bara en mekaniker i Detroit som kan reparera Volvo och han har förstånd att ta betalt. Volvointresset har fått honom intresserad av att besöka Sverige och redan innan han träffade mig hade han funderat på att ta tjänstledigt från Amtrak ett halvår och försörja sig på att optimera svenska webbplatser.

Plötsligt är det kö till hans informationsdisk och vi hinner aldrig tala färdigt. När kön till hans disk är slut går han istället och sätter sig bredvid en vacker, överviktig kvinna och pratar i en timme. Undrar om han berättar samma sak för henne som för mig. Jag vet inte ens vad han heter, så även om jag gärna skulle vilja följa honom på facebook är det inte är möjligt.

Istället roar jag mig med att summera min resa. Jag har tillbringat ungefär 200 timmar på tåg och buss och i bil. Jag har sovit ett tiotal nätter på buss och tåg, två nätter på hotell, en natt på motell och resten av nätterna på Air bnb.

Hur många ton koldioxid min resa har resulterat i misslyckas jag med att räkna ut. Jag vill verkligen veta, men det är inte så enkelt.

Jag räknar på vad allt har kostat. Det har varit värt pengarna, men jag försöker ändå snabbt glömma det.

Siffror är egentligen ointressanta. Den verkliga summeringen av resan är människorna jag har mött och allt roligt jag har upplevt.

Ur Kurt Anderssons facebook 

Sonny Smith, Mempis

Hi Kurt! I do not know if I wrote but I now have had a visit from one of my daughter with her little son. It was to wonderful days and I understood that my daughter is doing well and is both successful and warm person. Her little son is nine years old and both physical and intellectual.

He is playing soccer and sings in the school quire. While he was here we were jamming together and he said that he really likes my songs.

A question: Tom, Jerry, Julia and I have been talking about making a north European tour with the Blues Siblings next summer. Could you give us some advice?

Mia Turner, New Orleans

As a result of the area where I have my bar being gentrified I got an offer to sell it. I turned it down without even thinking five seconds. I will try to keep my bar at least 10 more years, maybe 20 or 30 years.

Mary Jackson, Dallas

I am getting fed up with studying literature. I have been thinking of changing my life to doing something more useful, studying medicine. What do you think? Is that something for me? Or do you have other ideas?

Natalie Miles, Albuquerque

The Christmas is getting closer and I panic. I like to go to church at Christmas to celebrate that Jesus is born. But I despise the commercial Christmas. I am planning to start a group Reclaim the true Christmas. Anyone interested in joining?

Angela Williams, San Francisco

Kurt, my friend has asked Neil Young, and he did not say yes or no. I guess you will have to come here and stay for a while so you could be ready when he says yes.   

Burt Anderson, Portland

Hi Kurt, thank you for your encouraging message. I would really like to come and see you next summer. We can keep in contact to make more exact plans. Being this old I will wait till we come really close to departure to book a flight.

Lucas Owens, Frisco

Today when I was out hunting in the mountains I managed to shoot a moose. Now my wife and I will have meat for the rest of the year and most part of 2017. Do any of my neighbors want to have some meat?

Benaji Demirtas, Chicago

Is there anyone out there who wants to join a new organization Mathematicians for peace and justice?

Fakta om Detroit

• Detroit ligger i delstaten Michigan vid floden Detroit River. På andra sidan floden ligger den kanadensiska staden Windsor.

• Staden hade 688 701 invånare 2013. Befolkningen var 1 850 000 år 1950.

• University of Detroit Mercy har cirka 5 000 studenter. Wayne State University har cirka 27 000 studenter.

• Detroit har länge varit USA:s biltillverkningsstad nummer ett. Det ledde till att mer än halva befolkningen flyttade härifrån när bilindustrin förlorade mycket på konkurrens av tillverkare från Japan, Korea och Europa. Följden är ett stort antal tomma bostäder och kontorsbyggnader i hela staden.  

• Skivbolaget Tamla Motown gjorde världssuccé på 1960-talet med artister som the Supremes, Stevie Wonder, Martha and the Vendellas och Michael Jackson. När grundaren Berry Gordy blev intresserad av film flyttade bolaget till Los Angeles 1972. Idag finns Tamla Motown kvar som ett museum i Detroit.

• Detroit har bland den högsta brottsligheten i USA.

• Detroit håller nu på att resa sig ur askan bland annat genom nya verksamheter som cykeltillverkning och stadsodlingar.

Läs mer på www.visitdetroit.com